söndag 20 maj 2007

Mina pojkar

Mr X ringer ganska sent. Vi skrattar men allvarsamheten den som alltid funnits där är lika närvarande ändå. Jag blundar och slutar lyssna på orden och hänger bara fast i rösten. Efteråt känns det sorgligt. För att jag tror att han fortfarande inte förstått. Samtidigt som jag själv fortfarande inte förstått. Hur kärleken som skulle vara föralltid eller i alla fall mycket längre kunde sluta i taggiga ord, anklagande blickar i nacken på den bortvända ryggen som inga ögon kunde se, undväjande undvikande.

J ringer ännu senare. Vi skrattar med den lätthet som bara frånvaron av allvarsamheten tillåter. Hans röst är klapp på kinden, fingrar i trassligt hår, handflata i ryggslut. Vi pratar framåt inte bakåt. Innan jag säger att jag måste somna om tar jag sats och säger det. I love you. You know that. För den här gången vill jag göra rätt. Inte få anklagande blickar i nacken på den bortvända ryggen som jag aldrig uppfattar.

4 kommentarer:

hellan sa...

Åh, vilken fin blogg jag hittade. Jag har leendes tagit mig igenom inlägg efter inlägg. Inte alla dock men några. Tack!

Å sa...

Carpe Diem. Vad fint...

Anne sa...

"den bortvända ryggen som jag aldrig uppfattar." Så träffande, så känt. Instämmer med Hellan. Fint fint skrivet!

Haren sa...

Hellan, Å och Anne: Tack!