det här såg jag inte komma

Första gången jag blir sådär riktigt arg på honom, well förutom när facebook lurat mig att han varit otrogen, är idag. Så arg att jag tjutgråter i caféet på skolan och snorar på Bästa grannens tröja. Och faktiskt skriker jag är inte ledsen, jag är arg sådär som mammor sa jag är inte arg, bara besviken. Jag slänger med telefoner och vägrar svara när han ringer igen och skickar istället muppiga sms om varför jag inte kan prata med honom. Säger att jag inte vill åka dit längre. Han vill släta över och jämna ut och klappa med sockerorden och så många iloveyou att min display gör mig yr. Det krävs så lite för att det ska vara förstört. Precis så skör är den kärleken. Just idag älskar jag honom inte längre. Tycker inte ens om honom. Jag är bara full av arg och då får inte kärlek plats i mig.

Snart..

Tre dagar till. Skriva klart hemtenta, göra restuppgift, fixa sista med reportage, städa ur lägenheten, packa, jobba tre gånger, klippa mig, söka lite mer jobb. Sen får jag åtta dagar i Berlin. Som en språngbräda tillbaka till mig själv, skratta dricka öl och tjyvröka. Sen tvättar jag och packar om. Nya Zeeland äntligen. Och nu känns det ju som att jag absolut aldrig skulle orka mer än tre dagar till av detta. My so called life. Men det är ju inte så, ett helt liv kan man orka. Folk gör det.

Be för mig vänner...

Hör tillbaka från tre olika tidningar idag med en gång efter att jag skickat in ansökan. Och ska jag vara neggig så tror jag att det här betyder att alla andra tidningar jag redan sökt och där jag inte hört pip är körda. För sista ansökningsdatum betyder tydligen ingenting. Den intressanta får veta det på stört, att hon är intressant. Tydligen. Nu blev jag nervös och började svettas. Har liksom förlikat mig med och neggat så för mig själv om att jag inte ska få ett jobb att det blev läskigt nu när det där glödande hoppet plötsligt flimmrar framför ögonen.

Roliga tjejer är tydligen inte så roligt

Under min grundutbildning var vi tjugofem tjejer och fyra killar i klassen. Hur mycket tror ni att dom där fyra killarna hördes på seminarium och föreläsningar? Minst verkligen minst femtio procent. Fast dom var ungefär femton procent av klassen. Och till hundra procent var det killarna som fick resten av klassen att asgarva.

Nu är det så att jag råkar ha skitmånga sjukt roliga och smarta vänner av kvinnokön. Och vad säger jag när en av dessa sjukt roliga och smarta kvinnor reducerats från knuten näve och han vet inte vad han förlorade till om jag var lite mer så och lite mindre så. Inte tog så mycket plats. Inte var så rolig.

Hallå! Har ni någonsin hört en enda kille be om ursäkt för att han tar plats, är smart och rolig och fundera på förminska alla dessa egenskaper för att behaga en kvinna. Nej! Det kan jag lova att ni inte har.

Och den andra vännen vars sambo mulnar så fort hon skämtar och får hela festens uppmärksamhet. Hur han väser måste du alltid hålla på? Och mr X som alltid fy faen vad du och Bästisen är jobbiga när ni ska stå i centrum hela tiden.

Inte kan det väl vara så att män känner sig hotade av roliga och smarta tjejer. Att dom vill att det ska fortsätta på krogen och middagarna med vännerna och på jobbet och seminariet, att dom dominerar. Att dom får fortsätta att tro att solen skiner i just deras röv för att dom har uppmuntrats att ta plats sen dagis, det är dom som ska dra skämten och få skrattberömmet. Visst ibland kan det vara jobbigt med folk som vill stå i centrum hela tiden. Men allvarligt det är inte det det handlar om. Om det någonsin ska bli någon jämställdhet att tala om i det här landet så måste tjejer lära sig att ta plats, att få skämta och vara högljudda utan att vara "okvinnliga". Vi ska inte hålla tyst och hålla tillbaka och faen heller att vi ska hålla tillbaka för att den som föreställer älska oss mår bättre av det.

Onsdagsblues

Jag vet att nästan alla säger så, att dom inte förstår hur det kan vara meningen att vi svenskar ska kunna leva och vara lyckliga i det här klimatet. Och till trots av en mild vinter och sol sista veckan och att jag till skillnad från många andra hade sol hela sommaren så har jag fått nog nu. Jag får det varje vinter jag spenderar i norra Europa. Energin rinner ut och slaskar någonstans i jämnhöjd med de avskydda vinterstövlarna som bor på fötterna som längtar efter sommarsandaler. Plötsligt så säger jag till pojkvännen att jag nog gärna flyttar till Nya Zeeland för alltid. Medan han säger emot och vill bo i Sverige för det har vi bestämt. Men älskling det går inte för du får darksads här tänker jag. Och längtar till ett liv som innehåller mer åretrunt tillgänglighet till natur, strand och känslan av små lyckliga hoppande gröna grodor i magen och inte mer av den här elefantklampskänslan. Och nu när verkligheten är så nära och förefaller så tråkig och jag skickar de där ansökningar om ett riktigt jobb och det känns som om jag serverar mitt hjärta överräckt på en silverbricka. Då vill jag fly.

Att det ska vara så svårt att hitta sin plats. Fast jag vet formen och konturerna för hur just min lycka ska formas så är det som om jag ska behöva springa hinderbanan i Gladiatorerna för att komma dit. Och tro mig om jag träffas av en enda sån där tung boll av en elak gladiator nu, då lägger jag mig ner. Alltid trott att jag är tuff, en sån som klarar allt och alltid slått sig fram på egen hand. Efter en fight med livet så har jag stått och hoppat upp och ner och slagit luft och skrikit ut i tomma intet att kom igen då bring it on igenigenigen men du knockar mig aldrig hör du det!!!!!!! Kansjälvviljan in ena handen och allt det brinnande i den andra. Helt plötsligt är jag pysslingliten och den brinnande ilskan har ersatts med uppgivenhet. I Sverige kan du bli vad du vill, så har jag alltid tänkt. Och jag försöker smälta in i allt det medelklassiga. Plussa på alla min Bourdieukapital. Försöker skapa självförtroende istället för brinnande ilska som drivkraft. Men arbetarklassjaget ifrågasätter hela tiden vad fan jag håller på med, vem tror jag egentligen att jag är. Bo i Stockholm och vilja jobba med media. Så otroligt fånigt. Skaffa ett fast jobb vadsomhelst, Konsum duger åt dig. Eller flytta till Nya Zeeland för all del och satsa på att bli Js fru och föda hans barn och finn meningen i det. Våga inte satsa högt. Det gör så ont att falla. Och skivan har verkligen hakat upp sig nu. Men livet på marken det går ju inte.

Att göra en kovändning eller för all del en pudel

Jag anmälde mig till magisterkurs i historia mest för att jag ville kunna åka till J och göra fältundersökning. Tänkte att jag kommer aldrig orka skriva uppsatshelvetet. Men självgott har jag deklarerat för mina vänner de senaste veckorna att det är kul att gå i skolan igen och att jag ska skriva en sjukt grym uppsats. Jag har frossat i teorier och njutit av seminarium och underbara diskussioner med min handledare. Asså det är så här det ska vara att plugga att alla de andra i gruppen är vrålsmarta och äntligen är det stimulerande diskussioner och min uppsatsidé är helt sjukt bra och jag är så jäkla pepp när jag går därifrån. Underförstått säger jag att äntligen är jag på en nivå som passar mig, en hög nivå. Åh kan jag få ångra mig? Hela helgen har jag pluggat utan att förstå någonting överhuvudtaget av någon text. Imorgon på seminariet kommer jag att få bära dumstruten. Sen kommer dom andra i klassen fika med sina kompisar och säga asså d-kursen är grym och vi har grymma seminarium med bra diskussioner men det finns en tjej som är såååå blåst.

romantiken romantiken

I dag är det alla hjärtans dag. Jag kan morra allt jag vill om att det som så många andra hittepå högtider bara är handelns sätt att få oss att konsumerakonsumerakonsumera. Men ändå. Jag vill ju ändå ha presenter och ostiga röda rosor och det perfekta handskrivna kärleksbrevet, eller ja egentligen vill jag helst ha överaskningsresor och en pojkvän som inte bor på andra sidan jorden. Jag fick ett långt och vackert telefonsamtal. Han fick en pappersros och ett kärleksbrev.

Alltså jag erkänner jag är värsta romantikern. Ingen som känner mig tror på mig. Men den exklusiva skara som läser den här bloggen har väl knappast missat den pinsamt höga andelen inlägg om min J-kärlek. Mr X skrattade så att han nästan kissade på sig när jag påpekade min romantiska läggning. Tro mig, du är inte romantisk! Är jag visst det. Men jag är expert på att dölja det. Enligt fejan så är jag staden Paris och med dessa starka bevis i ryggen gick jag vidare till nästa test, vilken karaktär i sex and the city är du? Samantha. 1-1 i matchen mellan romantikern och den lyckliga slampan.

Hur som helst så ska jag fira denna trots allt hittepå högtid med att plugga hemma och dricka massa te och ikväll ska jag vara barnvakt åt Grodan. Jag är nämligen inte bara romantiker, jag är även snäll och värnar om romantiken i andras liv. Och så slipper jag sitta ensam hemma när alla andra är ute och sörplar ostron och dricker champagne(okej det känner jag ingen som ska göra), jag får hänga med världens sötaste unge istället.

trettio är det nya tjugo eller trettio är det nya fyrtio?

Häromdagen var Bästa grannen här och åt en synnerligen delikat middag som jag tillagat med största ingridiensen Bästa grannen kärlek. Vi drack vin och pratade livsångest framkallad av våran nya på väg in i arbetslivet situation, där även nya lägenheter och stabil ekonomi står på listan över saker att fixa till snarast. Min rygg har brutit ihop, jag gråter varje dag och Bästa grannen kan inte andas. Vi peppar varandra med lite du är grym och den duktigaste journalisten utan job jag vet. Vilket typ inte är sant för Bästa grannen har ganska mycket frilansjobb och jag har lite, så det där med utan jobb var ju egentligen inte helt sant. Och utan jobb är jag ju sannerligen inte eftersom jag jobbar sex dagar i veckan men det är ju med något helt annat. Hur som helst...

Sen skrattar jag i tjugo minuter när jag kommer på att Bästa grannen fyller trettio nästa år och sen skrattar vi som galningar(inte som i uttrycket utan som i psykiskt sjuka på riktigt) åt alla våra vänner som fyller trettio nästa år. Det är ju sjukt. Trettiårsfester! Vi som lever i illusionen om att vi fortfarande är vilda och vet vilka klubbar som gäller och klär oss häftigt. Fast egentligen så träffas vi oftast på utställningar eller går och ser en fransk film typ och fikar och pratar litteratur. Och några av oss har kommit på att det finns en del snygga kläder på Lindex. Och vi går aldrig på några häftiga klubbar! Repeterar ALDRIG. Egentligen har vi varit helt lost hur lägen som helst. Insikten får mig och Bästa grannen att ta aktion, nu jävlar ska vi börja gå ut och ha en sista parta som om livet snart vore över period. Japp! För det är för tidigt att gå ner sig i kulturtantträsket innan vi ens fyllt trettio. Sen pratar vi i två timmar om vart dagens ungdom egentligen roar sig i Stockholm och så känner vi oss skitgamla igen. Torsdag nästa vecka då, då börjar vårat partyliv! Så skålar vi i middagsrödvinet och skrattar. Idag messade jag ungefär:

Du fan torsdag är ju alla hjärtans, din pojk blir nog sur om du ska ut då och jag ska vara barnvakt. Om typ två veckor kan jag igen.

Spara och slösa

Sen ungefär årets första dag har jag haft inga pengar, det blir så när CSN betalar ut pengar som bara räcker till räkningar innan jul. Häromdagen kom mitt livs mest efterlängtade CSNutbetalning. Jag blev helt vild. På en timme spenderade jag drygt 2000 kronor på kläder. Efteråt kom den där fadda äckliga eftersmaken som efter en ordentlig hetsätning. Bortförklaringarna för mig själv att men jo men asså jag har inte shoppat på skiiiitlänge och jag behövde verkligen nya kläder rapas om och om. Den onda rösten som alltid är trött på min oförmåga till att hålla i pengar skrapar och väsnas om att hallå du måste spara och hallå fick inte du just ett brev från Försäkringskassan som ville ha 4000 tillbaka för bostadsbidrag och är du inte skyldig din brorsa 2000? Då slängde jag alla kvitton så att jag inte skulle kunna lämna tillbaka något. Ansvarsfull 2008 snälla attackera mig snart.

.....

Under hej då helgen var jag liten och tittade under lugg. Ville ha dig för mig själv. Alla andra som också ville säga hejdå. Hejdå festen som hölls i samma rum som vi för första gången såg varandra. Sista gången i det rummet, huset rivs nästa månad. Jag röker fast jag slutat. Du viskar i mitt öra att precis där, stod du första gången. Allt jag såg var ögonen.

Jag dricker ganska många öl fast jag bestämde alldeles nyss att aldrig mer minnesluckafull. Dimmigt och simmigt skäller jag ut J inför alla hans vänner. Över ingenting och allting och egentligen mest för att jag är full och inte har hans odelade uppmärksamhet. Vårt första egentliga gräl, eller ja jag grälar. J ler och försöker skicka dämpa dig blickar och lugna händer på mina fladdriga. Sen gick jag men det kommer jag inte ihåg. Han väcker mig på natten med egengjord pizza och jag har glömt bort att jag varit arg.

När jag vaknar är det sista morgonen. Svagt minns jag skällautscenen och viskar förlåt, lågt så att du kanske inte hör. Svagt som i min svaghet. Dina armar kramar och jag blir helt full av gråt. Och tvivel, hur länge går det här egentligen? Och du lovar att det går att vi kommer att hitta det bästa sättet. Vi tar en tre timmars promenad och försöker gå ifrån tvivlen.

Huset fullt

Det är tyvärr inte riktigt än som jag åker till J och Nya Zealand, en hel månad ligger emellan. För att skrämma upp mig själv och ge er en försmak av vad som komma skall så ska jag sammanfatta läget som gäller där borta för min tvåmånaders "prova på att bo i NZ för att det ska vara rättvist när vi ska välja land" visit.

Vi ska bo i ett jättestort hus vid havet. Låter bra eller hur? Men jag ska kastas huvudstupa in i familjegemenskapen. Jag ska alltså förutom J bo med: Hans pappa, en 50+ juridikstudent. Hans storebror runt 35 med tonårsdotter och eget företag. Hans lillasyster, 20 år med två barn på ett och två år. Lillebror runt 22 som precis ska börja plugga. Med mig och J blir det här ett niomannahushåll. Fattas bara att några av de andra sju syskonen börjar flytta in. Jag är ju ingen speciellt familjär person och uppfattar det som sjukligt att vilja bo med sin familj fast vuxen ålder uppnåtts. Testernas test skulle jag kunna sträcka mig till att kalla detta.

På samma gata bor såklart Js pappa sida av släkten. Ännu mer onormalt! Vinande röd varningslampa nu! Nu till det läskigaste av allt. J har förvarnat mig om att hans pappas sida av släkten antagligen inte kommer att vara så vänligt inställda till mig, eftersom dom vill att han ska vara tillsammans med någon av "de sina". Jag dör. Kommer återvända till Sverige kränkt och utsatt för rashat, experiement i hur det är att vara "de andra". Tur att det är en hel månad kvar!

Där ser man

Jag visste det inte inte när jag träffade dig. Men jag kom väl på det i somras eller så. När jag sovit två nätter på ett tåg och tagit den där stunden för eftertanken som det talas om så. Att jag väntat på dig i hela mitt liv, de sjunger så i en dansbandslåt, att jag har väntat hela mitt liv på dig. Allt jag visste att jag väntat hela mitt liv på var frihet, resor, fester och flest högskolepoäng. Och så är det så banalt att det enda jag väntat på är dig. Hela mitt liv.

Att vakna på andra sidan

Ute så skiner solen och under morgonpromenaden så var de orangea höghusen för första gången vackra. Jag önskar så att allt det här kunde ge mig lite styrka. Praktiken är slut och nu slipper jag att spendera femtio timmar i veckan där och samtidigt extrajobba tjugotvå timmar i veckan och landa på en arbetsvecka på sjuttiotvå timmar och utan lediga dagar. Och det känns bra, att få sova lite på morgonen. Nu måste jag fokusera på d-uppsats och sommarvikariatsökande. Se så nu går jag och gör det.

.....

