Gott Nytt År!

Tycker mig ana en trend kring årets nyårsfirande. Att cirka alla firar hemma med bara familjen eller på ett flygplan på väg till Thailand. Vet ej om detta beror på att detta året har varit ett rövår för världen och ingen vill fira. Eller att vi bara känner oss gamla och slutkörda och ändå inte orkar vara vakna till tolvslaget. 

Jag är iaf peppad till max. Min nyzeeländska bästiz landar i Göteborg om 4 timmar och 35 minuter. Och sen ska vi faktiskt inte vara hemma hos oss ikväll.

2015

Det här har varit det konstigaste året. Kanske ever. Så himla högt och så himla lågt. 

Vi inledde året med att vara på campingsemester. Badade, plockade bär och träffade släkt.

Tog sjukt många sprutor på mig själv. Resulterade i fyra embryon och ingen graviditet vid någon av överföringarna. Vilket utmynnade i någon form av falling down moment på jobbet. Kom in en morgon, satte på datorn, började storgråta. Och grät och grät och grät i enrum med min chef. Sen skickade han hem mig och jag sov i två dagar. Mot slutet av året har jag bestämt mig för att enough is enough. Det blir inget mer. Att något kanske lyckas i slutändan är inte värt alls att inte orka leva och glädjas i nuet.

Trollet fyllde fem och började skolan och fritids. Det var både kul och jobbigt för henne tror jag. 

J jobbade sex timmar bort i nio veckor och vi försökte åka dit på helgerna. Där var det fint och det blev bra micropauser från en sinnessjuk vardag.

Trollet hade avslutningsfest på skolan och vi packade ihop hela vårt liv i ett gäng resväskor. Så många hejdån senare lämnade vi Nya Zeeland efter sju år. För att vi så gärna ville ha en förändring. För att jag trodde att i Sverige skulle vi alla vara lite gladare. Jobba mindre.

Men först åkte vi till Kalifornien i tre veckor och det var nog årets höjdpunkt tillsammans med resan till:

Italien! Gud vad jag älskar Italien. Vill alltid åka på semester till Italien.

Och Sofia! Vill inte alltid åka till Bulgarien på semester men vi hade det svinbra här. Älskar att barnet är så stor att hon har upptäckarglädje och gillar att resa.

Och och och den svinhärliga kompisresan till Istanbul. Vilken stad. 

Vi åkte också till Gällivare och hälsade på min mormor och åt surströmming. 

Fyra månader efter att vi åkte från Nya Zeeland fick vi äntligen flytta in i vår egen lägenhet och Trollet fick börja på svensk förskola och jag och hon älskar svensk förskola. Och jag började jobba! 

Med jobbet kom pendlandet och med det kom tiden för läsandet. Lollo var min årets läsupplevelse.

Hon tappade sin första tand!

Det är svårt också. Mörkt och regnigt. Mängder med telefonsamtal till diverse statliga myndigheter. En evighet innan J till slut fick sitt uppehållstillstånd. Krångel med att komma "in i systemet" igen. Svinjobbigt för J att behöva börja om från början med allt, språk, jobb och försöka förstå varför allt är så krångligt och tar så lång tid. Svårt att stötta rätt.

Men jag känner tillförsikt. Vi har fått massor av tid tillsammans i år och har så sjukt mycket bättre stämning i familjen och äktenskapet, må så vara att det är pga att J är arbetslös. Så sjukt mysigt att vara nära familj och vänner i Sverige igen. De har hjälpt till med husrum, skjuts, pryttlar till hemmet, stöttning när jag vill skita i allt och åka "hem" till Nya Zeeland. Har varit ovärderligt.

2016! Då jävlar! Då faller allt på plats!

'Tis the season of giving

En vet att en inte är så med i gamet när ens barn kommer hem från förskolan och berättar att alla andra barn fått öppna adventskalender. Och vi inte ens haft en tanke på att köpa en överhuvudtaget. Eller att julkalendern börjat på tv. Jaja vi kör aldrig med presentkalender pga tycker att någon måtta osv. Så barnet har inte heller tyckt att en kalender med lite usel choklad som hon fick något år varit en tradition att hålls vid liv. Men ändå jobbigt när det kommer till den där åldern där de jämför med vad andra får. Förutspår att det kommer att ta max en dag till innan hon fattar att det finns andra barn som får små paket varje dag även innan julafton.

November

Så förutsägbart att den skulle komma i november. Vad-har-vi-egentligen-gjort-känslan. Det visste jag ju att den skulle. Det är mörkt hela tiden och jag kan inte minnas att jag någonsin varit tröttare. Fast jag säkert känt precis så här varje november i Sverige. På morgonen på tåget ser alla lika bleka, trötta och overkliga ut. Och världen är ur led ur led. Det blir en också trött av. För vem vill leva i en värld det är mörkt hela tiden och folk hatar. Jag vill bara äta pepparkakor, hålla för öronen och vila huvudet mot någons bröst. 

Klart att jag tänker att vi kunde suttit där på vår ö i Söderhavet och haft nästansommaren kittla huden med allt på plats i ordning. Och jag saknar havet. Att alltid vara nära havet. Jag längtar hem. Och bort. 

Det är jobbigt att ha tagit med någon till detta krångliga och mörka land och inte känna sig lite skyldig. 

Härda ut första året. Så säger alla. Sen vänder det. Och jag tror ändå det.

Äntligen börjar vardagen på riktigt igen

Imorgon börjar jag mitt nya jobb. För första gången i mitt liv ska jag pendla till ett jobb. Har laddar ner oerhört många för mig nya poddar och lånat och reserverat mängder av böcker på biblioteket. Tänker låtsas att tiden på tåget är värdefull mysig me-time vikt åt läsning. Och inte tid jag trängs med massa människor med morgonandedräkt och kämpar mot att somna.

VICTORY

Häromveckan födde en i min föräldragrupp sitt andra barn. Det visade sig vara hon och jag som hade svårt för att bli gravida en andra gång utav oss tio. Majoriteten av de andra har redan begåvats med tre barn. Slump eller inte så var det även vi två som fick förlösas med akut kejsarsnitt, då vi båda hade extremt utdraget förlossningsförlopp.

