söndag 13 maj 2007

Lilla bror som aldrig bliva stor

Jag måste ut och bort, framåt och uppåt från allt det där som jag inte kommer någon vart med. Ute är det solen rätt på huden, grönare än vad jag någonsin kan minnas, hav av vitt och oändligheter av gult. Mina fötter går och går och tankarna står still och jag går tills jag inte vet vart jag är längre. Snubblar över en fotbollsmatch. Stannar. Tankar som kommer i fatt och nära. Om att det är maj. Om att han skulle fyllt 22. Jag har inte tänkt på honom på säkert en vecka. Den där saknaden som inte går att beskriva och sitter i lungorna översvämmar mig. Den bleknar aldrig förminskas inte. Konstant. Fast det är sjunde födelsedagen han inte finns på. Som jag inte äter tårta med honom på, hans favorit med mycket grädde och godis på toppen. Sju år när han aldrig fick skägg, tog studenten, fick sitt första jobb, åkte på sin första resa, blev en man, köpte en bil.

Och jag förundras över att det går, att vi överlever. Att vi faktiskt gör det, andas, sover, vaknar, skrattar, älskar och finns och överlever. Fast han inte finns. Att tiden går och att de avtryck han gjorde har förminskats hos andra. Om sju år till är vi nog få som minns. Hur hans hår kändes, hur han älskade Brio grädde, hur arg han kunde bli för att fyra sekunder senare titta under lugg med kärleksögonen, exakt hur hans skratt lät, hur han alltid delade med sig, hur lätt det var att prata med honom fast han bara var en liten skit, hur han blev besatt av saker som fascinerade honom, hur han alltid tiggde cigg och tjatade att jag skulle köpa öl, hur han teaterapade sig.

Vad jag saknar min skruttunge.

7 kommentarer:

Å sa...

Finns inte så mycket att säga men stor kram till dig vännen!

Anonym sa...

Mitt livs största skräck, det enda som inte får hända, hände dig. Tack för ord om det som jag inte vågar tänka på.

egoistiska egon sa...

jag har inte själv förlorat ett syskon, men någon mycket mycket nära min familj har. inte för att det gör att jag förstår bättre, men det känns hemskt och väldigt nära att läsa något sånt här. och samtidigt väldigt fint.

Haren sa...

Tack för tankar och ord.Läste just texten en gång till och tyckte inte riktigt om den. Dom största känslorna av kärlek, sorg och förtvivlan tycks jaga fram de plattaste och mest patetiska orden ur mig. Fast kanske är det ur de känslorna det patetiska är sprunget från början.

Fast det viktigaste kanske är att skriva av sig snarare än att skriva bra. Ha dessutom är det ändå ingen som skriver: vilket patetiskt dravel, när man skriver om döden. Och gör dom det så har dom inget hjärta. Nog om det. Nu får ingen skriva; det var viiiisst fint bara för att vara snäll. För då lät det som jag bad om det!
puss och kärlek

Anonym sa...

Det är viktigt att skriva ut sina tankar och känslor, hellre än att skriva dom bra. Om man kan läsa bloggar från himmelen så är jag säker på att din bror blir alldeles varm i hela bröstkorgen. KRAM!

Annalyza sa...

Haren.
Jag som hade tänkt att skriva en kommentar om att det var så-jävla-bra skrivet.
Så pang på - och ändå smygande.
En sån blanding, mellan hans blick under lugg, känslan av hår och störtilska.

Jag tänkte skriva att du fick mig att gråta - och vara så oändligt glad över att mina tre bröder, som en gång var sådär små, är stora idag och bara finns.

Men jag skriver inte det, för det fick jag inte.

Var fotbollsmatchen bra?

Haren sa...

Maza: Tyvärr tror jag inte på det där med himlen. Önskar att jag gjorde, det vore lättare då.

Annalyza: Fotbollsmatchen var inte så välspelad men dock dramatisk.