Så förutsägbart att den skulle komma i november. Vad-har-vi-egentligen-gjort-känslan. Det visste jag ju att den skulle. Det är mörkt hela tiden och jag kan inte minnas att jag någonsin varit tröttare. Fast jag säkert känt precis så här varje november i Sverige. På morgonen på tåget ser alla lika bleka, trötta och overkliga ut. Och världen är ur led ur led. Det blir en också trött av. För vem vill leva i en värld det är mörkt hela tiden och folk hatar. Jag vill bara äta pepparkakor, hålla för öronen och vila huvudet mot någons bröst.
Klart att jag tänker att vi kunde suttit där på vår ö i Söderhavet och haft nästansommaren kittla huden med allt på plats i ordning. Och jag saknar havet. Att alltid vara nära havet. Jag längtar hem. Och bort.
Det är jobbigt att ha tagit med någon till detta krångliga och mörka land och inte känna sig lite skyldig.
Härda ut första året. Så säger alla. Sen vänder det. Och jag tror ändå det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar