söndag 8 juli 2007

Battre sent an aldrig

Hon har taggarna utat och surar. Vill inte mota min blick och motarbetar mig i all hemlighet. Ler i mjugg nar min kropp vander ut och in pa sig sjalv av illamaende om och om, hanskrattar nar en man med snabba hander hoppar av taget med min kamera och dagbok och annat som jag hallit kart. Det ar hennes straff for att jag avvisat henne, sokt lyckan pa andra stallen. For att jag inte kunde ta emot de glimrande guldkorn av kunskap hon envist forsokte racka mig med standigt framstrackta hander for si sa dar tre fyra ar sedan. De jag inte ens sag nar hon i slutet slangde guldkornen hart hart ratt i ansiktet och jag viftade med arga hander som om dom vore malariamygg.

Sen kommer hon mitt i natten pa en buss och ser pa mig med sina allvetande ogon och stryker mig over kinden som en mor gor pa sitt barn. Hon viskar i mitt ora att allt ar bra, allt kommer att bli bra. Jag valde ratt nar jag akte hit. Hon och jag. Mother India.

4 kommentarer:

frida sa...

Fint. Hoppas Indien är snällt mot dig.

Jenny sa...

Babydarl: när kommer du hem?

Anonym sa...

Jenny: Snart snart. 21 augusti for snart kanns det som nu. Men jag langtar ihjal mig efter han jag ska traffa den 23 aug sa det kanske ar bra. Du blir val kvar i sthlm till hosten?

Anonym sa...

Yes, blir kvar. För nu har jag liksom det där jag vill ha: lägenheten, mannen, vännerna... du vet. Då ses vi. Så klart.