När beslut har fattats försvinner hela den där livskrampen jag gått och bärt på sista månaden. Trots att jag just nu jobbar ca 12h om dagen och har gigantiska uppgifter att lösa i skolan, trots det återvänder jag till alla mina vänner som jag vänt bort blicken från under livskrampen. Jag hinner plötsligt slänga in en maskin tvätt. Jag slängde även in min ost i frysen häromdagen. Jag hinner laga mat. Och känner mig helt plötsligt ganska nöjd. Ruvar på min essä om sorg. Genombrott i psykoanalysen av det egna jaget. Revolution. Lösningen på mig själv och mitt förhållningssätt till andra människor kanske finns. Jag känner mig plötsligt ganska nöjd.
Men så klart om man får önska. Förutom fred och 50.000 i månaden i 50 år från Triss så önskar jag mig sand i hårbotten och hans fingertoppar på min underarm. Om en vecka är han här. Finns för alltid my love?
För nu har jag tagit tio steg framåt väldigt fort. Kanske klarar du inte det. Att jag helt plötsligt vågar och vill utan eftertanke. Med rädsla javisst. Men insikten om du måste finnas här, annars går det inte, den är skarpare. Och du måste hålla din löften nu my love.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar