Om mindre än fem veckor är han här. Och det kommer att gå så snabbt. För jag ska hinna åka till Umeå, Industristaden, Göteborg, Madrid, skriva en c-uppsats och sen panikartat djupandas i en vecka. Kanske klippa mig, smörja in benen och massa annat trams som jag gör i bland för att känna mig vacker. Om det vill sig riktigt illa kanske jag känner ett behov av att fasta.
När han försvann till andra sidan jorden för fem månader sen så ljög han och sa att vi ses om två tre månader. Och han kramade mig hårt och jag tänkte att det är ju ingenting. What goes around comes around och alla gånger jag lämnade mr X ensam kvar för att leta efter min plats på jorden. Det är sånt man gör. Men nu kommer han snart och jag blir rädd räddare räddast. För tänk om det jag känner är jag älskar dig? Och inte bara fjantiga halvtama engelska I love you, I miss you. Och tänk om han inte älskar mig tillbaka. Det är då det blir farligt. Det kan komma tårar, patetiska ord kan flöda. Fast jag lyckas nog hålla inne med det tills han inte längre ser. För sånt är jag bra på, att låtsas.
Jag tror att jag kommer att älska. För ett vi är omöjligt. Och som jag älskar omöjliga situationer. Som jag hoppat och klängt mig fast vid allt som är för svårt, lite för omöjligt, ute efter en fin medalj eller en fjäder i hatten eller vad du vill. Eller bara det enklast sättet att kunna bortförklara att han inte älskade. Att det var omöjligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar