Alkohyler

Jenny skrev här om dagen om alkoholvanor. Hur och när vet man när det blir för mycket? Det har jag tänkt på en gång eller två.

Jag och alkoholen vi har bråkat och slått varandra men samtidigt haft så jäkla kul ihop. Första gången jag var full, en långfredag i sjuan, tyckte jag att det var skitkul. Folk spydde och grinade runt om kring. Men jag hade aldrig mått så perfekt.
Sen blev jag den som alltid var fullast. Spydde, hånglade, låg med folk jag inte mindes dagen efter, blandade med starka tabletter. Fast det var liksom fortfarande kul och vad skulle vi annars hitta på Industristaden. Och jag smög och sov hos kompisar och tror inte att föräldrar märkte hur mycket och hur ofta jag drack. När vi blev femton blev det falskleg och mitt i veckan fester och umgås med fel personer. Och föräldrar fortsatte blunda.

När jag precis fyllt sjutton kom min pappa hem en natt efter jobbet till rinnande kranar, spyor i hallen, spyor i mitt rum, en killes kvarglömda strumpor och ett översvämmande badkar med en medvetslös mig under vattenytan. Dagen efter mindes jag ingenting. Pappa som inte ens orkade vara arg, bara ledsen och skrämd "förstår du inte att du hade dött om jag inte kommit hem precis när jag gjorde". När jag kom hem full två dagar senare så blev han faktiskt arg "det är inte normalt, normala människor skulle inte dricka när de just varit med om något sådant". Mutade med en resa till London om jag kunde låta bli att dricka i tre månader. Jag blev bara ännu duktigare på att smyga. Och drack så klart kopiösa mängder i London.

Sen mina fem år utomlands. Där jag alltid kunde låtsas att livet var en semester. Att jag var utomlands liksom fast jag egentligen bodde där och hade ett jobb och ett liv att ta hand om. Puben var vårt vardagsrum och bakfyllan var konstant och bäst botad genom att gå direkt till puben efter jobbet. Vi hade skitkul och skrattade högst och tyckte själva att vi var helcrazy. Och det var så lätt att låtsas som att polisens inblandning, någons självmordsförsök, brutna armar bara var små obetydligheter. Mr X tårar nådde inte fram till mig "du måste skärpa dig". Efterfest till klockan sju och sen direkt till jobbet. Och alltid ha minst tre flaskor vin hemma. Och en på jobbet att dricka medan vi stängde.

Någonstans visste jag ändå att jag inte mådde bra. När spritmonstren i min mage skanderade och levde om och ville ha sitt klockan nio på morgonen. När jag gömde mig under täcket och grät av all ångest. När allt det där smutsiga och äckliga som hänt faktiskt trängde in för några sekunder. Så flytta tillbaka till Sverige var en utväg. Plugga och sluta dricka. Det var planen. Och det gick ganska bra, jag begravde mig skola och böjde på nacken stirrade ner in backen och försökte gå rakt fram.

Jag åkte tillbaka efter några månader för att barchefa över sommaren, ja ödets ironi. En galen sommar med nya underbara vänner, konstiga romanser, underliga kollektiv. Men så klart med alldeles för mycket alkohol och misstag. När jag kom tillbaka skulle jag möta Finaste S på en fika en tidig söndag och började gråta när det inte fanns en enda pub öppen i Stockholm. Då höll hon mig i handen och sa allt det där hon alltid velat säga om mitt drickande, hur jobbigt det var att stå på sidan och se på. Jag gjorde en pakt med mig själv där jag bestämde mig för att aldrig ha alkohol hemma, att minnesluckedrickande måste vara slut och över. Ibland har det gått bra ibland inte. Men för det mesta och jag mår så oändligt mycket bättre.