Man är ju inte speciellt glad för tillfället va. Det märker man genom att man grinar en massa och det har man inte gjort på år och dag.
Sent i går krullade jag ihop mig till jätteliten och la mig i Js knä i soffan och suckade att jag vill inte vara sån här men det känns som att inget i mitt liv just nu är på mina villkor.
Och där har vi det väl kärnan i problemet. Allt det som jag inte tänkte på när jag får två och ett halvt år sedan glatt tackade nej till ett förlängt vikariat, lämnade familj och vänner och flyttade till andra sidan jorden. Det var ett helt självklart val. Och jag skulle ju heller inte kunna vara utan allt det här, oss. Att börja om på nytt i en ny stad har tagit alltihop tillbaka till hur det var för två och ett halvt år sedan, då jag inte heller fick några jobb eller hade några kompisar.
Vi går på grillfester på söndagar och jag nickar och ler men passar inte in. Alla fruar pratar barnpsykologi och ballettlektioner. När jag säger att jag letar jobb ler de och säger att men det förstår du väl att det inte går att jobba när de där männen jobbar så mycket. Det blir så mycket bättre om du stannar hemma och tar hand om barnet och hemmet. Tills jag exploderar och säger att jag avskyr det livet. All snedtittar och biter samman läppar och låtsas som att de inte hörde.
6 kommentarer:
A nej! Pepppepppepp fina du. Det kan bara bli bättre nu, glöm inte det.
Och jag vet ju det egentligen! Hela den här söka jobb grejen är så mycket mer påfrestande än vad jag tänkt mig. Att jag känner mig så ratad. Att bara vilja skrika men SE mig, ge mig en chans bara. Har alltid alltid haft hemskt lätt och tur med jobb i livet innan och det är en sådan ovan situation. Som att jag tar varje nej som att någon har suttit och skattat åt mitt CV och tänkt att haha hur kan hon ens med att söka det här jobbet.
Om det inte varit så klyschigt hade jag typ skrivit styrkekram.
Men alltså, jag tror verkligen att jag förstår. Och är övertygad om att det kommer bli bättre. Bra att du inte nöjer dig, du är värd!
Du är fin du. Tack.
Åh, skit. Jag vet hur den känns, bräckligheten och hopplösheten.
Men du, jag håller tummarna hårthårt och hoppas att du snart får ett jobb där du trivs och kan träffa likasinnade vänner. Det gör ju sån otrolig skillnad.
(Det där med hemmafruarna förtjänar ju typ ett helt inlägg i sig själv - det är likadant här. Alla utgår ifrån att jag blint skulle flytta med J och skita i att jobba ifall han skulle landa ett välbetalt jobb. Blir helt tokig!!)
Fina du. Och med tanke på er nuvarande situation så känner jag ändå att jag inte ska klaga. Om det nu är någon poäng med att jämföra grader av jämmer... Men ja, ett jobb och några vänner så är jag nog på banan igen.
Skicka en kommentar