När ens man ska vara borta i nio veckor och ens femåring börjar gråta ungefär tre timmar efter att han åkt för att längtet tagit över. Känslan då. 

Avd fler saker jag längtar efter i Sverige

Sport! Jag älskar sport! På tv och på plats. Alpint, friidrott, fotboll, längdskidor, ishockey, vanlig skiten division tre fotboll, OS, VM i nästan vad som helst. 

Här är sportutbudet på TV rugby och cricket. Inte ens efter 7 år här är jag intresserad. Förstår nu i allafall reglerna i rugby och kan stå ut med att titta om All Blacks, nyzeeländska rugbylandslaget spelar. Nu pågår cricket-VM på Nya Zeeland samt i Australien. Tänkte tvinga mig själv att bli en tvättäkta kiwi såhär den sista tiden och lära mig att uppskatta cricket. Gav upp efter en halvtimme, det är så tråkigt så att det inte går att förklara och håller på jättelänge. Nä, heja vinterstudion säger jag bara. Nästa vinter måste vi ju iaf vara i Sverige. 

Att känna sig kass

Inget får mig att känna mig så svart och kletig inuti som när vänner berättar att de är gravida. Jag blir glad men jag blir inte så glad som jag önskar att jag kunde bli. För det är så blandat med vad jag också känner. Om jag har en dålig dag kan det också kännas som ett knytnäveslag rakt i ansiktet. Hjärnan vet att det finns inte ett begränsat antal barn, ingen tar "mitt" barn. Det hindrar tyvärr inte att det känns som att att folk knuffar sig före mig i kön.

Och att jag känner mig usel och kletig inuti. 

Okej då jag mejlar väl

Migrationsverket kundtjänst över telefon. Vilket skämt. Har ringt dit cirka hundra gånger under den gångna veckan. Varje gång möts jag av ett meddelande som säger att det finns ingen tillgänglig att prata med. Det är ju okej. De är busy. Men det finns ingen kö en tålmodigt kan vänta i och heller ingen call back option. Så himla konstigt. En kan absolut mejla men jag tänker att många som är i kontakt med Migrationsverket är i en mer utsatt position än min familj och vill prata med någon där och då. Och vissa kanske inte ens kan skriva på svenska eller engelska eller alls. Ingen aning om Migrationsverket använder översättare för sina mejl men skulle tippa på ett nej. Säkert finns tillgång till tolk över telefon eller vid besök på myndigheten. 

Vardagstips

Tips på att få vardagen att gå ihop om det bara finns en vuxen i hushållet? 

J åker på jobb i nio veckor. Under denna tid måste ju städning, matlagning, tvätt, hämtning, lämning, läxor, aktiviteter, ett heltidsjobb och fertilitetsbehandlingar fortgå helst med psyket i behåll. Dessutom ska vi ju emigrera så vi har cirka femtusen grejer att sälja/slänga/skänka och organisera. Så hur tar jag mig igenom detta på smärtfriaste sätt? Tänker lite smuts i hörnen är okej, likaså städare. Halvfabrikat är också okej och storkok antagligen smart? Att våga be om hjälp, har ju ingen släkt här men väl vänner. Lika bra att säga upp gymmet och göra några upphopp i lekparken istället. Bjuda över folk på middag pga sällskap är bra och uppmuntrar till städning. Kanske anlita en barnvakt några timmar per vecka? 

Finns ju massor av ensamstående utan uppbackning som fixar detta år efter år hela tiden. Så nog ska jag väl klara nio veckor men vill fixa det utan att bli utmattad och bitter på kuppen. 

Att ta ett återfall

Kaffe. Som jag saknat dig. (Klara! Titta!)

Mjölk

Den oro som jag känt över att hon skulle börja skolan. Huuur ska det gå? Barnet som alltid trivts okej på förskolan men helst vill vara hemma med mamma och pappa och varit ledsen varje söndag pga förskola dagen efter. Hon har frågat hela helgen när det egentligen är dags att få gå till skolan igen. När jag försiktigt frågade vad det är som är kul i skolan svarade hon att man får mjölk varje morgon. Ha! Hur peppade skulle inte skolbarnen här bli om de fick lunch varje dag i skolan. OBS att det inte är alla skolor som serverar ett glad mjölk om dagen, detta användes som ett unique selling point när vi var och tittade på skolan. 

Mens

Den mens jag verkar få efter ett misslyckat ivf-försök är speciell. Som i den smärtsammaste mens du kan föreställa dig. Det tog ganska många dagar för mig att börja blöda denna gång efter jag slutat med medicinerna, en tar progesteron tills det är bekräftat med blodprov att en inte är gravid. Kallsvettig, spyr och upplever sådan extrem smärta. Hade exakt likadant sist när jag inte ens fått något embryo tillbaka utan bara medicinerat. Så antar att det är medicinerna som påverkar mig så här. (Se bildbevis på 41 sprutor och nålspetsar från en behandlingsomgång ovan - nödvändigt ont). Har def besegrat min nålfobi nu. 

Tack kroppen för att du berättar för mig att jag inte är gravid på det tydligaste av sätt. Känner mig inte så lyckligt lottad  över att vara kvinna och dessutom en infertil sådan. Just idag vet jag inte hur många gånger jag kommer hitta kraften att göra detta igen. 

Vassego för information om min mens. 

Tankar om att flytta "hem"

Tror att jag blivit gammal och bekväm. Känner mer nervositet över att flytta till Sverige än över någon annan flytt jag gjort. Såklart att det blir annorlunda när det inte bara handlar om mig. Trollet ska ju trivas plus hennes svenska är inte så vass. Alltså hon förstår nästan allt men pratar med bred nyzeeländsk brytning om jag lyckas få henne att säga något alls på svenska. Fast fattar ju att det kommer att gå snabbt för henne att komma in i. Barn är ju genier. J ska ju också trivas och helst få ett jobb hyfsat fort.

Försöker andas och tänka på anledningarna till att jag vill flytta:

Husen här är kalla, fuktiga och mögliga. Att köpa ett hus av hyfsad standard har vi inte råd med eftersom centralvärme och dubbelglasade fönster verkar vara en lyx för mångmiljonärer. Plus att räntorna här är höga. Att hyra hus här är otryggt eftersom hyresvärden är en privatperson som oftast har noll intresse att ta hand om sin fastighet samt ofta säljer fastigheten med kort varsel.

Den största anledningen till att flytta är att vi har usel balans mellan arbete och fritid. Eller ja enkelt sagt en person jobbar heltid, den andra 60 till 100 timmar per vecka. Ej bra för jämställdheten direkt. I Sverige hoppas vi båda jobba 80%.

Ett IVF-försök kostar just nu 80 000 SEK här på Nya Zeeland. Oerhört mycket billigare i Sverige, så det spelar stor roll för oss. Plus att i Sverige går det att adoptera, även om jag fattar att det är en lång och svår process. Men det är i princip omöjligt här. Det genomförs ett fåtal öppna adoptioner inom landet varje år, förra året sju. Och i princip omöjligt med internationella adoptioner.

Sen vara nära familj och vänner för ett tag iaf. Saknar.

Längtar efter betald föräldraledighet. Skola och förskola som förhoppningsvis håller liknande standard oberoende av var ett barn bor. Att alla barn får mat i skola och förskola och inte stannar hemma pga att föräldrarna inte har någon mat att stoppa ner i deras matlåda.

Längtar efter att vara i Europa. Här är allt så långt borta. 

Det jag är orolig för med att flytta är följande:

Att Sverige är fullt av rasister at döma från senaste valet. Kan inte tänka mig något som skulle göra mig ledsnare än om min man skulle känna sig utsatt för rasism pga hudfärg eller ursprung. Eller att min dotter skulle växa upp i ett land där folk helt utan eftertanke uttrycker sig rasistiskt. Fast det gör mig iofs lika ledsen att tänka på att någon alls utsätts för det. Dock så är ju Nya Zeeland inte på något vis förskonat från rasism. Alls. Men jag ropade högt om att aldrig aldrig skulle jag flytta till Sverige så länge Sverigedemokraterna fanns representerade i riksdagen. 

Är rädd för att bli galen på det svenska gnället över SKITSAKER. Fattar att man lever i den verklighet man lever i. Men mina hatgnäll så här på avstånd: Blir helt galen på när folk klagar på att de är panka pga föräldralediga. När man bor i ett land med 480 dagars betald föräldraledighet. Och fortfarande åker på semester hela tiden och renoverar köket. Eller när folk klagar på att deras äldre barn BARA får vara 20h per vecka på förskolan pga föräldraledighet. Eller på att pga att barnet är på förskolan fyra timmar per dag får de ingen frukost där. Måste vara så jobbigt att behöva spendera tid med sitt barn och att dessutom behöva se till att de får frukost. Sånt jobbigt ska väl ingen förälder behöva utsättas för. Crime against humanity. Nu menar jag inte att man ska gå runt och vara tacksam och nöjd dag in dag ut men. 

Oroar mig såklart även för att det ska vara svårt att hitta bostad. Inte jobb så mycket. Har ingen prestige vad det gäller det, jobbar hellre med vadsomhelst än att inte jobba alls. 

Men mest känner jag att jag antagligen kommer tycka att det är som en dröm att bo i Sverige. Säkert lite svårt med i början.

Sista sommaren

 

 

Vi har bestämt oss flytta härifrån. Mitt älskade fina Nya Zeeland. Vi längtar efter något annat. Helst mer tid och mindre jobb, som alla andra. När vi åker får vi se.  Julian måste få sitt uppehållstillstånd först. Och vi har tre embryon i den berömda frysen som vi såklart vill ge en chans innan vi åker. Oklart var vi åker först men slutdestination Sverige för ett tag. 

Hon är ett skolbarn nu

Trollet har fyllt fem år och börjat skolan. Första veckan denna vecka. Omtumlande för samtliga inblandade. Jag och J är ju också nybörjare på detta med skola. Efter nästan fyra år på samma förskola med samma barn och mestadels samma lärare. Skolan känns så stor. Skolgården. Alla de stora läskiga barnen. Fritids. Allt nytt. Tack och lov är Trollet den som verkar tycka att det är minst läskigt. 

Att sitta i en skolbänk mellan nio och tre är ju tröttsamt när man är van att leka fritt blandat med sångstund, sagor och pyssel. Första dagen berättade hon bestört att de inte har vilostund i skolan. Hennes rara fröken har trollat fram en saccosäck som hon kan gå och läggs sig i när det blir för mycket. 

Hennes klass är blandade åldrar mellan fem och tolv år. Vilket kan låta mycket? Men klassen är liten och de har flera lärare såklart. En självklarhet på faktiskt de flesta förskolor och skolor på Nya Zeeland är att barnen praktiserar något som kallas tuakana-teina omhändertagande. De stora barnen (tuakana) hjälper helt enkelt till att ta ansvar för att de mindre barnen (teina) har det bra. Så de stora barnen i Trollets klass är så rara med henne. Trollet är dock något förvirrad av att bli kallad teina igen när hon har varit tuakana på förskolan länge. Antar att det kan liknas vid fadderverksamhet som jag kommer ihåg att vi hade i skolan för, host 28 år sedan. Fast mer integrerat i alltet.

Hoppas att detta ska fortsätta att gå bra.

December

Det är vinterkallt fast det borde vara sommar. Trollet hälsar på i sin blivande klass i dag. Jag har dag 1 idag som man säger på infertilitetsspråk, så nu kör vi. Imorgon åker min familj på semester en vecka utan mig. Min man jobbar sin sista dag idag på detta fyra år långa filmprojekt. Nu ska han vara hemmaman ett tag. Det kommer att bli fattigt men alldeles alldeles underbart. Men vad alla tindrar med julögon och bakar pepparkakor på instagram dårå. Måste med, för baaaarnets skull. SD I fucking hate you, kan liksom inte uttrycka mig bättre pga så arg. Vilket är det bästa stället i Asien att stanna i på väg till Sverige om man vill leva billigt och enkelt på en strand i några månader? Vågar en ens resa om en mot förmodan äntligen äntligen blir gravid. Måste städa upp alla leksaker som är överallt. Måste börja röja bland alls saker. Alla dessa saker. 

Ungefär det har jag tänkt på de första dagarna i december. 

Morgonstund har grus i mun

En längtar efter sovmorgon på lördag hela veckan. Och vaknar givetvis vid 5.05 som alla andra jäkla dagar. Det är tre år sedan Trollet började sova om nätterna så rimligtvis borde min kropp kommit över den sömnchocken. Ligger och surar över att gymmet inte öppnar förrän klockan åtta på lördagar. Slöfockar som tar sovmorgon va?!

Känslan efter läkarbesöket igår

Har första recepten utskrivna och en ivf-plan igen. Känslan är: bring it on! Känner mig uppumpad 100-metersfinal. Ska över mållinjen först. 

Samtidigt inte låta hoppfullheten ta över. Spara energi för att ingen kan förutsäga hur länge vi måste springa springa springa. Vi blir seniga ultramarathonlöpare. Springer in i evigheten. Kanske aldrig hittar målet.

Första av antagligen många inlägg på detta tema närmaste månaderna

Kollar i kalendern och får panik när jag inser att det är mindre än två veckor kvar tills vi ska hämta medicinerna till nästa ivf-försök. Känner så mycket ologiskt logiskt kring detta. Nålskräcken är tillbaka i full blom, kan inte tro att jag ska klara att ge mig själv sprutor även om jag gjort det förr. Alla jävla blodprov. Det sprirande hoppet blandat med känslan av att det fattar väl alla att det kommer att gå åt helvete.

Känslan av att jag mest av all bara vill att detta ska vara ett avslutat kapitel. Även om jag mår så mycket bättre än vad jag gjorde för både tre, två och ett år sedan så har jag också mer och mer utvecklat en fullständig skräck för gravida kvinnor och gravidbesked. Undviker gravida som om de bar på någon slags pest och glädjer mig samtidigt fast på avstånd.

Förstår att det är oerhört svårt att sätta sig in i hur det faktiskt känns att promenera i de där jäkla infertilitetsskorna år efter år. Önskar att folk vågade prata ärligt och öppet om hur det var för dem, att det inte var för pinsamt och privat att man visst var lite infertil. Kan egentligen bara bjuda på ett par tre tips om ni har kompisar som kämpar på i detta träsk, för det har ni säkert, flera stycken till och med. Fråga ibland eller ofta hur de mår. Säg att det suger röv. Ge dem en kram om de vill. Låtsas inte som ingenting. Och viktigast av all kom inte med välmenande råd. Lovar er att i denna googletid så finns det ingenting som din kompis inte redan har googlat, diskuterat på ett forum, läst på om i en vetenskaplig artikel eller pratat om med sin specialist.

mvh,
sur tjej som senast idag blev informerad av välmenande person att alla, absolut alla, blir gravida med hjälp av ivf eftersom ivf övervinner precis alla olika sjukdomar och skador som kan göra att man är infertil.

Sverige?

Jag är lite full. Enda gången jag får blogglust nuförtiden. 

Överfölls av en plötslig skarp och överväldigande känsla av att vilja flytta till Sverige häromkvällen. Min gränslösa kärlek till Nya Zeeland kanske förlorar i kampen mot längtan efter en vettig vardag. Vilket liv man väljer att leva här och nu. Inte nästa år eller nästa. Jag vill inte leva med en man som jobbar 100 h plus per vecka längre. Vill inte heller jobba röven av mig för en usel lön. Vill heller inte längre bo i kalla mögliga hus. Fattar ju lyxen i att ens ha möjligheten att välja. Det är en oerhörd lyx. En orättvis lyx. Pga att jag råkar vara född i cirka världens bästa land.

Vill att mitt barn ska kunna prata svenska på riktigt. Lära känna sin svenska familj. 

Vill bo i ett land där en ynka ivf behandling inte kostar 70 000 kronor. Där föräldraledigheten är längre än 14 veckor. Små saker som att inte behöva skicka med matlåda varje dag till skolan. 

Såatte om en skulle skaffa sig ett jobb och någonstans att bo, borde väl inte vara så svårt? 

September

En jobbar, lever, har fått sjukt mycket grått hår. Är det normalt vid 34, huh?

Har också efter världens stressigaste tid med pusslande av sällan skådat slag och cirka världens snällaste kompisar anställt en manny att hämta Trollet på förskola. Det vågar en ju knappt säga högt i detta land. Inte nog med att jag är mamma OCH jobbar heltid, jag kan inte ens hinna till hämtning. Note to self: skriv ett inlägg om hemmafru vs working mum vs deltid.  

Ganska nöjd med min egen förträfflighet om en säger

Egentligen gillar jag inte som princip att prata om vikt och "bantning" men detta är mer relaterat till kategorin "shit you do to get pregnant". Jag har hela mitt vuxna liv kanske haft en "övervikt" på 5-10 kilo beroende på hur man anser att smal ser ut. Men alltid varit nöjd med hur jag sett ut pga gillar godis, vin och mat och tänkt att hellre lite extra hull än hungrig och trist samtidigt har jag sett mig själv som en person som inte kan gå ner i vikt. Dock har jag alltid varit lite av en tröstätare och när jag gick igenom min värsta deppighet efter att jag fått bekräftat att vi kommer att få kämpa så mycket för att få fler barn, då tröståt jag som aldrig förr.

Började märka att alla kläder satt sjukt illa, såg ett kort någon taggat mig i och ville grina lite, vägde mig tillslut. Dog en smula. 

Ett kommande ivf-försök är bra inspiration att ta tag i kost och träning har det visat sig. Har jobbat stenhårt på gymmet sedan april. -12 kilo! Så nu känner jag mig ganska redo för att prova ivf igen, glad att jag gett kanske oss lite bättre möjligheter genom att ha jobbat hårt. Några månader tills vi börjar med mediciner. Det kommer att gå fort. Jobbar stenhårt med att tänka lite positivt, att inte bara tänka det kommer ALDRIG att funka. Och att inte spendera alla pengar på nya kläder.

Winter be gone

Har spenderat de senaste åtta veckorna med att jobba och vara sjuk. Samt svära över att jag inte åkte till Sverige denna finaste av somrar. Har väl aldrig sett maken till härliga sommarbilder på sociala medier. Detta med årstider, att det alltid är så mycket svårare att behålla livspeppen över vintern, för här är det ju vinter. Glömmer det varje år, att vinterdeppen kommer, på samma sätt som jag glömmer varje månad att det är PMS som gör att jag tror att jag aldrig kommer att bli glad igen. För någon som levt i nästan 34 år har jag inte lärt mig mycket.

Iiiiihhh

Första dagen på nya jobbet idag. Har inte varit något nervös. Mest fokus på det sorgliga i att inte få jobba med mina gamla kollegor och blev lite småknäckt när jag överlämnade mina projekt, mina jobbebisar ju. Sen hann jag oroa mig lite över vad jag skulle ha på mig. Vem som skulle hämta på förskolan eftersom den stänger innan jag hinner dit de första åtta veckorna pga in training och kan inte börja tidigt och gå tidigt. Ville ej byta förskola med bara 6 mån kvar till skolan. Sen oroade jag mig för om det skulle ta lång tid att köra in till city och det värsta av allt, var jag skulle parkera.

Var på plats en dryg timma för tidigt så klart. Sitter nu och dricker kaffe och oroar mig för alla nya ansikten osv.

Slut på orosrapport.