Två månader

När jag vaknade vid sex i morses av att Trollet kaskadkräktes på mig var det nästan exakt på timmen två månader sen hon föddes. Och vilken omställning det har varit.

Första dagarna när jag var så drogad och hade så nära till gråten och allt kändes lite lite fel. Sen när vi kom hem och allt kändes lite likgiltigt. Inte riktigt som jag trott. Jag ville mest ligga ner och blunda. Ville inte bära runt och bära runt. Tyckte att ni kan komma med henne när hon vill äta. Och varför vill hon äta HELA TIDEN?

Första dagen jag var helt själv, när mamma åkt, Bästisen åkt och helgen var över och J på jobbet. Hon grät och grät och jag ville lägga en hand över hennes mun, en liten liten stund ville jag det. Så fort någon kom på besök så var det så skönt att lassa över henne i deras famn. Som tungheten försvann när hon inte fysiskt satt fast på mig. Jag tänkte i hemlighet att fasiken det här kanske var ett misstag, jag passar inte för det här. Jag funderade på hur jag skulle få jobb som kunde försörja oss alla tre, så att J kunde vara hemma istället.

Sen så kom den av sig självt den stora kärleken. Och alla jagklararfanimejinteavdethär-känslor bara försvann. Jag behöver inte desperat försöka fylla dagarna för att ta mig igenom dem. Det är ingen nedräkning till J kommer hem på kvällen.

J och jag har mindre eller nästan ingen tid för varandra men vi är snällare mot varandra. Tar hand om, fyller i och plockar upp och all prestige är bara borta. Vi storhandlar och planerar vår ekonomi. Försöker var vuxna som i ordentliga och strukturerade. Ganska ofta känner vi oss lite nyfrälsta, att det här med Trollet, det har ju verkligen blivit meningen med livet. Så livet efter Trollet vinner hands down mot livet innan Trollet.