Ofta önskar jag mig att vi bodde i samma land som mina föräldrar och min bror. Förutom att jag saknar dem, så handlar det ofta om avd. barnvakt. Det där att ha någon som vill passa ens onge ibland. Få lite hjälp.
Men nu önskar jag att jag var i Sverige så att jag kunde hjälpa till. Min mamma har opererats och kan inte ens klä på sig själv. Samtidigt har min bror och hans flickvän blivit föräldrar för andra gången. Faster gånger två är jag nu, tänk. Okej, nu har jag bara min mammas version och min mamma var lite nyopererad och lullig i huvudet tror jag men brorsbarnets mamma har blivit temporärt förlamad(!) efter förlossningen och ligger på sjukhuset och knarkar asmycket morfin sedan en vecka tillbaka. Så min bror är ensam med nyfödd och treåring. Då hade det varit fint att vara där och kunna låta honom få en sovmorgon, fixa en frukost, ta med treåringen ut, vad som helst.
Och satan vad stackars henne. Brorsbarnets mamma alltså. Att ha en nyfödd bebis som man bara får träffa några timmar varje dag, inte kan amma för att man får så mycket knark. Eh, förutom det uppenbara att det inte är så kul att inte kunna gå.
Båda hennes förlossningar har slutat med akuta blödningar som har gjort att hon har behövt opereras akut. Och sedan detta! Föda barn alltså, vilket krig.
1 kommentar:
Jag förstår vad du menar och det är då man önskar att det inte var ett så j-a stort avstånd.
Skicka en kommentar