onsdag 28 mars 2007

Att vara medioker och 26 på ytan men 11 inuti

Jag vet att det är omöjligt att tävla i intelligens och kanske till och med i allmänbildning, eftersom det då måste finnas en definition om vilka områden som är mest värda att veta saker om osv. Och det ligger ju i bedömaren själv. Men jag erkänner och skäms, jag är en intelligens/allmänbildnings snobb. När folk säger jättepinsamma saker så vill jag dö. Som när en kompis trodde att Margaret Thatcher var drottning i UK. När J frågade mig om jag tänkte besöka den där ön Bangladesh utanför Indien. När en kompis ragg härom veckan inte visste vad en blogg var. Allt min mamma säger som är relaterat till politik. Eller när folk har dom konstigaste fördomarna och visar prov på icke använda hjärnor.

Hela mitt liv har jag samtidigt varit oerhört rädd för att inte vara smartast och mest briljant och överlägset mest allmänbildad. För trots att jag inte alls vuxit upp med filosofer i bröstmjölken och Dostojevski vid frukostbordet föddes jag med ett informationsbehov och viljan att behärska allt före alla andra. Jag kunde läsa när jag var fyra. Hela grundskolan var jag bäst utan protest i min klass. Jag minns första gången jag fick ett ynka fel på engelska glosorna i sexan och min fröken skrev att även solen har sina fläckar och jag ville grina. Jag vann alltid skolans nutidsorientering. Fick bäst betyg. På gymnasiet fick jag nog inte bäst betyg av alla men jag hade ändå kvar känslan av att jag egentligen var bäst, för om jag försökte så var jag det. Sen smög den sig in den där känslan av att jag kanske inte var så bra ändå. Det där med att alla trodde att jag var så smart, det började kännas som en bluff. Jag vågade inte säga saker om jag inte var hundra på att det var rätt för usch och fy och skammen om jag skulle ha fel om något.

När jag plugga igen "på riktigt" för drygt två år sedan i en klass där alla alltid hade varit bäst i klassen så var det pure ångest. Istället för att stimuleras av att folk var kvicktänkta och fyllda av självförtroende och kunde analysera och dra slutsatser och teoretisera i all evighet, så blev jag bara tyst och kände mig besegrad. Totalt äcklad av känslan att känna mig medioker, så simpel. I mittenfåran med dom andra halvsmarta. Och allt har gått bra ändå, jag har vant mig vid att ligga i mittfåran och såsa med några blixtrande ögonblick ibland. Men ändå, det liksom ovärdigt hur upphetsad jag blir över betyg. I dag fick vi tillbaka våra pm som vi skrivit under den senaste 5p kursen. Jag fick VG på alla tre och blir barnsligt glad och vill egentligen springa sju varv på gården utanför med solen i ansiktet och händerna i luften och skrika jag är bäst jag är bäst jag är bäst. Jag är inte som ni andra mediokra. Och hoppa upp och ner. Och sen kanske peka ut några lysande formuleringar i mina texter. Istället gick jag lugnt och fint och åt lunch med mina klasskamrater och klämde bara ur mig mitt betyg när någon frågade. The mature way liksom.

5 kommentarer:

Anonym sa...

hej,

jag har blivit hitledd av Den där tjejen, och blir genast glad över att här vågas det tyckas att intelligens är fint.

Upphetsning över betyg har nog aldrig funnits och har den det så försvann den för länge sedan, det är bara en bock i protokollets väg mot sitt eget slut. Jag vet aldrig riktigt vad jag skall säga när folk kommenterar, tänker mest att "det är vem jag är."

egoistiska egon sa...

åhfyfan. det där hade jag kunnat skriva. men nu skrev du det och du gjorde det jävligt fint. jag svär mycket.

Anonym sa...

Herrejisses! Kunde ha varit en text om mitt liv. :)

Haren sa...

egoegon: svärord är fint. I alla fall i hop med ord som fint. Jävligt fint. tack som fan.

SARA sa...

ja jävlar i min lilla låda, det där är ju jag! (http://komutikvall.blogspot.com/2007/02/formsvacka.html)