Lite aj i hjärtat

Pratar med mr X för första gången på några månader i telefon. Han firar påsk med sin familj och jag med min. Det är något tröstande med att höra hans röst, något som stryker mig över håret och känns bra. Jag minns bara det finaste. Tältande i Köpenhamn, en vandring i skotska högländerna, festivaler, parkhäng, alla middagar, födelsedagar, fester, skratt, kärlek, känslor och allt det där som skulle vara för evigt. När jag bara minns det finaste så svindlar det. Hur kunde det gå fel. Egentligen. Och nu bor vi långt i från varandra och kan inte ses ens för en fika. I sommar fyller han 30 år och jag kommer inte att vara med. Våra barn kommer aldrig att födas och vårat liv kommer inte att hända.

Innan vi lägger på frågar han om jag är säker, riktigt riktigt säker på att allt är över.

Och jag är säker. Jag vet inte varför, bara att det ändå måste vara så.

Det finns ingen som du. Det vet du säger han. Och du vet att det finns ingen som dig säger jag.

För det finns ingen som den första stora kärleken.