I helgen kommer några av mina bästa. Dom andra två medlemmarna i gymnasietidens jagskiterialltjagvillbaradrickahårdrockskaffeochskolkagheladagarnaochflyttatilllondon klubb. Vi tre var your average deprimerade småstadstonåring med längtan efter något annat eftersom våra gigantiska tonårsegon talade om för oss att vi var bättre än det där lilla futtiga livet vi levde där. Varje dag satt vi på stadens fula inrökta café och drack svart kaffe och koketterade oss över vårt utanförskap, beklagade oss över bristen på älskvärda män i vår stad men jämförde ändå helgens erövringar som bara var träning inför bättre tider. Bättre tider var sen. Studentdagen var frihetsdagen. Då skulle vi ju flytta till London, som alla andra småstadstonåringar med längtan efter något annat. Ligga med popkillar och poptjejer och jobba på kafé. Såklart gjorde vi just det.
På studenten sa en i klassen till mig att hon trodde att det skulle gå åt helvete för oss tre. Det har det inte gjort. Mycket tack vare något som stavas h-ö-g-s-k-o-l-e-p-r-o-v-e-t, varje begåvad men lat tonårings räddning.
I helgen ska vi dricka gin, fika i hundra timmar och kramas. Och kanske känna oss originella och missförstådda en stund i gammal god anda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar