Málaga

När jag tänker på att jag ska åka till Madrid istället för att jag borde packa kläder för tre veckor, bestämma vilka böcker jag måste ha med för uppsatsskrivandet, avbeställa min dagstidning, ringa skatteverket, skynda mig till arkivet för att hetsläsa så många tidningar som möjligt innan tåget går. Då börjar jag tänka på Spanien. Och en sommar i Málaga som tycks ha försvunnit ur mitt minne. Det är konstigt hur vissa händelser i livet fastnar och kommer att följa eller förfölja resten av livet. Medan andra saker dom minns jag bara inte som om jag kluvits och vandrat på en annan väg än den det var meningen att jag skulle vara på. Och fyra månader i Málaga dom minns jag knappt. Inte vardagen.

Visst jag minns de tre tjejerna jag delade lägenhet med, jag minns vart min skola låg, att jag brukade gå till nån sunkig bar som låg nära ett torg, att jag åkte på musikfestival och fick över 40 graders feber. Inga lukter, inga färger, inga gatstenar, inga vägar jag brukade vandra, inte vad jag brukade göra, inget om hur lektionerna var, inte ens vilka träd jag tyckte var vackra och åtminstone det minns jag alltid. Kanske är det för att jag inte hållt kontakten med dom från den tiden. Pratar jag inte om minnen kanske dom dör för mig. En av tjejerna stod bakom disken på ett café i Stockholm när jag vandrade in. Av nån anledning fick jag angst i magen och ville inte alls prata med henne och tyckte bara att hela situationen var udda. Sa ungefär hej, allt bra, okej kul att se dig, eeehhh, latte tack, hejdå.

Kanske har det något med sangria, san miguel och martini att göra. Eller så har det bara att göra med att det var en av få gånger i mitt liv som jag inte hade en riktigt nära vän runt mig. Ingen som tänkte som jag. Känslan av att folk tycker att jag är lite lite udda. Men det fanns många som tyckte om sangria, san miguel och martini precis som jag. Det har jag i alla fall för mig. Att vi var 24hour partypeople tillsammans men inte vänner, aldrig vänner.

Mr X var där ibland, det minns jag. Då låste vi in oss på mitt rum, strök varandra över ryggen, tittade på varandra och nyttjade det finaste marocko hade att erbjuda för det var det bästa mr X visste, inte umgås med andra för det var det tråkigaste mr X visste. Och vi gjorde som mr X ville för jag var bara 20 år och väldigt kär. En dag upptäckte jag för första gången att han ljög för mig. Jag kom hem från skolan och han hade packat sin väska och sa att av någon diffus anledning så måste han snabbt till sitt hemland. Tidigt morgonen efter måste han åka. Och jag hittade en tågbiljett som var köpt fem dagar innan. Och vi bråkade. Han slog sönder min skrangliga garderob och jag sov med alla kläder på den sista natten och var för första gången lite rädd för honom. Fortfarande vet jag inte varför han ljög om det. Men jag minns varje detalj av just den händelsen. Nästa gång vi träffades låtsades jag som att jag glömt alltihop.

Alltid minnas vad jag väljer att minnas. Föträngning. Omvrängning. Men så dyker dom upp ibland minnena, på morgonen.