Försöker putsa till essän som är sista inlämningsuppgiften innan praktiken. Tre år och sen är det plötsligt sista. Paniken över att jag måste vara bäst känslan övergetts hela terminen till förmån för resor, jobb och tankar på annat. Panik över att allt jag skrivit hela terminen varit uselt. Måste lämna in något bra. Avsluta med flaggan i sjörövartopp och kanske få vackra ord i gensvar och få känna att hjärtat sväller av stolthet över något jag gjort en sista gång. Vill att klassen ska minnas mig som hon som skrev den där skitbra essän sista terminen, inte som hon som försvann sista terminen.
Han ligger och sover under samma täcke som mina ben sitter under, petar på honom, vakna, vill leka hellre än att skriva den bästa essän trots allt. Vi ska gå på paaaaaarmiddag ikväll. Jag har aldrig varit på paaaaaaaaaarmiddag trots att jag spenderat en hel massa tid med att vara par. Mr X och jag umgicks aldrig med andra människor tillsammans. Jag är rädd för paaaaaaaarmiddagar. Lite på samma sätt som jag är rädd för tjejmiddagar.
Kanske borde jag pallra mig till köket och laga till VÅR maträtt till kvällens paaaaaarmiddag. En helt sinnessjuk sak händer med mig när jag blir kär. Jag börjar göra allting för killen. J dyker upp här med en miljard smutsiga klädesplagg och jag strålar och börjar sortera tvätt och tvätta och hänga tvätt och torktumla. Sen lagar jag mat hela tiden och diskar och plockar undan. Och någonstans liksom njuter jag av detta. Vad är mitt problem? Jag går i värsta fällan nu. En omhändertagande skitgen har tillfälligt blommat upp. Sen ge det ingen tid alls så är jag så bottenlöst less på att fixa och dona. Och då då kommer han tro att jag inte älskar honom längre, för att jag inte vill tvätta hans strumpor. Faktiskt om han vaknar om fem minuter och ler sitt finaste leende och smeker med fingertoppar på axel och mummlar om frukost. Då då ska jag säga att jaaaa det vill jag ha. Gå och fixa baby! Inte jaaa, vad vill du ha baby? Jag tror inte för ett ögonblick att kvinnor skulle vara naturligt mer omhändertagande än män. Är det då så att jag håller på så här för att jag tror att det är en omhändertagande pysslig bullmamma som J vill vara ihop med, typ som hans egen mor, jo men det har man ju hört.... Min patetiska livrädsla för att inte vara perfekt. Och så undergräver jag allt jag vill stå för. Onekligen ganska dumt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar