Han klarade av min familj med sådan bravur. Trots att jag satt med hjärtat i halsgropen och ständigt letade efter nya grepp att släta över allt dom sa. De älskade honom. Han, han tyckte åtminstone att de var normala. Så accepterande är han.
Nu är det min tur att få träffa delar av hans familj. Hans pappa, en av de åtta syskonen och en kusin äter middag med oss i Berlin på tisdag. Jag måste vara förtjusande. Så att dom anser att det är en relativt god idé och egentligen alldeles självklart att J i framtiden lämnar dom där borta på andra sidan jorden för att hänga med mig. Eftersom jag är alldeles alldeles underbar. Och förtjusande då.
Nämnde jag att jag är skitnervös. Och att träffa föräldrar är jämställt med giftemål i min värld.
1 kommentar:
ja men eller hur. att träffa föräldrarna är alltid speciellt
Skicka en kommentar