Vår föräldragrupp träffades under dendäringa kursen man går under graviditeten för att lära sig om att föda barn. I min ungdomliga iver och med en nypa sjukhusskräck valde jag en kurs om naaaaaturlig födsel. Sjukt härliga kvinnor visade sig och cirka hälften har blivit goda goda vänner men de flesta faller inom kategorin födabarnhemma om en säger så (en av dessa som inte är så härlig har även rakt ut sagt till mig att det är mitt eget FEL att jag inte kan få fler barn pga kejsarsnitt)

Därför har jag varit så sjukt provocerad nu när alla dessa har kommenterat på sociala medier om hennes VICTORY angående att födseln var en VBAC (vaginal birth after ceasarean). Ytterligare ett kejsarsnitt hade varit ett nederlag då? Alltså såklart bra och skönt för henne eftersom det var vad hon ville. Men rent generellt är jag så trött på att kejsarsnitt ses av många som motsatsen till VICTORY. Hej och välkommen till 2015.

Fy fan

Jag tragglar engelska glosor med en klass tioåringar. Skickar i väg dem till skolans matsal och skyndar mig själv att hämta min lilla resväska och ta på mig ytterkläder. Ska springa till bussen. Ska åka på weekend. 

Något har hänt på Kronan säger en lärare jag möter i korridoren med utropsteckenögon. Jaha oj jag måste springa säger jag. Och tänker att det är elever som bråkat kanske. 

På bussen kollar jag lokaltidningen och Aftonbladet. Medan jag tragglade engelskaglosor med ett gäng barn så blev lärare och barn attackerade på en annan skola inne i stan. I vår stad. Ett vansinnesdåd. Det känns som att jag ska spy. Någon har gett sig på barn och lärare. På en skola!

Tre unga människor dör den dagen.

När vi flyttade till min hemstad sa jag till J "detta är den tryggaste platsen på jorden". Det kändes så för mig. Nu känns det som att vansinnet bor överallt, som att något förgiftat strömmar fram.

Fy fan för att leva i en värld där tankar om att det är tur att A har fått mitt röda hår istället för hennes pappas svarta krulliga och att hennes hud är ljus istället för mörk som hennes pappa har farit genom mitt huvud.

Hetsen

Det märks ganska tydligt att mina kompisar här i Sverige har det materiellt mycket bättre ställt än på Nya Zeeland. De flesta bor i fina, renoverade, rymliga och piffiga villor. Har flotta bilar. Är välklädda. Har extremt välklädda barn. Men jobbar mycket och är uppbokade och har alltid något på gång.

Detta är jag egentligen så jäkla ointresserad av. Inte resor och kläder för all del men hetsen att ha och byta ut och uppgradera och att ha en yta av att vara lyckade familjen. Inte dras med, inte dras med. 

På Nya Zeeland upplevde jag att folk fick hustla mycket mer för att få allt att gå ihop. Med höga räntor, dyr barnomsorg osv kändes det som att de flesta hade rätt lite eller inga pengar att konsumera för. Därför pratades det heller aldrig om konsumtion på samma sätt heller. Upplevde att det kanske var en promille som levde heminredningstidningslivet. Livet gick definitivt lite saktare där. På ett bra sätt. 

Sen uppskattar jag verkligen den urbra subventionerade barnomsorgen här. Och är på riktigt så lycklig över att få bo i en varm och fin lägenhet (det var den största anledningen till att jag ville flytta, sju år i kalla, mögliga hus av usel standard gjorde mig sjuk). Och tror generellt att vi kommer att få det bäst på sikt här men vill som bara påminna mig själv om att ta med de bästa bitarna från Nya Zeeland hit. 

PS. Blir svinglad för varenda kommentar men min telefon vägrar att svara på kommentarer, så det är inte så att jag inte vill. 

Åh vad jag hoppas att det fortsätter så här

Efter att ha varit, låt mig vara ärlig, besatt av att bli gravid under så himla många år känns det konstigt att den rivande slitande längtan bara stängts av för tillfället. Träffade en kompis med nyfödd bebis igår. I vanliga fall skulle det vara förenat med en blandning av gullgull och ett rejält sting av avund. Nu kände jag mest gullgull blandat med skräck inför hur fullständigt slutkörd hon verkade vara. Inte ett enda litet pickpick av avundsjuka.

Helgen

Det är klart att det är mycket som är jobbigt just nu med J som bara går här och väntar på sitt uppehållstillstånd. Jag har ju börjat jobba men den här familjen har inte fått lön sedan slutet på maj. Och det börjar ju märkas *nedräkning till barnbidraget*. Fast lite nyttigt att behöva leta klipp i olika mataffärer och väga varje utgift och inse att vi varit himla priviligerade senaste åren med två inkomster och att aldrig aldrig behöva oroa oss för räkningar eller ens titta på priser i affären. Fördel med att bo i liten stad nu: det finns inget att spendera pengar på. Fattar alltså att vi är inte fattiga på riktigt. Om det värsta är att jag inte kan köpa en snygg kappa att ha när jag börjar jobba på kontor utan måste gå runt i en varm men ful ärvd vinterjacka är det liksom inte ens lite synd om mig.

Men det finns en massa härligt att fokusera på också. Igår slutade jag redan klockan tolv och cyklade hem från landet.

Hämtade typ först på förskolan och tänkte att det var kanske kul för A att få vara med om det en enda gång i livet. Hemma möttes vi av detta:

J hade tejpat upp en lapp från A's favvorestaurang i Wellington på ytterdörren. Och lagat butter chicken och naan och hade pimpat köket i restaurangstil.

Idag ska jag och A och se Insidan Ut som hon suktat efter sedan juni. Sen ska hon sova över hos sina kusiner och jag och J ha hemmadejt med bubbel och rugby-VM. Så himla romantiskt. Och och och på torsdag åker jag till Istanbul. Vilket känns genant när jag precis klagat på att vi inte har några pengar. Men det är bokat sedan evigheter tillbaka och åker jag inte så förlorar jag ju pengarna jag lagt på flyget också. Aja.

Så oväntat

Nu har ju två veckor av mitt vikariat i skolvärlden passerat. Först och främst: lärare är superhjältar. Hade jag iofs anat men anser nu bekräftat. Hamnar min dotter på en skola med ens hälften så engagerade, duktiga och underbara lärare som de på skolan jag jobbar på tillfälligt i framtiden får hon det så bra.

Det andra. Jag älskar att jobba med barn. Det är oväntat. Alltså jag älskar barn. Men har aldrig tänkt tanken på att jobba med barn och verkligen inte i skolans värld. För att jag har tänkt att det är högljutt och stressigt och jobbigt. Och det är det väl också. Men mest är det underbart. Barn alltså så himla himla härliga. Och att få lära dem nya grejer, se dem engagerade och nyfikna och diskussionslystna. Så lyxigt. 

Får väl se hur det känns om ytterligare tre veckor men just nu vill jag mest bara utbilda mig till lärare eller socialpedagog. 

Om att fortfarande vänta

Detta med att vi är i Sverige sedan slutet av juni utan att J har ett uppehållstillstånd och fortfarande inte har den blekaste aning om när han kan tänkas beviljas det (trehundratretton dagar and counting efter att vi ansökte). 

Enligt Migrationsverkets egna prognoser kan det dröja ett år till eller ett halvår eller så erkänner de att de verkligen inte vet. 

Jag känner mig så himla skyldig, vi borde ha gjort bättre research och inte bara trott på vad som stod på Migrationsverkets hemsida. Vi borde inte ha flyttat innan det var klart. Borde inte sorglöst tänkt att detta måste ju vara världens enklaste pga gifta, gemensamt barn och som superetablerat förhållande. 

J får inte jobba, vill inte söka jobb pga vet inte när han får uppehållstillstånd, kan inte öppna ett bankkonto, kan inte ställa sig i kö till SFI, kan inte ta ut någon föräldraledighet. Egentligen även oklart om han ens får vara i Sverige. Lagen verkar säga att hänsyn till vårt gemensamma barn gör att han får vara det. Migrationsverket säger att det kommer att prövas och att han riskerar utvisning men någon annan på samma verk säger att "det är lugnt". Han är i ett grått vakuum av ovisshet och inaktivitet. Man ba Welcome to Sweden! 

Oroar mig över att han aldrig kommer att trivas i Sverige nu. Oroar mig över att jag känner mig skyldig när jag går till jobbet. Har inte ens vågat räkna ut vad min lön egentligen kommer att bli efter skatt, vad den egentligen ska räcka till för tre personer. Så ja, oroar mig över pengar också. 

Funderar lite till

Funderar vidare på om vi nu nått gränsen. Om vi inte orkar hetsa på i jakten efter att bli föräldrar igen. Jag minns att när jag pratade med en helt kass kurator (as a side note så sa hon till mig att om jag inte kunde skaaapa med min livmoder så måste jag skaaaapa kreativt) på kliniken förra året och hon frågade mig hur det skulle bli om det slutade så här, om vi inte blev föräldrar igen. Och jag blev helt hetsig och sa att jag struntar i om det kostar mig alla mina pengar (som om jag har några...), om jag gör tusen rundor av ivf, använder donatorägg eller adopterar men vi kommer att bli föräldrar igen. Den övertygelsen om att det måste bli så har liksom lämnat mig. 

Vi har ett fantastiskt barn. Hon förtjänar att jag orkar vara en bättre mamma än vad jag mäktat med när det snurrat på som allra mest och längtan rivit sönder mig. Det är det viktigaste. 

Sen försöker jag se fördelarna med att ha "bara" ett barn. Billigt! Kan bo kompakt, kan ha liten bil, kan resa billigt. Behöver ej ta på sig typ ett helgjobb för att ha råd att köpa alla ytterkläder svenska barn behöver. Kan lägga mer pengar på saker vi tycker är härliga mao resa. Plus att enda fördelen med att vara infertil är väl att jag aldrig mer behöver bekymra mig om preventivmedel. 

Sen tänker jag att vi har och kommer att ha extra tid och extra kärlek. Som vi kan göra något bra av. Vi kommer alltid ha några extra platser över i bilen till de barn som ingen skjutsar till träningar, extra plats vid matbordet, tid att packa en extra matsäck. Vi kan bli jourhem, fosterhem, ta emot ensamkommande flyktingbarn. Slösa denna uppdämda kärlek på de som behöver den.

Kalifornien del 3 (eller Nevada egentligen)

Vi körde bil för jäkla länge genom Death Valley som var helt sjukt varmt. Som förväntat. Orkade gå max tjugo meter de gånger vi vågade oss ut bilen. Kom fram till Las Vegas. Checkade in på megahärligt rum på MGM Grand. 

Var chockad över hur sinnessjukt varmt det har i Las Vegas. Barnet hatade värmen! Så vi tillbringade lite tid i poolen och i skuggan, en hel del med att prova några av hotellets många restauranger och extremt mycket tid på det svala sköna rummet. Vi hade tänkt använda hotellets barnvaktsservice för att gå ut några kvällar men det kostade sinnessjukt mycket. Så istället gick vi ut varsin kväll och kollade på casinon och så. Jag spelar aldrig pga tråkigt så gick mest runt och tittade på konstiga hotell och drack drinkar. Och spionerade på brudpar som alla såg lite olyckliga ut, som om de undrade varför de egentligen gift sig i Las Vegas. Något som jag skulle uppskattat massor för bara sju år sedan var att det går bra att röka precis var en vill i Las Vegas, tyckte jag nu var sjukt äckligt. Speciellt eftersom vi var tvungna att gå genom en megainrökt del av casinot på vårt hotell för att komma till restaurangerna, så även A fick ta del av lite härlig second hand smoking.

Las Vegas var mycket bättre än vad jag förväntat mig men också en mycket sämre barndestination än vad folk som varit där innan sagt. Men det kanske mest var pga den fyrtiogradiga hettan då. Det fanns absolut barnvänliga grejer att titta på men vårt barn pallade inte att gå ut och göra något. Skulle faktiskt kunna tänka mig att åka tillbaka men utan barn.

Ska vi? Ska vi inte?

Nästan allt jag kunde tänka på de första fem månaderna av detta år var IVF, äggplock, blodprov, ultraljud, frysta embryon, negativa graviditetstest. Vi gjorde tre återföringar mellan januari och april som inte resulterade i ett spår av en graviditet. I maj fick jag ingen ägglossning så det sista frysta embryot ligger kvar i en frys i Wellington och väntar på desperata tider kanske. Vi har varit på en fertilitetsklinik i Göteborg och har en ivf-plan. Men jag vill inte just nu, J tycker att jag får bestämma pga min kropp som ska stökas med. Jag ska ju börja nytt jobb, måste vara åtminstone lite injobbad innan jag börjar blanda innan crazyhormoner i det hela. Plus att även om IVF är "billigt" i Sverige i jämförelse med Nya Zeeland så är det ju bara jag som tjänar pengar nu innan J får det där jäkla uppehållstillståndet och kan börja söka jobb.

Sen har något annat börjat smyga sig in. Känslan av att så skönt vi har det nu kanske är skönare än längtan efter fler barn. Vi är i Europa, vi har tillgång till barnvakt, vi kan åka på weekends själva. A är också stor nog att verkligen uppskatta att resa till spännande platser. Vi kan nog inte ens med god vilja definieras som småbarnsföräldrar längre. Vill vi verkligen sursucka och surtidmäta av sömnbrist igen? Det är så himla trevligt att träffa kompisar på middagar och vin sena kvällar, att allt inte är ett himla hänga med barn och familjer jämt. Har så lust att verkligen satsa på jobb de närmade åren. Har aldrig lust att föda barn eller vara gravid. Men fler barn vill jag ju ha. Om vi kunde förlika oss med att det är himla bra som det är, så vore det en sådan lättnad.

Fredag

Vi bor i min brors hus denna sista vecka innan vi får vår lägenhet. De är på semester. Jag har aldrig haft huslängan men jösses vad skönt med tomt, altan, tvättstuga och massa utrymme. Nu är jag iaf utelåst men ändå på deras inglasade altan med soffa och wi-fi. Jag är helt slut efter denna första  dag på skola. Ungar är hemskt gulliga ändå. Dock hann ej kissa på hela dagen, lärare är lika med superhjältar. Så nu funderar jag på hur många som är hemma vid tre av grannarna och om det är olagligt att kissa i trädgården. 

Ställa klockan? Fikarast? Vara seriös?

Ska jobba imorgon. Känns nervöst eftersom det känns som att min hjärna förtvinat denna evighetslånga sommar. Ska jobba som lärare den närmsta månaden på vikariat innan mitt "riktiga" jobb startar. Mitt "riktiga" jobb är inte som lärare som tur är. Jag har noll kvalifikationer för att jobba som lärare. Noll. Jobbade sporadiskt som lärarvikarie för femton år sedan. Med tanke på hur dålig jag var på att hjälpa A med svinenkla matteläxor, under hennes korta tid som skolbarn, så förstår jag att många högskolepoäng i pedagogik hjälper till. Jaja får hoppas att den närmaste månaden går fort och inga barn traumatiseras för livet.

Kalifornien del 2

Från San Fransisco åkte vi till Sonoma. Som ligger nära säkert mer välkända Napa och båda ligger i ett område proppfullt med vingårdar. Där var det stekhett. Så vi blandade poolhäng med att besöka vingårdar och äta sjukt goda middagar och luncher. Med barn som sällskap så åker en kanske inte runt till jättemånga vingårdar på en dag utan vi besökte typ en eller max två per dag. Googlade childfriendly och hittade några som hade djur och någon som hade en liten tågtur runt vingården. 

Nästa stop var Yosemite. Som jag äntligen fick lära mig att uttala rätt 'josämiti' ungefär. Herregu' vad vackert. Tror aldrig jag utbrustit fler superlativ än under dagen där. Skulle vilja åka tillbaka med större barn eller utan barn och vandra ordentligt. Eller ja, fick iaf lust på att bli friluftsmänniska när vi var där. 

Tåg

Nu ska vi åka tåg i 19h från Gällivare till Göteborg. Sverige är ju inget litet pytteland precis. 

När vi åkte till Gällivare var det hundratals flyktingar på väg till Finland på samma tåg. De var så uppenbart slutkörda på alla sätt att det var som att få ett slag i magen som helt tar andan ur dig. Verkligheten alltså.

Samma dag som vi klev på tåget flög J och Trollet från Istanbul till Sverige. 4 timmars flygresa 800 kronor per person. Ofattbarheten i att alla dessa människor också rest via Turkiet men varit på väg i veckor, månader eller kanske år för vissa och det har kostat många allt. Så konkret obegripligt.

Kalifornien

Den andra juni flög vi från Wellington till Los Angeles. Med en känsla av att vad enkelt det var ändå att bara lämna. Hejdå på jobbet, sälja bilar och möbler, packa packa, slänga slänga, städa och så var vi på flygplatsen. 

I LA tog vi misslyckade kort på Hollywood-skylten, spenderade två hela dagar på Disneyland (vi hade fått fribiljetter vilket vad jag glad för eftersom det var galet dyrt men också mycket kul), åt mycket i West Hollywood med vänner och bekanta som bor i LA, försökte övervinna jetlag med en lat dag i Santa Monica samt spenderade en dag med en privat tour av Disney Studios. Vi bodde även ute i Anaheim eftersom vi skulle på Disneyland två dagar och hittade billigt och bra boende på Sheraton där. Men det ledde till att vi åkte bil alldeles för mycket. Och vi ångrade att vi inte bokat in Anaheim bara för de dagar vi var på Disneyland.

Sen orkade vi inte köra någon himla scenic route mot San Fransisco pga barn som hatar att åka bil. Stannade och åt fisktacos i Santa Barbara och körde sedan i ett sträck och tog bistra bilselfies.

I San Fransisco var det disigt och kallt. Men helt sjukt fint tyckte jag. Slöseri med tid att besöka det "aquarium" som låg på Pier 39 dock. Tyvärr blev det ett alldeles för kort stopp i San Fransisco pga att vi tyckte att hotellpriserna där inte matchade vår budget. Så vi åkte vidare efter en natt och en heldag. 

Slut på del 1.

Att flytta "hem"

Att flytta hem har inte varit någon jäkla schlager precis. Orkar inte ens tänka på hur störigt det varit att ha kontakt med Skatteverket, försäkringskassan, banken och framförallt fucking Migrationsverket. Idiotin att anlända i Sverige i juni och inte ha sökt ett enda jobb innan. Inte så många rekryterar under sommaren om en säger. Kunde en ju tänkt på innan. Och rekryteringar är långdragna i Sverige.

MEN nu börjar det vända! Vi har fått ett förstahandskontrakt från och med 1 oktober på en lägenhet med två balkonger (orimligt upphetsad över detta), barnet börjar förskola om en dryg vecka, jag har fått ett svenskt bankkonto igen och framförallt har jag äntligen fått ett jobb. Och viktigast av allt, det känns som att komma hem och inte bara "hem" nästan jämt. 

Så allt väl förutom att J såklart inte fått sitt uppehållstillstånd, då Migrationsverket jobbar på orimligt långsamt. Och dessutom är helt sanslöst usla på att dela med sig av någon som helst information. Just nu får vi höra allt mellan fjorton månader till tjugofyra månader total väntetid. Joråsåatte. Men vi har väntat i tio månader redan så det kan vara fyra månader eller fjorton månader kvar att vänta eller så kan det som en total överraskning komma ett beslut nästa vecka pga Migrationsverkets vägar äro outgrundliga och allt verkar mest baserat på tur och ren slump angående väntetiden. 

Men jag tänkte att jag ska blogga ikapp lite om vad som hänt sen i slutet på maj nu när jag fått klagomura lite först.

Målbild

Detta är målbilden för denna sommar. Smoothies och solhattar med en karta. Fast utomhus i solsken då.

Lite om eh allt

Om två veckor sitter vi på ett plan till Los Angeles. Härligheten i att tänka på det en regnig kall dag på väg till blodprov och jobb. 

Av alla planer vi hade för några månader sedan blev det alltså en roadtrip i Californien och sen Sverige. J har haft sin intervju för uppehållstillstånd och vi chansar på att det hinner bli klart innan vi kommer till Sverige. Jobba jobba Migrationsverket. Annars ska vi exilbo i Italien ett tag, helt okej det också. Fast hoppas ändå inte eftersom vi redan hyrt en lägenhet i Göteborg över sommaren.

Våra planerade stopp på vår roadtrip är LA, San Fransisco, Napa Valley, Yosemite, Las Vegas, Palm Desert, San Diego. Om någon har några tips så skulle mitt hjärta säga boom boom boom jättehögt. 

Hjärnan är ett virrvarr av tankar. Sorgen över alla vi kommer sakna, hur sjukt mycket en behöver fixa med när en ska byta kontinent, svara på tusen galna frågor varje dag på motsvarigheten till Blocket, är detta helt fel val, är det hemskt att ta Trollet ur en skola hon trivs i, fertilitetsklinik vilken ska vi välja, tänk om vi inte får jobb. 

Men jag vilar i att vi förhoppningvis gör det bästa för vår familj. Trevlighetsnivån hemma senaste veckan när vi för första gången på fem år ätit middag tillsammans under veckan, enorm. Det är liksom meningen med hela flytten mindre jobb mer tid. Fast båda vill gärna ha ett jobb såklart. 

Ironin i att väntrummet alltid är fullt av gravida kvinnor när en ska ta blodprov. Kan vara så att det jag ser fram emot mest just nu är en paus från blodprov, hormoner och besvikelser. Oj nu är det min tur. 

Aprils taskiga mobilbilder

April var extremt mycket lekparker, embryo nummer tre detta år, magic potions i pyjamas och en gigantisk tiramisu. Vi var även i Melbourne och det var så härligt att jag inte tog en enda bild förutom på en tom flaska cava jag ville minnas namnet på.

Vet ni jag känner ganska ofta lite skuld för att jag är så ledsen över att vi inte har och kanske aldrig kommer att få ytterligare ett barn. För att jag vet att det finns så oerhört många som skulle vilja ha det som vi har mer än något. Ett perfekt barn. Men den tacksamheten över henne utesluter ju inte sorgen över det vi inte har. Det är ju som att någon skulle sagt åt mig att skärpa mig och sluta deppa när min bror dog eftersom jag ju faktiskt har en annan bror. Eller om en förlorar en förälder och folk säger att det är okej för att en har en annan förälder. Nu kanske folk tycker att jag är osmaklig som jämför infertilitet med sorgen över att förlora någon. Men för mig är det faktiskt det enda i mitt liv som varit lika tungt att hantera och lära sig att leva med som att faktiskt förlora någon man älskar. De enda två situationerna som jag upplevt som en verklig kris sett till hur det påverkat bådr kropp och psyke. 

Något annat jag är förbannat trött på är alla som måste kommentera hur oerhört synd det är om vårt barn som inte har några syskon. Detta inkluderar även folk som känner till vår situation. (Tips på saker att inte säga till folk) Barnet själv frågar förtillfället varje dag efter en lillasyster. Det är inte svinenkelt att förklara vad infertilitet är för en femåring som vill ha allt här och nu ögonblickligen. 

Nu har jag iallafall kommit till en punkt där jag behöver hjälp att hantera detta på ett eller annat vis. Att jag får tycka att det är okej att jag inte mår bra i denna situationen utan att känna skuld över det med. Jag kan inte sova. Alls. På gränsen till att förlora det hela tiden.

PS . Detta måste vara jäkligt tjatigt att läsa om hela tiden men hellre ut än in osv.

Pallar.ej.mer

Inte blodprov förrän imorgon men jag vet att jag inte är gravid. Allt jag är är sur, ledsen och fullständigt totalt utmattad. Ett embryo kvar innan vi åker från Nya Zeeland. Fi faen vad jag behöver en semester nu. Och skratt och solsken och tid med min familj. 

Att känna lite liv i sig

Min man är hemma nu förresten. Sista delen av inspelningen skulle ske på en liten liten ort där de inte kunde fixa boende åt alla, så J och hans team som ändå bara sitter framför varsin dator blev hemskickade för att jobba från Wellington. Så.jävla.skönt. Fyra veckor gick okej att vara själv, sen var det riktigt tungt faktiskt. 

Lite ambitiöst att ivf:a, jobba heltid och vara tillfälligt ensamstående känner jag.

Nu däremot känner jag världens livspepp. Jag ska till gymmet ikväll! Vi har barnvakt imorgon och ska på dejt! Jag älskar mornar igen när J lämnar och jag hinner ligga kvar i sängen och varva internet och dricka en kaffe och ändå komma relativt tidigt till jobbet! Jag orkar göra matlådor och äta nyttigt! Jag orkar peppa för nästa frysförsök som väl blir om två veckor! 

2015 året då vi inte vet var vi är på väg

Vi hade en plan. I maj då tar Js nuvarande jobbkontrakt slut. Så då skulle vi flytta till Sverige. Ta en lång härlig sommar tillsammans spetsad med resor runt Europa innan hösten och allvaret skulle slå till. Vi sökte uppehållstillstånd åt J i november och det fanns inte i min värld att det inte skulle vara fixat i maj. Men det kommer det inte att vara. Tyvärr skulle jag tippa på att det ligger kanske sex månader i framtiden. Så vad gör vi?

Båda vill härifrån. Det har varit planen i flera år att vi skulle flytta i år. Nu har J några jobb på gång i Sydney. Om det blir något av det så flyttar vi dit för ett år eller så. Annars så ger vi oss ut på en lång resa. Bilar genom Australien. Tar oss runt Sydostasien. Och hoppas att Js uppehållstillstånd blir klart ganska långt innan våra pengar tagit slut. 

Det känns kul. Tror jag. Men också läskigt. Sånt som var superenkelt när en var 20 känns läskigt vid 34. Både jag och J har ju flyttat massor av gånger till nya länder och städer utan jobb och bostad fixat och med bara några tusen på bankkontot. Och det har ju alltid löst sig. Våra förutsättningar nu är bättre vad det gäller sparade pengar, yrkeslivserfarenhet och egentligen allt.

Glad påsk dårå

Ångesten när graviditetstestdagen kommer. Den dagen kommer till slut! Fast jag kniper igen ögonen och försöker stanna tiden. Jag vill stanna i vetskapen om att jag kan vara gravid. Att ett alldeles perfekt embryo omsorgsfullt placerats på bästa möjliga ställe i min ärrade livmoder för tio dagar sedan. Att just detta embryo kan vara början på ett unikt perfekt barn. Att det fortfarande finns en möjlighet. 

Jag vill inte åka in till kliniken och se all sorgsenhet i väntrummet. Vill inte ta blodprov. Vill verkligen inte höra sköterskan och receptionisten käcka lycka till! Vill inte få ett textmeddelande som kommer att lyda "I am so sorry but your blood test was negative for pregnancy, please stop progesterone and call us with your next day 1"

Men allt detta är i infertilitetesuniversumet. I mitt vanliga liv målar vi glittriga ägg, rullar köttbullar till den svenska påsklunchen några kompisar kommer över på och sen tar vi de glittriga äggen och åker och träffar vänner och deras miljoner av ungar och rullar äggen ner för en backe. Och låtsas att allt är härligt. 

Two more sleeps

Tecken på att detta liv med man på jobb på annan ort är lite utmattande: en ser fram emot en dag på fertilitetskliniken. En embryoåterföring med en efterföljande akupunktursession och jag ba helt upphetsad SPA DAY. 

Kom igen kroppen!

Blodprov: fredag, måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, to be continued tills min kropp ba aha ägglossning ska en ju fixa med denna månad. 

Memo to self: inget kortärmat om jag inte vill att folk ska spekulera kring min eventuella heroin habit.

Arla morgonstund

Ångrar mig lite kring detta med att det är enkelt att vara ensam förälder hemma. De senaste tre mornarna(stavas det så?). Alltså phjuuu. Vet ju att hon är trött pga långa långa dagar med fritids och skola och somnar alltid senare än vad hon borde. Och hela morgonen är skrik och gråt och protester och en fösöker vara den vuxna fast det går inte så bra. För jag vill sätta mig ner på golvet och gråta, för jag är med trött. Utropstecken.

Men jag säger förlåt och kramar extra hårt på fritids och imorgon är ju en annan dag. Visst. Och om tre veckor börjar påsklovet! 

Sen

Drömmer om J. Vaknar och saknar sådär att det blir fysiskt, som en kroppsdel slitits av under natten. Det tog drygt två veckor. 

Innan har jag inte känns ett uns av sakn. Bara lite lättnad. Tanken som jag inte riktigt vågar tänka: är jag fortfarande kär. Är jag verkligen det? Att jag älskar J är väl givet. Men kär? Operation vardag kombinerat med operation ivf kombinerat med Js pinsamt många timmar arbetade varje vecka, vad har det gjort med oss. Sjukt bra team inte så jäkla bra som par kanske.

Kanske har vi satt för stora förhoppningar till sen. Sen när vi bor i Sverige. Sen när du jobbar mindre. Sen när vi fått ett barn till. Sen när vi har tid. Sen är vi lyckliga. 

Men när kommer sen, hur gör vi för att bryta mönster. Det hjälper ju inte att se mönster om vi inte förmår att förändra dem. 

Klart att vi fixar detta. 

Skolan

Månader innan Trollet började skolan sprang ångesten runt runt och ifrågasatte hur vi valt. Var det alls en bra skola? Hur vet vi det? Är hon ens alls redo för att börja skolan? Det där självutplånande och försiktiga som gått i rakt nedstigande  led från hennes pappa. Skulle hon ens våga säga ett enda ord de första månaderna? 

Det kommer säkert ett bakslag någon dag men oj vad hon älskar att lära sig. Hon har fått massor av kompisar. Fritids är urkul. De har en swimmingpool på skolan! Och fröken är snällast på jorden. Hon har växt så mycket. Självförtroendet sprutar som ur porerna. Som det ska vara.

Det enda jag, märk väl jag, inte gillar är att de har läxor varje dag. Det tycker jag är onödigt när man är 5. 

Ensamlivet

Nu har jag avklarat två veckor som ensam förälder hemma. Lite betyg på det hela? 

Har gått väldigt bra. Blev makalöst rörigt hemma först pga att jag liksom inte plockade upp den delen av städ och plock som J tydligen visst står för. När jag började fatta att han inte kommer att dammsuga, vika och plocka undan tvätten, ta ut soporna, städa köket eller toaletten eftersom han inte är hemma, då fick jag ju börja göra det. 

Märker att det är väldigt mycket mindre laddat att städa när jag inte gör det ut ilskan att någon annan minsann inte gjort det. Mycket mindre. Samt tacksamt att upptäcka att J visst tar stort ansvar för hemmet. 

Antal gånger som jag tänkt bittra tankar om att han bor på hotell, slipper städa, laga mat, tvätta, göra matlådor och allmänt inte har något ansvar förutom sitt jobb: en enda gång. Jag tänker mest att jag hade dött av att vara i från mitt barn så länge. 

Det är mest helgerna som blir annorlunda. En av fördelarna, eller vad fasiken man ska säga, med att ha "bara" ett barn är ju att vi har lite mer tid. Upplever att mina vänner med två eller fler barn spenderar nästan all tid på helgerna tillsammans hela familjen för att det behövs två vuxna. Vi gör absolut grejer tillsammans på helgen alla tre. Såklart. Men både jag och J försöker träna mycket på helgen, brukar ta en lunch eller middag var ute med kompisar, om någon av oss är väldigt trött så får den personen vara hemma själv och vila. Nu blir det ju jag och Trollet hela tiden tillsammans, fast denna helgen har vi fått låna en stuga med kompisar och nästa helg ska vi flyga och hälsa på J på jobbet.

Men nu ska jag inte vars så stursk. Jobbet är vansinnigt psykisk krävande för tillfället(mer on det i separat inlägg). Fick mens idag så nu blir det nytt försök med fruset embryo denna månad, så ska på något sätt få till dagliga blodprov från och med om någon vecka tills de fastställt att jag haft ägglossning. Och jag hade ju tänkt hinna massa akupunktur också. Så vi får väl se om jag utvärderar annorlunda om några veckor. 

Min bön

Jag höll i en tvådagars bebis igår. Bad en stilla bön samtidigt. 

Gör så att jag får bli någons mamma igen bara en enda gång till. Då ska jag aldrig aldrig mer önska mig något i hela livet. Och jag ska uppskatta varje sekund. Varje sekund. Jag ska finnas där. Inte ta något för givet. Spärra upp ögonen och se på riktigt se. Och jag ska ge tillbaka. 

Jag kommer inte att vara världens mest perfekta mamma helt plötsligt. Eller ha massa tålamod och gilla att leka. Antagligen inte att pyssla heller. Och tyvärr kommer du att få gå till förskolan i omatchande strumpor med rufsigt hår precis som din storasyster gjorde. Och jag fixar inga Pinterestvänliga kalas bara så att du vet.

Men.

Vi tre kommer att gå cirklar kring dig. Beskydda dig. Älska dig avgrundslöst. Du fladdrar i hjärtat redan. Finns i mitt blod. Är redan en del av vår familj. Du kommer att vara trygg här.

Om vi ses om ett eller fem år kan ingen förutspå. Kommer IVF att fungera till slut eller är vi så nedrans lyckligt lottade att vi får adoptera just dig? Eller så är du alla barn som behöver någon vuxen som ser dig. Du kanske behöver våran kärlek bara ett kort tag. Du kanske är nyfödd eller sju eller tolv när vi ses. 

Som jag längtar tills vi ses. 

Och för oss kommer det att vara så värt det. Allt detta. Hur jävla värt det som helst. 

Rädslan för katastrofen

Den senaste veckan har en släkting dött, en sjuk bebis fötts och en vän knivhuggits av sin partner och snuddat vid döden. Allt annat blir så futtigt då, när det ställs mot döden, livet och katastrofen. Det är obegripligt det där att jorden bara snurrar på fast allt precis allt har förändrats för dessa människors närmaste. 

Jagärsålyckligtlottadjagärsålyckligtlottadjagärsålyckligtlottad

När ens man ska vara borta i nio veckor och ens femåring börjar gråta ungefär tre timmar efter att han åkt för att längtet tagit över. Känslan då. 

Avd fler saker jag längtar efter i Sverige

Sport! Jag älskar sport! På tv och på plats. Alpint, friidrott, fotboll, längdskidor, ishockey, vanlig skiten division tre fotboll, OS, VM i nästan vad som helst. 

Här är sportutbudet på TV rugby och cricket. Inte ens efter 7 år här är jag intresserad. Förstår nu i allafall reglerna i rugby och kan stå ut med att titta om All Blacks, nyzeeländska rugbylandslaget spelar. Nu pågår cricket-VM på Nya Zeeland samt i Australien. Tänkte tvinga mig själv att bli en tvättäkta kiwi såhär den sista tiden och lära mig att uppskatta cricket. Gav upp efter en halvtimme, det är så tråkigt så att det inte går att förklara och håller på jättelänge. Nä, heja vinterstudion säger jag bara. Nästa vinter måste vi ju iaf vara i Sverige. 

Att känna sig kass

Inget får mig att känna mig så svart och kletig inuti som när vänner berättar att de är gravida. Jag blir glad men jag blir inte så glad som jag önskar att jag kunde bli. För det är så blandat med vad jag också känner. Om jag har en dålig dag kan det också kännas som ett knytnäveslag rakt i ansiktet. Hjärnan vet att det finns inte ett begränsat antal barn, ingen tar "mitt" barn. Det hindrar tyvärr inte att det känns som att att folk knuffar sig före mig i kön.

Och att jag känner mig usel och kletig inuti. 

Okej då jag mejlar väl

Migrationsverket kundtjänst över telefon. Vilket skämt. Har ringt dit cirka hundra gånger under den gångna veckan. Varje gång möts jag av ett meddelande som säger att det finns ingen tillgänglig att prata med. Det är ju okej. De är busy. Men det finns ingen kö en tålmodigt kan vänta i och heller ingen call back option. Så himla konstigt. En kan absolut mejla men jag tänker att många som är i kontakt med Migrationsverket är i en mer utsatt position än min familj och vill prata med någon där och då. Och vissa kanske inte ens kan skriva på svenska eller engelska eller alls. Ingen aning om Migrationsverket använder översättare för sina mejl men skulle tippa på ett nej. Säkert finns tillgång till tolk över telefon eller vid besök på myndigheten. 

Vardagstips

Tips på att få vardagen att gå ihop om det bara finns en vuxen i hushållet? 

J åker på jobb i nio veckor. Under denna tid måste ju städning, matlagning, tvätt, hämtning, lämning, läxor, aktiviteter, ett heltidsjobb och fertilitetsbehandlingar fortgå helst med psyket i behåll. Dessutom ska vi ju emigrera så vi har cirka femtusen grejer att sälja/slänga/skänka och organisera. Så hur tar jag mig igenom detta på smärtfriaste sätt? Tänker lite smuts i hörnen är okej, likaså städare. Halvfabrikat är också okej och storkok antagligen smart? Att våga be om hjälp, har ju ingen släkt här men väl vänner. Lika bra att säga upp gymmet och göra några upphopp i lekparken istället. Bjuda över folk på middag pga sällskap är bra och uppmuntrar till städning. Kanske anlita en barnvakt några timmar per vecka? 

Finns ju massor av ensamstående utan uppbackning som fixar detta år efter år hela tiden. Så nog ska jag väl klara nio veckor men vill fixa det utan att bli utmattad och bitter på kuppen. 

Att ta ett återfall

Kaffe. Som jag saknat dig. (Klara! Titta!)

Mjölk

Den oro som jag känt över att hon skulle börja skolan. Huuur ska det gå? Barnet som alltid trivts okej på förskolan men helst vill vara hemma med mamma och pappa och varit ledsen varje söndag pga förskola dagen efter. Hon har frågat hela helgen när det egentligen är dags att få gå till skolan igen. När jag försiktigt frågade vad det är som är kul i skolan svarade hon att man får mjölk varje morgon. Ha! Hur peppade skulle inte skolbarnen här bli om de fick lunch varje dag i skolan. OBS att det inte är alla skolor som serverar ett glad mjölk om dagen, detta användes som ett unique selling point när vi var och tittade på skolan. 

Mens

Den mens jag verkar få efter ett misslyckat ivf-försök är speciell. Som i den smärtsammaste mens du kan föreställa dig. Det tog ganska många dagar för mig att börja blöda denna gång efter jag slutat med medicinerna, en tar progesteron tills det är bekräftat med blodprov att en inte är gravid. Kallsvettig, spyr och upplever sådan extrem smärta. Hade exakt likadant sist när jag inte ens fått något embryo tillbaka utan bara medicinerat. Så antar att det är medicinerna som påverkar mig så här. (Se bildbevis på 41 sprutor och nålspetsar från en behandlingsomgång ovan - nödvändigt ont). Har def besegrat min nålfobi nu. 

Tack kroppen för att du berättar för mig att jag inte är gravid på det tydligaste av sätt. Känner mig inte så lyckligt lottad  över att vara kvinna och dessutom en infertil sådan. Just idag vet jag inte hur många gånger jag kommer hitta kraften att göra detta igen. 

Vassego för information om min mens. 

Tankar om att flytta "hem"

Tror att jag blivit gammal och bekväm. Känner mer nervositet över att flytta till Sverige än över någon annan flytt jag gjort. Såklart att det blir annorlunda när det inte bara handlar om mig. Trollet ska ju trivas plus hennes svenska är inte så vass. Alltså hon förstår nästan allt men pratar med bred nyzeeländsk brytning om jag lyckas få henne att säga något alls på svenska. Fast fattar ju att det kommer att gå snabbt för henne att komma in i. Barn är ju genier. J ska ju också trivas och helst få ett jobb hyfsat fort.

Försöker andas och tänka på anledningarna till att jag vill flytta:

Husen här är kalla, fuktiga och mögliga. Att köpa ett hus av hyfsad standard har vi inte råd med eftersom centralvärme och dubbelglasade fönster verkar vara en lyx för mångmiljonärer. Plus att räntorna här är höga. Att hyra hus här är otryggt eftersom hyresvärden är en privatperson som oftast har noll intresse att ta hand om sin fastighet samt ofta säljer fastigheten med kort varsel.

Den största anledningen till att flytta är att vi har usel balans mellan arbete och fritid. Eller ja enkelt sagt en person jobbar heltid, den andra 60 till 100 timmar per vecka. Ej bra för jämställdheten direkt. I Sverige hoppas vi båda jobba 80%.

Ett IVF-försök kostar just nu 80 000 SEK här på Nya Zeeland. Oerhört mycket billigare i Sverige, så det spelar stor roll för oss. Plus att i Sverige går det att adoptera, även om jag fattar att det är en lång och svår process. Men det är i princip omöjligt här. Det genomförs ett fåtal öppna adoptioner inom landet varje år, förra året sju. Och i princip omöjligt med internationella adoptioner.

Sen vara nära familj och vänner för ett tag iaf. Saknar.

Längtar efter betald föräldraledighet. Skola och förskola som förhoppningsvis håller liknande standard oberoende av var ett barn bor. Att alla barn får mat i skola och förskola och inte stannar hemma pga att föräldrarna inte har någon mat att stoppa ner i deras matlåda.

Längtar efter att vara i Europa. Här är allt så långt borta. 

Det jag är orolig för med att flytta är följande:

Att Sverige är fullt av rasister at döma från senaste valet. Kan inte tänka mig något som skulle göra mig ledsnare än om min man skulle känna sig utsatt för rasism pga hudfärg eller ursprung. Eller att min dotter skulle växa upp i ett land där folk helt utan eftertanke uttrycker sig rasistiskt. Fast det gör mig iofs lika ledsen att tänka på att någon alls utsätts för det. Dock så är ju Nya Zeeland inte på något vis förskonat från rasism. Alls. Men jag ropade högt om att aldrig aldrig skulle jag flytta till Sverige så länge Sverigedemokraterna fanns representerade i riksdagen. 

Är rädd för att bli galen på det svenska gnället över SKITSAKER. Fattar att man lever i den verklighet man lever i. Men mina hatgnäll så här på avstånd: Blir helt galen på när folk klagar på att de är panka pga föräldralediga. När man bor i ett land med 480 dagars betald föräldraledighet. Och fortfarande åker på semester hela tiden och renoverar köket. Eller när folk klagar på att deras äldre barn BARA får vara 20h per vecka på förskolan pga föräldraledighet. Eller på att pga att barnet är på förskolan fyra timmar per dag får de ingen frukost där. Måste vara så jobbigt att behöva spendera tid med sitt barn och att dessutom behöva se till att de får frukost. Sånt jobbigt ska väl ingen förälder behöva utsättas för. Crime against humanity. Nu menar jag inte att man ska gå runt och vara tacksam och nöjd dag in dag ut men. 

Oroar mig såklart även för att det ska vara svårt att hitta bostad. Inte jobb så mycket. Har ingen prestige vad det gäller det, jobbar hellre med vadsomhelst än att inte jobba alls. 

Men mest känner jag att jag antagligen kommer tycka att det är som en dröm att bo i Sverige. Säkert lite svårt med i början.

Sista sommaren

 

 

Vi har bestämt oss flytta härifrån. Mitt älskade fina Nya Zeeland. Vi längtar efter något annat. Helst mer tid och mindre jobb, som alla andra. När vi åker får vi se.  Julian måste få sitt uppehållstillstånd först. Och vi har tre embryon i den berömda frysen som vi såklart vill ge en chans innan vi åker. Oklart var vi åker först men slutdestination Sverige för ett tag.