Oj. Läser nyheterna om SAAB och spruckna förhandlingar och får ont i hjärtat. Kanske romantiserar jag men vad är egentligen Industristaden utan SAAB, även om allt hopp tydligen inte är ute för framtiden. Men hur som så verkar det som att en långsam och tillika plågsam död är oundviklig. Tänker på då. När mamma och första maken och senare även andra maken åkte dit till fabriken fem dagar i veckan och såg trötta ut när de kom hem. Krumma axlar och stumma händer. Senare så var det kusiner och kompisars första jobb. Och jag, jag skulle aldrig ens tänkt tanken. Men allt jag kan om förmän, montering och linan har jag lärt mig från dem som massförflyttar sig dit i lämmeltåg innan gryning eller hem långt efter solnedgång.
Jag undrar lite hur mycket industrier som kommer att finnas kvar i Sverige om vi tänker tio tjugo år. Det undrar jag verkligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar