Hem(?)

Nar man har bott tolv ar i ett land, sakerligen kanns det hemma och ar hemma. Visst ar det langt bort fran Bangladesh, Nya Zeeland alltsa. Mer an bara rent avstandsmassigt. Men det ar ju hemma. Du har din lagenhet och bil, massor av vanner och sa jobbar du och betalar skatt. Och du kom ju hit for att du ville ha andra mojligheter an de du sag dar och da innan du lamnade Bangladesh.

Men det finns ett litet krux som ar en san dar hemlighetssten i magen. Det dar att for tolv ar sedan sokte du om ett nytt arbetsvisum i Nya Zeeland men fick avslag. Sa du bara stannad. Och stannade. Du gomde dig inte direkt och tankte val att ja det har gatt tolv ar och ingen letar val. Och alla runtomkring tar ju for givet att du har medborgarskap nar du varit i Nya Zeeland sa lange.

Sa i dag ar det lunchrusning pa restaurangen och det ar skitstressigt och du star dar och svettas och lagar typ tio ratter samtidigt. Och da kommer dom, tva poliser och en man i kostym. Myndighetsstegar in i koket. Pa typ en minut har du fatt byta om fran kockskjortan till tshirt och fa en kram fran de av oss som hinner fatta vad som hander och du borjar grata. Jag borjar med grata for jag vet inte vad jag ska saga, sa det blir bara en kram och inga ord. Men det blir val kul att komma hem(?) efter sa manga ar, verkligen Bangladesh land of opportunities.

Men forst ska du sitta i fangelse i nagra dagar innan du blir forflyttad till ett stalle for andra vars enda brott ar att de velat bo i ett annat land an dar deras pass ar utfardat. Sen ska du deporteras. Hem(?)

Till vad?

Hur ska du kunna sova i natt. I fangelset. Hur ska jag fa nagon somn i natt. Och sa undrar jag om mannen i kostym kan sova eller om han sitter hemma och sippar pa champagne, sa jakla nojd att han lyckats satta dit nagon som gackat dem i tolv hela ar. Eller skaver hans kostym.