Skyskrapor av jobb gör att jag knappt syns, knappt finns. Det är motsatsen till jag presterar alltså finns jag. Istället bara gör och håller tummarna att det går. Ignorerar elefantklampandet i magen och hjärtat som ligger nedsölat och slemmar utanpå. Försöker stoppa händerna från att krampaktigt gripa efter hans hjärta som ibland är halare än nyfångad fisk. När jag vill att hans hjärta ska vara stilla och torrt och passa som hans tumme gör högst upp i min nacke. Andra sidan jorden. Kom tillbaka baby.

blank blank blank blank

Trött. Tre kvällar på raken har jag kommit hem alldeles för sent och gråtit av trötthet, ont i kroppen och framtidsångest. I morgon ska jag ha åttatimmars slutseminarium på hela min utbildning och sen flyga till J. Jag har inte orkat börja förbereda mig för seminariet, inte orkat packa. Jag orkar bara ligga ner platt och tycka synd om mig själv.

Utan problem kan jag enas med mig själv om att mitt dominerande tyckasyndommigsjälv drag är rätt så tråkigt. Faktiskt så tråkigt att jag tycker synd om mig själv över att det är så det ligger till.

Hjälp Bullen hjälp!

Porr. Alltså porr tycker jag är jäkligt läskigt. Man skulle kunna säga att jag nog är rädd för porr. Att jag gömmer mig bakom det pk-iga i att porr är kvinnoförnedrande och vidrigt. Och det har jag nog rätt i. Och jag har varit pk sen jag var typ tio år. Men egentligen så vet jag ingenting, för jag har aldrig sett porrfilm. Det verkar liksom så omodernt och äckligt. Några vänner skrattar åt mig och säger att det finns ju olika slags porr. Men jag vill inte titta. Så minns jag när jag gymnasieextrajobbade och hur jag kollade med mina argaste ögon på alla gubbar som hyrde porr. Det var en läskig kvinna också som hade yvigt rödfärgat hår, jag tror att hon var busschaufför. Men annars var det bara gubbar. Och så minns jag hur killarna som gick på samma skola som mig kom in och bläddrade i porrtidningarn och en runkade så att jag kunde se honom. Jag fick kväljningar och ville liksom skrubba mig ren som jag vill efter att jag knullat någon jag inte ens tycker om. Som om han förgripit sig på mig, genom lite porr, eh ja och att han visade sin snopp då.

Han min första kärlek som slängde in mig i en vägg, han hade såklart hela bokhyllan full med porr. Så äckligt. När han föreslog att vi skulle kolla porr ihop kollade jag på honom med argögonen som jag blängde på porrfilmshyrarkunderna. Släng mig hellre i en vägg än att jag kollar på porr.

En gång pratade jag och Bästisen om porr. Och att ens killar kanske kollade på porr fast man inte visste det. Till etthundra procent sa jag på allvar och helt kokett naivt att mr X kollar absolut inte på nån porr! Bästisen skrattade och skrattade. Du är ju inte klok, ring honom och fråga nu! skrek hon över hela puben. Och jag bubblade kolsyreöl och naivitet och självsäkerhet när jag ringde. Allt jag fick var en klapp på huvudet och lite lillagumman mentaliteten och ett bröligt men jag är ju man juh! 2000-talet hade anlänt, min man kollade på internetporr.

Nu menar jag inte att det är dumt att tycka att porr är dåligt. För som sagt så är jag rätt säker på att det inte är min grej. Men jag undrar varför jag är så rädd. Är det en sån där skamgrej? Att jag är rädd för att tycka att porr är värsta grejen? På ett positivt sätt. Att jag slutar upp med allt annat och bara sitter hemma med min fjärrkontroll i vänsterhanden och min högerhand innanför trosorna. Är det så att jag tycker att sex är skamligt? För att jag har blivit uppväxt och uppfostrad i tron att sex är något ganska vidrigt som bara män vill och kvinnor måste ställa upp på. Och fast jag har legat med halva världen, så är jag den prydaste jag vet. Och det pinsammaste som skulle kunna hände mig någonsin är att min mamma skulle få reda på att jag legat med halva världen. För hon har ju sagt att jag inte ska det, ligga med killar alltså. Eller ja jag ska ju ställa upp men fan ta mig om jag njuter av det.

Inte vet jag vad jag vill säga med detta. Inte vill jag kolla på porr. Men jag vill göra slut med mitt pryda skuldbeläggande sätt. Om jag jobbar stenhårt på detta och får terapi så kanske jag vågar kolla på en porrfilmstrailer 2039 och kanske våga mig in i en butik med sexleksaker runt 2056. Eller så skiter jag bara i det och fortsätter vara som jag är nu.



----------------------------------------------------

Uppdatering: Nu drabbades jag såklart av en läskig skamlig känsla över att jag skrev om något sånt skamligt. Alltså det är ju skamligt att vara pryd och porr är ju skamligt. Och nu ligger jag här och dör av skam. Och jag är medveten om att detta inlägg är sjukt rörigt och inte makes sense. Hur blandar jag liksom ihop porr och sex. Jag vet inte. Jag ska tänka ett varv till på detta.

...

Det finns faktiskt ingenting jag vill skriva om längre. Det finns inga minnen dom är förträngda, nutiden är äta, jobba, sova och framtiden vågar jag inte tänka på. Förefaller vara balanserad, sval och likgiltig. Inte glad eller ledsen eller galen. Bara, ja inte berörd. Då längtar jag efter överdrifterna.

Men det går nog över. Jag slutar nog gå gatan fram med lyft men gömd blick. Jag slutar nog att gömma mig i ensamheten. För just nu kan jag lika gärna vara ensam som med mina vänner för det är mig likgiltigt. Ikväll är det födelsedagsfest och jag kommer inte undan. Där kommer jag att ha lagom kul och förefalla vara balanserad, sval och oerhört likgiltig. Och det är så nära sanningen vi kommer nu.

To strange

En av mina bästa vänner har startat en blogg. Hon vet inte om att jag har en. Om hon inte väldigt mystiskt har hittat den och inte sagt något. För våra bloggar heter typ samma eller ja förutom första och sista ordet då, även om de tillsammans bildar den korrekta lydelsen. Då undrar jag om hon försöker säga mig något(moi beeing paranoid oh yeah) eller om vi bara tänker läskigt lika. Läs för bövelen känner jag henne rätt blir det en humorblogg av rang med tiden.

En sak till, Darjeeling limited, se!!!

hur ska detta gå?

En sak som kanske är aningens förvånande med tanke på hur mycket jag älskar att resa är att jag verkligen avskyr att flyga, korta resor mellan en och två timmar går bra. Sen blir det trångt och allting skaver mot min hud och maten är äcklig och tiden, det är som om den levde ett annat liv där uppe för varje minut multipliceras med minst fem när jag flyger.

Därför känns det minst sagt ångestladdat att jag ska flyga hela vägen till Nya Zealand. Det ligger precis på andra sidan jorden, så långt bort man kan komma. För att förvärra situationen flyger jag först till London och sedan tillbaka över Sverige, en omväg på fem timmar. Ja eller tjugofem om man multiplicerar med fem. Minst lika ångestframkallande och trist är att vänta på flygplatser. Det ska jag göra i sex timmar i London och åtta i Hongkong. Men eftersom jag är listig så ska jag fika med en kompis i London och planerar blixtsightseeing i Hongkong, så att det blir lite småtrevlig avbrott. Det tar tolv timmar till Hongkong, sextio alltså. Ytterligare elva till Auckland, femtiofem alltså. Min totala mentala flygtid landar alltså på 130 timmar med Stockholm-London inräknat.

Gissa om jag kommer att vara sur och ful när J möter mig på flygplatsen.

hej mitt vinterland

Frossar i vintersport. Älskar vintersport. Trean i herrarnas längdskidlopp heter Göring i efternamn. Tänka att heta Göring, ger ju inga positiva vibbar precis. Min mamma, pappa och bror har alla olika efternamn och jag har ett fjärde. Ja se dagens familjer. Detta gör att jag inte är så fäst vid mitt efternamn, det har inget familjevärde på det sättet. Därför kan jag gärna byta bort mitt efternamn vid eventuellt giftemål, eftersom det då skulle betyda något. Dock tackade jag nej när min farfar föreslog att jag och han skulle byta till Solochmåne, tydligen finns det någon dåre i släkten som tagit det namnet. Men hade jag hetat Göring då hade jag nog glatt tackat ja. Haren Solochmåne, ja det låter det!