När Haren mötte J

Det hade varit så där riktigt varmt på gränsen till för varmt i flera veckor. Min hud var lätt bränd. Min rygg var zickzack mönstrad efter att jag råkat somna på en strand i Lettland. Jag var svettig och kände mig obekväm i min egen hud. Mitt hår var flottigt eftersom det bara fanns en dusch på hostelet och jag inte orkade köa. Mina kläder hade jag inte orkat tvätta på flera veckor eftersom det alltid var kö eller dyrt på alla hostel. Trött eftersom jag och K delat på en gigantisk flaska vodka kvällen innan och dansat hela natten på Angel. Less på att vandra runt Tallinns "Old town". Börjat se fram emot resan tillbaka till Stockholm.

Den dagen satt jag med K och två amerikanska kompisar som vi stött på någonstans, kan inte minnas var, i Litauen. Dom var uppenbart trötta på varandra och skrek efter vårt sällskap. K och jag delade på en flaska färdigblandad gin och tonic och planerad en snabb reträtt till våra våningssängar. Då kom han in i köket. Den i särklass vackraste man jag mött i levande livet. Slog sig ner vid vårat bord. Bjöd på vodkashottar och fick mig att skrika av skratt. Mitt hjärta slog kvadrupla slag. Jag tänkte att shit det är han, det är verkligen han. Han skulle möta kompisar och gå på reaggeklubb. Jag gick och la mig. Vaknade tidigt morgonen efter. I sängen under min överslaf låg han och sov. Jag låg där och kikade och kikade och kikade och kikade. Pickande hjärtat var räddast för att han skulle vakna och se mig. Tjuvkikande.

Jag och K åkte till stranden och sen spanade vi på ett kloster. Och hela tiden tänkte jag på Honom. Den vackra mannen. Och det blev kväll igen. Och jag tvättade håret och tog på mig det närmaste jag hade en snygg outfit, mitt svarta snygglinne och mina renaste jeans. Prisade mitt beslut att ta med en mascara på resan. Och tänkte att ikväll då är det jag och den vackraste mannen jag sett. Det blev en flaska vodka och sen en till mellan mig och K och amerikanska tjejen. En grupp från hostelet gick till en bar. Vi drack tjeckiska öl, jag och den vackra mannen. Pratade. Berättade om våra liv för varandra. Alla skulle vidare till en klubb. Jag och den vackra mannen följde med, ställde oss sist i kön. Stjärnor flög omkring. En kik på varandra. Skratt och snabba fotsteg därifrån. Till en ny bar. Bara jag och den vackraste mannen jag träffat. Vi drack fler öl och mer vodka. Buggade. Dansade japansk sällskapdans. Och hånglade. Och pratade och pratade och pratade och skrattade ännu mer och bestämde hur vår framtid skulle bli. Han lagade mat till oss. Någon pastarätt. Sen var vi vakna till klockan åtta på morgonen och pratade och skrattade. Klockan elva vaknade jag av att någon pussade på min högra axel. Åh som jag älskar att bli pussad på axeln.

Sex timmar senare skulle jag åka därifrån. Det var redan bestämt. Att lämna någon som honom. Bara så där. En enda kväll av fylla, pussar, pussar på axeln och bugg med världens vackraste man och sen inget mer. Jag kände hur jag blev tyst. Hur illamåendet växte i mig när vi satt i solen på hostelets trappa. Hur rädslan började ersätta allt det enkla och roliga. Hur jag inte visste vad jag skulle säga. Hur det kändes galet att jag kunde känna något alls för någon som jag egentligen inte kände. Jag gjorde det jag alltid gör. Rymmer. Springer så fort jag kan någon annanstans. Mumlade nåt om att gå och handla mat. Tog K i andra handen och försvann i många timmar. När vi kom tillbaka var det bara en timma kvar tills vi skulle åka. Och han satt på en soffa och väntade på mig. Jag var sådär bortkommen och yr och osäker som bara kärlek kan göra en flicka som mig. Men världens vackraste man han var lugn och sansad och vek inte bort sin blick trots att min flackade. Är man världens vackraste man kanske man har en annan självsäkerhet. Han tog tag i min hand och fick mig att sätta mig bredvid honom. Jag skakade och ville begrava mig själv under täcken och madrasser och kuddar och släcka dagsljuset. Världens vackraste man log och visade alla sina tänder. Och jag smälte och smälte. Han tog på mina öronsnibbar och hans ögon glittrade. Och han sa att jag var fantastisk. Som ingen annan.

Vi måste ses igen. Det var det sista han sa. Och jag vågade klämma fram att ja det vill jag hemskt hemskt gärna. För du är vacker. Och aldrig har jag skrattat så mycket med en så vacker man. Och fyra veckor senare tog han på mina öronsnibbar igen. Och sen var jag liksom fast.