Skolpengstänk

Jag ska skriva ett PM om socialförsäkringssystem, rättvisa och skolpeng. Eftersom jag är envis och lite småkorkad så har jag redan min bild klar för mig. Att rättvisa är svårt att definiera. Och att skolpengen nog ändå inte är rättvis. Den är rättvis så till vida att alla har samma möjligheter att välja skola men orättvis så till vida att det är färäldrarnas kunnande, ekonomi, engagemang som avgör. Och så blir barnen små reproduktioner av sina föräldrar.

Låt mig berätta en liten historia. Tagen rakt ur ett liv. Kanske mitt.
Det var en gång en liten flicka som bodde i en lägenhet med sin mamma, den yngsta och sötaste mamman av alla mammor, och två små bröder, den ena var jättebra på fotboll och den andra såg ut som en ängel med ljust krulligt hår. Flickans pappa bodde i en lägenhet i stan och kunde bara träffas ibland. Pappan till han som var jättebra på fotboll bodde i ett hus på landet med en ny fru och nya barn och verkade ångra att han var pappa till han som var jättebra på fotboll. Den tredje pappan, till han som såg ut som en ängel, han hade nästan slagit ihjäl den unga söta mamman så honom ville ingen träffa.

Den unga söta mamman var tvungen att jobba skift för att ha råd med hyra och mat och kläder och nya fotbollsskor och skolresor. Så varannan vecka uppmanades alla barnen att äta så mycket dom kunde på lunchen i skolan. För varannan vecka när barnen kom hem fanns det ingen mamma hemma och ingen varm mat. Den lilla flickan gjorde så gott hon kunde för att förse de två små bröderna med smörgåsar och filmjölk. Men laga mat det kunde hon inte för hon var bara tio år. Kanske nio. Den unga söta mamman skrev lappar och ringde hem varje rast och undrade hur de tre barnen hade det. Och när hon var hemma så skulle det tvättas kläder, lagas mat, handlas mat, packas gympapåsar, skjutsas till träningar, lagas kläder, läggas fram kläder till nästa dag och så skulle hon oroa sig för om de tre barnen skulle få någon mat i slutet av månaden, om dom far illa av att hon jobbade skift, om dom saknade sina pappor, om dom skulle ha råd att äta chips på lördagkvällen och om bilen skulle gå sönder denna månaden igen. Och hon var så oändligt trött. Det gjorde ont överallt. Och kanske eventuellt någon gång ibland så önskade hon att hon inte hade haft tre barn. För hon var så ung. Och söt. Och borde hon inte ha gjort något bättre av sitt liv? Nio år i skolan och sen städerska och tre barn. Var det allt?

Och den unga söta mamman orkade inte bry sig så mycket om hur det gick för de tre barnen i skolan. Så länge deras fröknar(för det var alltid fröknar när de tre små barnen gick på låg- och mellanstadiet) inte ringde och skällde och sa att barnen var jobbiga och kastade stolar och slog sina klasskompisar. Ja då var den unga söta mamman nöjd. Läxor frågade hon inte om, för då slapp hon hjälpa till. Den lilla flickan gjorde ändå alla sina läxor, för hon ville vara bäst i klassen, för sån var hon. Och så ville hon ju att den unga söta mamman skulle bli glad och stolt. Om den unga söta mamman hade haft möjlighet att välja vilken skola hennes barn skulle gå i. Hade hon gjort det då? Hade hon haft kunskap om vilken pedagogik som passade hennes tre små gullungar, vilken skola som hade bra rykte, bra lärare? Hade det varit viktigt? Eller var det kanske inte viktigast att skolan var den närmaste? Så att de tre små barnen kunde gå dit själva. För hon kunde ju inte lita på bilen som gick sönder varje månad. Och inte tid att tänka på sånt.

Hade det varit annorlunda då om dom varit två om besluten, om tiden hade räckt lite bättre, om dom två tillsammans hade haft lite mer pengar och lite mer utbildning och självsäkerhet och känsla av att dom var lika värdefulla medborgare som vilka som helst och kanske till och med en barnflicka som kunde skjutsa till den där skolan på andra sidan stan som var så bra?

Ja vad tror ni?