Efter 48 superintensiva timmar sa hejda vinkar jag till vannerna pa flygplatsen, de ska vidare till stopp typ 57 pa sin intensiva jorden runt resa. Halsklumpen och kanslan av att vilja salja sin sjal for att fa folja med.
Allt som skrivs i alla de dar mailen med tusentals och ater tusentals tecken som rullar fram och tillbaka mellan mig och vannerna.
Orden som landar i mammas ora nar hon ringer.
Vad jag skriver har?
Det ar sa mycket langtan, hemlangtan, bortlangtan, framtidslangtan, battrelivlangtan.
Men ar jag olycklig som jag borjar oroa mig over att mina vanner tror att jag ar?
Na, jag ar inte det.
For att flytta hit for att satsa pa mig och J var nog det smartaste jag gjort. Och som min farmor och farfars gamla grannars dotters make Peter LeMarc skulle sagt "Det ar du och jag mot varlden". Att vara sa beroende av den andra har gjort varat forhallande battre, storre och mer speciellt. Faktiskt. Inte kamp och futtighet som jag var radd for.
Langtar jag "hem"? Ja!
Vill jag aka "hem"? Nej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar