Skjut mig! Jag måste verkligen jobba. Öroninflammationsbarnet är med sin mormor och jag ska jobba i raketfart hela dagen är det tänkt.

Vad jag gör i stället? Oroar mig såklart.

Alltså det knäcker mig lite det här med att J jobbar så mycket. Eller ja, jag oroar mig att det ska knäcka oss i längden. För att jag ska bli bitter och känna att jag drar för mycket. Att största barn- och hemansvaret hamnar på mig samtidigt som jag ska försöka jobba. Så har vi kanske helgerna. Fast jag antar att det inte är ovanligt att folk har det så. Män eller kvinnor som jobbar på annan ort och veckopendlar. Män och kvinnor som jobbar extremt mycket. Men jag gillart inte. Däremot gillar jag såklart att J har ett jobb han älskar men jag gillar kanske inte att jobbet alltid prioriteras. Att det ska jobbas så hårt för en framtid, allt det där vi vill bygga upp. Men tänk om det inte finns något vi när han kommit dit han strävar?

Tanken på att i februari börjar han på ett tre år långt jobb med minst 55 timmars arbetsvecka men troligtvis snarare sjuttio till åttio. I tre år! Det gnager. Då pallar jag faktiskt till exempel inte att vi får ett barn till under den perioden. För att jag hatar att känna mig ensam.

Man ba gawwd känner sig dramatisk.