I hela Himalayaregionen finns dom. Sa nara hem, sa outsagligt langt bort. Sma bosattningar, sma byar, hundratals prickar. Nunnor, munkar, vaderbitna ansikten, traditionella klanningar, rundkindade barn, ogonen som vet, leenden som vet. Dom har lyckan anda och jag undrar sa. Sa. Dom tror pa fredlighet och karleksbudskap och dom trampas pa. Andrakindenvandare belonas icke i varan varld. Att tvingas bort for att fa vara sig sjalv. Har vi hort det forr? Overlever andrakindenvandare? One day, sager dom och ler. Da aker vi tillbaka.
Jag tanker pa palestinska flyktinglager och pa det hopp jag sag hos dom. Pa att kasta sten tillbaka inte heller hjalper. Inte nar nagon ar storre och starkare och vill ha nagot. Land. Och jag tanker att vi aldrig javla lar oss. Att vi bara vill ha. Alla vill ha. Att den har varlden ibland slar mig hart i magen. Hjalper det verkligen att skrika, klampa, skriva, vifta med armar, klosa, tjata, vilja in under skinn? Det blir ju bara ett eko i ett tomt rum. For det finns Darfur o Palestina o svalt o HIV o kvinnmisshandel o A-Z fortryck o kottatande o religosa brak o indianer o miljoforstoring o miljokatastrofer o missbruk o kommersialism o hemloshet o Burma o oljekrig o censur.
Och vi gor inget. Vi kollar pa var gigamegagigantiska plasma Tv, helst inte pa nyheterna for det ar ju obehagligt. Ater oss chipstjocka och rapar. Handlar bort tomhet och angest. Soker efter nagon jakla lycka. Och jag jag vill bara spy. Pa mig sjalv med. Jag gor det enklaste, skanker pengar. En droppe i ett pissigt hav.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar