Enbart för de som är intresserade av Trollet sömn

I dag har jag och Trollet hängt utomhus mellan 8.15 och 17.30. Det blev jag visst väldigt trött av. Om hoppet är det sista som överger människan så kan jag ju hoppas att Trollet sover i natt. Herregu alltså, som jag grät i natt och i morse. Och kände förbjudna känslor. Önskade mig bort eller Trollet bort. Sömnkriget alltså. Där i svarta natten blir hon min fiende och jag skakar av ilska. Till och med J har brytit ihop flera gånger de senaste dagarna och skrikit om att inte orka mer.

Living on the edge wooohooo

J har en mentor som hjälper honom att utveckla ett manus. Jag är lite rädd för mentorn. Han hade någon psykisk episod någon gång förra året och ringde polisen och ljög att någon attackerat honom i hans hem. När polisen kom dit så attackerade han istället polisen med en kniv och det hela slutade med att polisen sköt honom.

Man kan säga att jag tycker att det vore bäst om de enbart kommunicerar genom email.

Glömde

Oj, jag glömde nyhet nummer tre nedan. Den på ett ytligt sätt nästan viktigaste, eller nej så klart inte men ändå. Vägde mig i går hos kiropraktorn och herregu nio månader på nio månader av fungerar! Eller ja, ungefär så här. Jag gick upp sjutton kilo när jag var preggers med Trollet. När jag kom hem från sjukhuset hade jag gått ner elva. Sen kanske jag gick ner ett kilo till och sen ytterligare något den första månaden. Sen gick jag ner noll kilo månad efter månad efter månad efter månad. Sen en dag var det tre kilo kvar istället för fem. Så helt plötsligt händer det, jag väger två kilo mindre(!) än innan jag blev med barn! Kan magsjukan från helvetet ha ätit upp fem kilo?

Insikten nu är, att jag var inte smal innan jag blev med barn heller. Men ändå, åh jag vet att det är lite fult att fixera på sånt här, så jäkla gött. Hade inte trott att det skulle vara så segt. Ni vet asså om du ammar så kommer kilona bara att rinna av, i mitt fall nej och fasiken vad jag ammat.

Du å jag

Okej, here goes.

Nummer ett, jag är nu en förlovad kvinna på riktigt. Alltså trots att vi för ett bra tag sedan pratade om och bestämde att jo vi vill gifta oss med varandra, så tyckte J att han måste ändå får överraska mig och fria på riktigt. Så det har han gjort. Det var fint, jag grinade, han grinade. Mer vill jag nog inte berätta, finns ju stunder som faktiskt helt privata. Vi har fortfarande inte berättat för våra familjer. Ibland måste man få ha saker för sig själv en liten stund, eller ja sig själva och bloggen då. En liten hemlighet att fnissa åt. Men snart så. Och vi har bestämt plats och datum. Kanske även hunnit med ett litet minigräl när J insåg att jag inte vill ta hans efternamn.

Nummer två och hoppas verkligen att jag inte jinxar nu, för än är inga papper påskrivna. Men det verkar som att J fått ett treårskontrakt på en supermegafilm. Vi kommer att bli lite rika och så. Det är bra. Mindre bra eller kanske bra är att vi måste flytta. Jag är så trött på att flytta och börja om, oerhört mycket så. Samtidigt så lever ju den lilla nomaden någonstans längst där nere och blir glad av tanken av ny asfalt under fötterna. Nyhetens behag och allt det där. Hur jag bär mig för att skaffa nya kompisar i en ny stad utan ett jobb att gå till vet jag ej. Alls.

Cliffhanger

Om jag har massa spännande saker att berätta.Massor! Men först måste jag rasta min vilda hund, förlåt bebis.

Cliffhanger dårå.

Alltid så tror jag att helgen ska vara ett enda långt rofyllt lullande när vi bara äter massa gott, träffar lite vänner och vilar massor. Sen så blir det alltid stress stress, tröttdimma och drömma om nästa helg. Då! Då!

Måste få sova snart för att fortsätta fungera. Inte bara vara per automatik.

I dag krockade jag inte nästan med någon

Är det normalt att känna sig på samma sätt som när man skrivit en fyra timmars lång tenta när man haft en körlektion? Liksom helt utslätad. Tror att jag knappt andades på en hel timma.

Men fobin, jag känner det, att den börjar släppa. Det är lite härligt samtidigt som det är läskigt att köra bil.

Nu ska mr Sheriff som min lärare heter åka på semester i två veckor och jag är lite ledsen att jag inte ska få ta några lektioner på två hela veckor. Otippat.

Ser chokladkakor flyga runt framför ögonen på mig

Så otroligt sugen på choklad att det börjar kännas värt att ta körkort bara för att spontant kunna hoppa in i bilen och åka och köpa choklad.

Med tanke på att jag fortfarande när något slags hopp om att det sunda idealet om nio månader på nio månader av ska bli verklighet, säkerligen kommer de här två tre kilona bara rinna av på tio dagar, så kanske det är tur att jag inte har nåt körkort än.

Gör och gör inte

Har blivit så mycket mer del av någon slags mammakultur än vad jag någonsin trodde var möjligt. Ja men ni vet, vi går på sångstund, babysim, playgroup, coffee group och så där, allt för att Trollet ska få utlopp för sin vildhet. I dag undertecknade jag även ett mail med mitt och Trollets namn, mesigt! Och igår bläddrade jag i någon slags motsvarighet till Mama. Men även för mig finns det gränser för vad som görs och inte görs. Min går personligen vid att skicka julkort med foto på Trollet utspökad i tomteluva, så gör man bara inte!

Pinsam grej som hände i maj när jag var i Sverige: studerade allt skräp som fanns på utsidan av min brorsas kyl, tänk typ fyrtio julkort med läskiga bebisar i tomteluva. Jag ba hallå det är maj och varför är alla era kompisar helt störda?
Min brorsa ba eh, ja alltså vi skickade också julkort med kort på vår bebis i tomteluva.
Jag ba okej, inte till oss i alla fall, ni är också störda.

Ett barn kanske räcker ändå

Det här med Trollets sovande börjar ju nästan anta komiska proportioner. I morses sa jag på fullt allvar till J att hon sovit riktigt bra, hon vaknade nämligen bara sisådär tio gånger. Det är lite nuförtin. Eller i allafall hälften av runt tjugo som det varit nätterna innan.

*går runt och ser galen ut med psykotisk blick*

Dagens hjärtat i halsgropen

Nyss ringde telefonen

Hej, det här var från polisen.

Eh, hej hej.

Vi söker J.

Eh, okej. Han är inte hemma.

Och vem är du.

Eh, hans partner. Vill du kanske ha hans mobilnummer?

Nä, bara hälsa och påminn att han ska komma hit och lämna fingeravtryck klockan fyra.

Eh, okej.

Lite lättad kan man säga att jag blev när jag kopplade att J ska gå till polisen för att lämna fingeravtryck för att kunna få ut rätt papper från polisen i Australien. Givetvis var det polisregister vi skickade in med min uppehållstillståndsansökan fel variant och immigrationen skickade tillbaka hela härligheten. Inte räckte det att det inte finns några brott registrerades mot hans namn. Han måste skicka sina fingeravtryck också, så att han inte har begått massa brott som han aldrig dömts för.

Eh, man ba hoppas inte. Tråkigt om polisen kommer och hämtar honom om några veckor och berättar att han är en dubbelmördare de letat efter i tio år.

Dagens i-landsproblem del 2

Jag har en jättefin klänning som jag fått i present av en Jbrorsorna. Den är lite av en favoritklänning, väldigt somrig, lite böljande, färgglad och väldigt blommig. Så jag använde den massor förra sommaren. Nu har solen skinit en del och jag har genast plockat fram den. I dag började jag fundera lite på varför lappen med märket och storleken satt på framsidan. Provade att vända på klänningen och insåg raskt att jag gått med baksidan på framsidan hela förra sommaren. Knapparna skulle visst vara där bak. Och det störigaste eller bästa är att klänningen är ännu snyggare nu.

Skyller på att jag var apgravid och sedan sönderammad förra sommaren.(att den fortfarande passar och inte hänger som en trasa är en annan historia som vi helst inte talar om).

Sambo?

Ibland känner jag att jag vill hitta på ett nytt ord för att definera vad J och jag är. I Sverige antar jag att han skulle varit min sambo men det är mitt absolut fulaste ord, så det skulle jag aldrig ha kallat honom. Och på engelska finns ingen motsvarighet(tror jag?). Pojkvän. Boyfriend. Känns så fjuttigt och som om vi vore nitton. Han är ju min babypapa liksom. Men tro mig, babypapa, vill jag inte direkt heller kalla honom. Alltså nu syftar jag såklart inte på vad jag kallar honom när jag pratar med honom, det vore ju stört, utan hur jag refererar till honom när jag pratar om honom. Så det slutar oftast med att jag drar till med att annat pk-uttryck som jag avskyr, min partner. Fult! Fästman, säger folk det?

Jaja, det här är ju inget problem som påverkar mitt liv speciellt mycket. Gött om jag inte har värre saker att fundera kring.

*prokrastinerar fortfarande*

Vem är du, vem är jag?

Har aldrig haft någon koll på hur många som läser min blogg. Nu har jag kollat, allt annat än att jobba. Och det var nog inte så många men tillräckligt många för att det ska kännas lite konstigt. Jag känner mig så himla fin och trygg med er som brukar kommentera här ibland och jag läser era bloggar och gillar er så himla mycket. Känner mig helt lugn med att fläka upp mig hur som helst för er. Nu undrar jag ju vilka alla andra är. Säg hej om du vill! Och ganska många sitter här på Nya Zeeland och läser. Fika med sju sorters kakor kanske?

Förstår inte hur det kan komma som en överaskning för mig att vem som helst kan läsa men det gjorde det.

Vacker dag ute, så att det nästan går att ta på sommaren nu. Alla är på stranden och här sitter jag och försöker jobba. Saknar Trollet så att det känns i magen. Vill inte vara ensam. Vill inte göra nytta, bara ligga under ett träd med en bok och dricka citronjuice. Titta på när Trollet försöker äta sand.

Tvättar, diskar, går ut i trädgården med jämna mellanrum, kollar mailen, suckar. Påminns om att jag är typen som inte kan plugga eller jobba hemma. Alls.

Innan jag får gå ut och dricka vin ska vi göra familjeaktiviteter. Besöka ett köpcentrum och konsumera oss till lite lycka. Vara snälla och köpa nya kläder till Js tonårssyrra som bor hos oss just nu. Sen ska vi åka till asdyrt och pampigt vattenpalats och gå in på familjebiljett. Js syrra är sexton men vi planerar stora ljugfesten genom att hävda att hon är tretton, så att vi kan gå in två vuxna och två barn. Om någon tror på att vi har en trettonårig dotter dör jag. Ännu roligare om vi haft en sextonårig dotter, ba skaffade barn som trettonåringar. Åh, jag tror inte att det är okej att ljuga när man är förälder. Usel förebild. Alla fnyser och tänker att vilka slyngel som helst kan reproducera sig. *går raka vägen till helvetet*.

ps. dålig förebild för J-syrran också men hon är säkert redan förstörd, det är man väl när man är sexton.

Jag ska gå ut och dricka vin ikväll. Det har jag inte gjort sen i maj. Har målat naglar aprikosa och funderar på vad jag ska ha på mig och klockan är bara nio på morgonen. Två glas! tippar jag på är allt jag behöver för en billig och för den stora allmänheten underhållande fylla. Tre glas! kan leda till sängliggande och självömkan i morgon.

Samma lika

När jag var föräldraledig, då kände jag att jag borde så mycket. Först och främst underhålla Trollet med vettiga aktiviteter. Men även hinna dammsuga, diska, plocka, handla, laga mat och skura toaletter. Det kändes som att det måste jag ju bara hinna. Ganska ofta hann jag inte med ett skit. Nu har J varit hemma med Trollet i fem dagar. J har diskat noll gånger, dammsugit noll gånger, handlat noll gånger osv. Han hinner inte heller! Och det, det känns rätt skönt.

Den här tjejen alltså, så himla modig och klok. Och bara tjugefyra! När jag var tjugefyra hade jag alkoholproblem, var deppig och kände mig hemskt orättvist behandlad av livet. Inte alls modig och klok.

Mera brö

Satt och jobbade som en liten blå på ett väldigt tufft fik i dag. Ni vet så där tufft, så att alla anställda ser ut som fotomodeller och har asdyra kläder. Och jag fattar ingenting, för hur har de råd med det när de jobbar på fik? (dessutom sökte jag jobb där en gång när jag precis flyttat hit men jag var nog inte ens tio procent tillräckligt tuff för att få jobba där) Var nära att ta en bild på min fina macka och min dator och bara helt vilt slänga upp en dagens kontor bild. Men sen kom jag på att jag inte heter Jennie Hammar eller är en bloggkändis av något slag, då kändes det liksom lite overkill. Så jag gjorde inte det. Slut på viktig information.

ps. det här med att jobba alltså, kommer att bli mycket bra. tror att jag kommer att bli en femhundra procent bättre moder.

Here we go again

Ibland när vi tre är ute och gör något, då, då kan jag kika på andra familjer och tänka att det är synd om dom för att de inte ser lika lyckliga ut som oss. De ser mer uppgivna ut. Likgiltiga. I går var vi de fulaste och olyckligaste av alla. Mina nervtrådar liksom pulserade och allting snurrade. J var mysbyxor och tufshår. Trollet gallskrek. Allt detta på restaurang, för nåt måste du äta.

Båda känner sig som pappersmänniskor som den andra bara kan trycka ett finger rätt igenom. Så lätt går vi sönder just nu.

Hur fan kunde du bara med att gå ut och festa i fredagskväll efter att ha lämnat mig själv dyngsjuk med Trollet hela veckan?

Måste du klaga på allt hela hela hela tiden?

Du har i alla fall inte behövt ha Trollet hängande i din bröstvårta oavbrutet tre nätter på raken. Vet du att min fucking jävla bröstvårta blöder just nu

Du lyssnar aldrig på mig!

Jag säger samma sak om och om igen men inget, absolut inget, förändras.

Sömnbrist gör ingen vacker. Och alla känner sig orättvist behandlade.

Där i tisdags kväll trodde jag liksom att det värsta av den där magsjukan var över. Jag tänker att det bara går att vara magsjuk i en dag. Icke. Sen går det att få fyrtio graders feber och fortsätta och fortsätta att spy så fort jag luktade på ett glas vatten. J fick bära mig till bilen på tredje dagen och ta mig till doktorn. På femte dagen känner jag mig i form att sitta upp, det är ju bra. Och jag ser rätt smal ut också, det är med bra.

En dålig sak är att jag fått mina första jobb utlagda och nu har spytt bort fem dagar som jag kunde jobbat. Nu blir det stress. Åh, hata stress. Inte missa deadline på första jobben, bitte please.

Recept på festlig dag

Ett styck magsjukt barn

Ett styck magsjuk mamma

Ett styck trasig bil

Ett styck J strandad på jobbet

Nääääeeee

Lilla Trollet har varit dundersjuk i två dagar. Det ledde till att jag bar runt brännhet bebis i mina armar, torkade spy och oroade mig på ett sätt som jag aldrig oroat mig i hela mitt liv. Så jag glömde typ bort valet, alltså poströstade gjorde jag för många veckor sedan, men jag glömde bort att oroa mig. Vaknar, kollar valprognoser och vad kan jag göra annat än att gråta. Även om jag alltid drömt boutomlandsdrömmen, så har jag tyckt att Sverige är jäkligt bra också. Nu skäms jag. Men jag behöver ju i alla fall inte bo där de närmsta fyra åren och se Jimmie Åkesson och hans kompisar få lön av svenska folket.

Kan inte ens uttrycka hur övermycket ledsent och argt det känns just nu.

Hjärtdjur

Skäms lite men har inte läst klart hela än. Nääästan. Om någon känner sig manad att dra igång en diskussion eller ta fram några frågeställningar i kommentarerna, så lovar jag att återkomma efter helgen med en hel del funderingar.

Och så kan väl alla som är sugna att hänga på föreslå någon ny bok. Jag föreslår Ravind Adigas The White Tiger. Men kanske är jag rätt ensam om att inte redan ha läst den.

Alltså kan det vara så att jag verkligen kommer att få ett körkort i framtiden

Om jag ska betygsätta körlektionen, så var det faktiskt lite kul. Och läraren tyckte att det gick väldigt bra. Kanske för att jag ljög och sa att jag nästan aldrig hade kört bil förrut. Hatar att vara usel på saker.

Han ba du behöver nog bara fyra fem lektioner. Alltså det är omöjligt att förklara hur slappa de är med körkort här. Lite läskigt ändå. Får välja om man vill ta körkort med automat eller manuell. Tar man den lätta utvägen, klart man gör!

F*n

Mitt nyttiga sockerfria liv som gick så bra. Går inte så bra längre. I går bakade jag muffins till fikadejt. De blev asäckliga eftersom jag råkade använda msk istället för tsk till bakpulvret. Dessa går ej att bjuda på tänkte jag då och åt upp åtta stycken själv.

Herre! Första körlektiondagen har kommit och ute spöregnar det. Vill ringa och ställa in.

Min hobby typ

Visst är det sånt som alla tänker på ibland, alltså vad ens eventuella framtida barn ska heta? Pratade med en nästan höggravid kompis häromdagen och hon hävdade bestämt att de inte tänkt så mycket på saken. Säger man så av lite vidskepliga anledningar? Rädslan att nåt fortfarande kan gå fel? Eller så kanske det finns folk som inte alls är besatta av namn som jag.

I jättemånga år tänkte jag mig, om jag fick drömma, att jag skulle få två söner och en dotter. De skulle heta Agaton, Set och Stella. Nu tänker jag mig, om jag får drömma och hoppas, att jag ska få en till dotter och en son i framtiden. Och ja, jag har redan namngett dem ihop med den tilltänkte fadern. Dottern ska bli en Greta-Moe(uttalas Moj) Frances och sonen Leto Matene. Fast när den dagen kommer finns alla möjligheter att jag ändrat mig, alla möjligheter.

Det blir ingen panter här inte

I morgon fyller J trettio jäkla år. I bland känns det som att det bara var en sekund sedan vi träffades den där stekheta sommaren i Tallinn, då det rann så jäkla mycket vodka i allas ådror. Då var vi tjugofem och absolut inte oförstörda men defenitivt yngre.

J hade rymt från sitt jobb inom tråkfinans som han hatade och funderade på vad han ville med livet. Där i Tallinn alltså, där funderade han. Och sa att när han fyllde trettio så ville han ha ett sketastort party med massa vodka och så ville han gå längs en lång röd matta med en panter i diamantkoppel(alltså eventuellt hade han väl druckit sketamycket vodka när han sa det här). Och så ville han jobba med film och teve.

I morgon, då kommer han att workshoppa sin egen kortfilm och klippa en musikvideo. För att sedan gå på simlektion med sin knubbiga trollunge. Och åka till stillsamt bed and breakfast och äta trettioårsmiddag med mig och sagda trollunge.

Det hade vi nog inte kunnat tro den där stekheta sommaren, att det var så här allt skulle bli. Och jag, jag hoppas att han lever tills vi är hundra. Minst!

Gött mos

Jag duger. Riktigt bra till och med tydligen.

Nu är det inte alls så att jag vet hur mycket uppdrag jag kommer bli tilldelad men de kommer att komma och förhoppningsvis bli fler och fler. Men det spelar ingen roll, att tjäna några egna pengar räcker långt. Att ta datorn och promenera i väg till ett fik och ba tja hejdå jag går och jobbar nu. Möcke bra känsla. Inte riktigt Kvinna i Karriären men i alla fall inte Helt Arbetslös Kvinna.

Min nya drog: min kiropraktor. Känns ju nu ganska onödigt att jag gått med värk i femton år, när det blivit otroligt mycket bättre efter bara tre veckor med två kiropraktorbesök i veckan.

Kollar mailen med prestationsångesten och framtidsångesten nära liggande inpå. Arbetsprovet inskickat i fredags och nu väntar jag bara. På domen. Biter naglar.

Säger till J att jag tyckte att det gick bra och att jag gjorde så gott jag kunde. Så om det blir nej så gjorde jag ändå mitt bästa och det är inte mer med det.

Så säger jag men självklart så tänker jag att om det blir nej, så är det för att jag inte duger. Inte duger alls.

Nåja, ner med huvudet och kör vidare i den här vardagen av blöjor, playgroup och vansinnesutbrott för nu.

I dag har J tvingat mig, I tell you TVINGAT, att boka in min livs första körlektion. Kräkmage redan. Oförklarlig rädsla att köra bil. Kontrollförlora, krasch bom bang någon annan är död. Vågar inte! Måste!

Ung i sinnet

Min senaste very guilty pleasure. Måste ju vara ungefär tjugo år för gammal för att slaviskt följa. Varje söndag eftermiddag när J åker till jobbet tänker jag att nej, i dag ska jag inte kolla på det där barnprogrammet. Klockan 5.30 råkar jag alltid sätta på teven.

Vänner alltså..

Under en stor och fin yum cha-lunch med massor av vänner och småfolk i olika storlekar i går, då insåg jag hur mycket jag saknat det sociala. Hur lite vi faktiskt träffar våra vänner just nu. Så lite löfte så där att när våren kommer igång på allvar, föreslå saker! Grilla. Ses på stranden. Äta lunch ihop. Fixa barnvakt och gå ut och drick vin. Inte sitta klistrad vid teven vareviga kväll och stressat försöka få tråkiga måsten gjort under dagarna.

ps. insåg också att jag aldrig kommer att lära mig att gilla kinesisk mat.

Och sa la jag min svala hand mot hans panna

Har övat på att vara förälder till sjuk tolvåring hela helgen. Tolvåringar sover, läser böcker och yttrar tydligen aldrig mer än ett ord i taget. Dessutom får man åt just den här tolvåringen tvätta läskiga ylleskoluniformer. Krympte inte ett enda plagg och kände mig som ganska bra modersmaterial trots allt. Har också tvingat honom att kolla febern typ varannan timma och dricka jättemycket apelsinjuice. Ni hör ju, moderligheten personifierad.

Hjälp!

Trollet har utvecklat en stark egen vilja. Protesterar högljutt mot precis allt, maskvrider sig ur alla grepp, bits och rivs, slänger all mat på golvet. Vrålandet! Vill gå, ramlar, skriker. Får mig att tänka att vi kanske kommer uppskatta varandra mycket mer Trollet och jag, om jag börjar jobba.

Hon är ju inte ens åtta månader. Tänk vilken attityd hon hinner bygga upp tills tonåren.

Hrmphf

Handlar ingredienser för typ en veckobudget till fredagsmiddag. Allt nya recept och nyttigt. Jag är peppad, rör och hackar, kanske till och med gnolar lite i köket. Och det blir skitgott! Vad de tre bröderna som otillsfredställda åkte till KFC efteråt, egentligen tyckte vill jag nog helst inte veta.

Jäkligt busy och så. Med att kolla på X-factor Australien. Och störa mig på Ronan Keating. Kanske tycker man att sjuttonåriga killar är lite gulliga. Det är ju ganska sjukt.

Försökte skriva något om debatten kring delad föräldraförsäkring och bröstpumpen. Blev dock så förvirrad av mina egna åsikter att jag faktiskt inte riktigt vågar dela med mig av dem. Verkar vara femtio procent jämdställdhetsivrare och motsvarande del överaskande galen ammningshetsare. Så vi lämnar det.

Visst har ni läst?

Kömpisar, hur går det med Hjärdjur? Jag har precis hämtat mitt ex på biblioteket. Nu har jag bara tio dagar på mig att läsa. Så ni måste säga att ni har kommit jättelångt, så att jag blir lite stressad och läser på kvällarna istället för att dumglo på såpor.

Koncentration nu dårå

Åh, tydligen så måste jag bara bryta ihop lite över bristen på karriär och framtidsutsikter för att universium ska lyssna på mig. I morse fanns det där mailet jag väntat på så länge i inkorgen med en sorglig förklaring till varför det dröjt så.

Så nu kokar vi kaffe och vässar hjärnan för att göra ett perfekt arbetsprov. Sen håller vi alla tummarna för att det här perfekta jobbahemifrånjobbet är mitt.

Och har jag sagt hej innan jag är över bäcken nu. Då, då bryter jag ihop lite, det gör jag. (Har kanske redan sett framför mig hur hela familjen lever på MIN lön på vacker strand i billigt land ett litet tag)

ps. min mamma har bokat biljett och tänker verkligen stanna i sex månader. vet inte vem som mest kommer att vara värd en medalj efter de sex månaderna, jag? J? mamma?

Opepp

Söka jobb. Vilken ångest. Eller ja, söka och söka. Bara att läsa annonserna ger ju ångest. Känns som att jag inte är behörig att söka ett enda jobb. Historiker slash journalist söks det inte jättemånga. Nästan all min faktiska erfarenhet är från restaurangbranschen. Att jag varit restaurangchef och barchef och sånt i ett annat liv, för typ sex sju åtta år sedan är ju säkert bra på nåt sätt. Men jag vägrar att jobba i den branchen igen, för det är fasiken det slitigaste och mest psykiskt påfestande i längden. Att utbilda sig till något i tre och ett halvt år för att sedan jobba som det i tre månader och sedan flytta till andra sidan jorden. Kanske inte det smartaste jag gjort rent karriärsmässigt. Har även lite erfarenhet som informatör och lite kontorsjobb att lägga till. Herre alltså.... Hade aldrig trott att jag skulle vara nästan trettio och inte ha en karriär att tala om överhuvudtaget. Vet inte vart jag ska börja. Vill nästan sluta innan jag börjat.

På ett typiskt mig sätt så tog jag ut segern lite i förskott gällande ett jobb som hade varit perfekt på alla sätt. Det verkar nu inte bli av. Och så står jag här och vet inte hur jag ska börja.

Bra sak i dag, jag har lämnat in min ansökan om permanent uppehållstillstånd.

Det kanske är fel att säga att jag inte är alls materialistisk. Men det är tveklöst så att jag alltid prioriterat reastaurangbesök och resor över saker. Har aldrig köpt en teve eller en kaffemaskin. Har aldrig sparat. Och J har samma bakgrund. Så står vi nu här och nästan trettio och har kanske mindre tillgångar än de flesta par i tjugoårsåldern.

Allt det där ju okej. Om det inte vore för att vi drabbats av det klassiska vill ge vårt barn allt det bästa. Innan Trollet föddes pratade vi bara om vikten av trygghet och kärlek. Att vilja jobba så lite som möjligt och att bara vi hade råd med mat och räkningar så skulle vi hänga som en familj resten.

Hur går det då? Inte så bra. J vill ha en nyare bil, vi kan omöjligt få plats i vår lilla tvåa mycket längre, spara pengar till bröllop. Vi känner helt enkelt att vi BEHÖVER massa saker. Som vi skulle kunna klara oss utan. Därav mycket diskussion kring om jag ska börja jobba nu. Jag kan ju inte bli försörjd och vara hemmafru hur länge som helst, det är bara fel. Samtidigt så sticker det i mig vid tanken på att lämna Trollet på dagis, då den ekonomiska förtjänsten kortsiktigt är väldigt liten, då dagis är så dyrt. Plus att jag vill vara med henne så klart. Nu verkar det som att min mamma ska komma hit i sex månader. Och då vill hon passa Trollet så att jag kan jobba och vi kan ju absolut inte bo i någon tvåa. Så nu kolla jobbannonser.

Jordbävning, pussar och hungriga getter

Har absolut inte blivit påverkad av jordbävningen. Långt från oss. Men läskigt. Trygghetsnarkot i mig längtar efter Sverige, där det inte är troligt att marken skakar så att hus rasar och folk blir hemlösa.

Jag har mest varit upptagen med att ha sån där kvalitetstid med min familj. Kvalitetstid i vårt hushåll stavas mat. Så vi har ätit massa utefrukostar. Trollet har fått klappa små lamm. Och en jäkla get tuggade sönder min finaste väska. Och hela fredagen och lördagen har vi varit de bästa vänner och pussats(och nu menar jag inte pussar som i någon tönting omskrivning för att ligga, fast det har vi också gjort tack för att ni undrar men inte massor) massor och jag har inte blivit sur en enda gång över att hemmet ser ut som en soptipp eller liknande. Kanske kan vara för att jag börjat gå hos kiropraktor två gånger i veckan och nu kan röra min nacke igen. Det blir man tydligen glad av, true story.

Fars dag här i dag. Tänker att om jag fixar den mest fantastiska dagen så får jag det tillbaka på mors dag. Lite smart och beräknande är jag ju, jo tack.

Äntligen

Det är vår här nu. Oavsett genomsnittlig dygnstemperatur och sånt där, som jag tror att det gås efter i Sverige, så börjar våren här den 1 september. Och det var som att naturen hade vett att samarbeta! Varmt, soligt och en typiskt första uteglassen för året dag. Jag cruisade runt i korta ärmar och träskor och kände mig så lylligt glad. Köpte påskliljor och fnissade åt att det inte alls är påsk. Gjorde inte ens nåt att jag var och tog blodprov(läskigaste jag vet!).

Jag är så svensk så sett, så väderfixerad.

Hur smarta är vi inte

Hemma hos oss är vi rätt så påhittiga om jag får säga det själv. Efter att vi bara stört oss på den ständigt överfulla tvättkorgen(det får plats ungefär fem klädesplagg i den) i sisådär två år, så kom vi på ett genidrag i går. Vi kan köpa en ny, en som
är mycket mycket större. Snabbtänkta.

Gör som alla andra

10 FAVORITER
Färg: Svart eller grönt eller i går köpte jag en turkos kofta och den var med fin.
Mat: Kronärtskockor, tofu och sockerärtor just nu.
Band: Härmar Underlandet och säger bredband.
Film: Reality bites var min favvo när jag var en ungdom och sen dess har jag inte skaffat nån ny favvo.
Bok: Kan omöjligt välja.
Sport: Fotboll såklart.
Årstid: Sommar.
Veckodag: Same shit different day men älskar fredagskänslan.
Glassmak: Mint and cookiesmash.
Tid på dygnet: Lunch.

9 FÖR TILLFÄLLET
Humör: Hälta hälta glad och irriterad.
Smak: Kaffe.
Kläder: Underkläder och min killes kofta. Den hängde i vardagsrummet och det var kallt att vara halvnaken. Nu har Trollet snorat ner den och jag stressar över om J hängt fram den för att ha på sig på viktigt möte i dag.
Bakgrund: Min grannes konstanta gitarrplinkande.
Nagellack: Rester av guldigt på tårna.
Tid: 8.19.
Omgivning: Leksaker överallt.
Irritationsobjekt: Alla papper som ligger och dräller på köksbordet.

6 HAR DU NÅGONSIN
Dejtat någon av dina nära vänner: Icke.
Brutit mot lagen: Kanske några gånger då.
Blivit arresterad: Nej.
Badat naken: Inte sen jag var elva kanske.
Varit med på tv: Mina ben faktiskt och så har jag varit asful statist i blå puffig balklänning i indisk film och den kanske har gått på tv.
Kysst någon du inte känner: Du skojar med mig aprillo? Hur många som helst. Jag var väl också ung en gång.

3 PERSONER
Du kan berätta allt för: Min kille, mamma och bästis.
Du tycker om: Min kille, min unge och min bror.
Du inte gillar: Alltså jag känner ju inte henne men jag stör mig mycket på Maud Olofsson(nytt bevis på att något är fel på na, hennes favvobok är En blomma i Afrikas öken) och eh sen kommer jag inte på nån mer. Snäll i dag. Eller ju nu i valtider så måste jag väl nämna att jag inte gillar en endaste sverigedemokrat men det blir väl tyvärr betydligt fler än två personer.

2 VAL
Kaffe eller te: Kaffe alla gånger.
Vår eller höst: Vår.

1 ÖNSKAN
Att Trollets nästa tand ska titta fram, så att hon kan sluta vara TerrorTrollet.

As of lately

Vi längtar ut. Jag har dille på thai och koreanskt. Vi försöker vara duktiga aktivitetsföräldrar. Trollet är översocial och blir uttråkad och vansinnig om vi inte hittar lite andra barn åt henne. Så tada, i dag premiär för öppen förskola. Jag känner mig lite nervös. För de andra föräldrarna alltså. När börjar man känna sig vuxen och som en som hör till?

Sockerjunkie

Har inte konsumerat socker på en vecka. Någon form av världsrekord för mig tror jag och till min extremt stora förvåning har det gått lätt. Tre timmars promenad i dag och min kropp är väl försatt i chocktillstånd.

Och vad det gäller maten, jag påminns om att jag egentligen faktiskt gillar riktigt hälsosam mat allra bäst.

Så nu gäller det bara att inte få för sig att det här går så jäkla bra att jag lätt är värd att fika loss lite bara en endaste liten gång.

En flotte? Verkligen?

Alltså det här med bröllop. Vi är överens om en sak, att vi inte vill ha ett traditionellt eller högtidligt bröllop. Vi vill absolut inte ha festen på ett ställe som specialiserar sig på bröllop och gör samma sak varenda helg. Där stolarna har såna där fula vita överdrag och rosetter i ryggen, utan bara roligt och avslappnat. Förresten två saker är vi överens om, J ska få göra inbjudningarna, givetvis vill han göra en liten film. Så långt allt väl.

Mindre bra är att jag tänker mig någon slags lantlig picknick med massa boule, badminton, vegetarisk grillmat och randiga sugrör. J tänker sig att han skulle vilja bygga en flotte och vill att allt ska fixas och trixas så att gästerna ska få en känsla av att vara på en felucca på Nilen. Här någonstans börjar jag ju ana att det kanske kommer att innebära en hel del kompromissande det här med att gifta sig.

Åh herregud, han började även prata om att han ville ha fjärilar som skulle släppas ut under vigseln. Jag kräktes lite i munnen och sa att det går i alla fall min gräns för vad som kan kompromissas med.

Det ar inte bara Jenny som gifter sig i dag, utan aven en av mina allra allra finaste vanner. Och det kanns ju sa dar. Att inte kunna vara dar och dela det med dem. Och lite skammen att jag inte kunde fa ihop det, att vi inte hade rad att vara dar. Och da kommer ju tanken pa allt sant har jag kommer att missa i framtiden. Fodelsedagar, nyfodda bebisar, brollop. Usch och fy for att vilja vara bade har och dar.

Klagomuren del 1034

Forstar ju att ni alla sitter hemma och undrar hur Trollet sover nu for tiden. Da kan jag beratta att hon sover fasanfullt daligt. Hon har lamnat vakna klockan fem stadiet och gatt over i en vakna cirka femton ganger varje natt och gallskrika fas. Garna med tva tre tillfallen dar hon vagrar att somna igen pa en timme eller sa. Jag ar lika med spillra av en manniska. En desperat spillra av en manniska som laser allt jag kan hitta om somn pa laskiga foraldraforum. Kanns som mitt nya heltidsjobb att lyckas med bedriften att fa henna att sova i sin egen sang, vagra henne amning mellan 10 och 05 eftersom hon faktiskt inte behover det alls langre osv osv. Just nu provar J att ge henne nappflaska med vatten om hon vagrar att somna om. She not likey. Om jag kommer i narheten av henne sa gott som brottar hon ner mig for att fa tillgang till mina brost. Alltsa om nagon erfaren smart mamma laser: hit me med goda rad. Vi vet att vi har gjort allt fel som inte lart henne att somna utan ett brost i munnen, det ar lugnt, ni kan saga det. Det enda som jag inte ar beredd att prova ar cry it out metoden. Och det ar mest for att jag far panik over att vara grannar ska fa oss vrakta. Papperstunnt tak. Vet allt om nar grannarna over dammsuger, tvattar, spelar gitarr, ligger, vilka teveprogram de kollas osv. Darfor gissar jag att aven de vaknar femton ganger per natt av Trollets gallskrik for tillfallet. Ar radd och undviker dem som pesten. Funderar som feg svensk pa att lagga en lapp i deras brevlada och be om ursakt for skrikbebisen och latsas som att det sakert gar over snart.

Anyways, sa fint att antligen ha J hemma under en av dessa natter i gar. Att han fattade att det varit sjukt jobbigt for mig sjalv. Tog att jag varit ledsen och sur och liksom tom. Klappade massor pa mig och lovade att VI ska fixa detta.

Men nu ska vi inte tanka mer pa det. Solen skiner(hallelulja!) och vi ska packa en vaska och aka till vara kompisar som bor i ett litet samhalle vid havet. Sova over och kanske dricka lite champagne. For att en av dem fatt jobb i Paris.

ps. Och jag ska fixa prickar over aao alldeles alldeles snart. Hall ut.

De som sitter fast i gruvan i Chile, kanske anda till jul, de upplever just nu min varsta mardrom. Far sadan panik av att tanka pa det att jag nastan inte kan andas. Och jag skulle sakert inte komma ut ur raddningstunneln for att jag var for tjock.

Fint anda att nar inga bloggar blivit last pa en och halv vecka. Da blir jag sa vansinnigt glad och peppad av att Anydaynow har fatt ett jobb! Och nu i helgen, det ar da det hander!, finaste Jenny ska gifta sig.

Livet ar lite finare med bloggy sa ar det.

Update

Datorn blev inte utskriven i tisdags som planerat, utan dodforklarades istallet i torsdags. Kanner sorg. Har kopt en otroligt fanig netbook som jag knappt kan skriva pa.

Annars har det inte hant sa mycket. En rodvinsfylla. Den dar tioarssorgdagen kom och gick. Trollet har sagt pappa och byebye med tillhorande vinkande, lite lite hoppas jag ju att mamma ska bli nasta ord.

Tre vanner aker pa semester till Europa. Sa avundsjuk pa stora stader, sol, vandringar, drinkar och restauranger. De dar fem veckorna jag fick i Sverige kanns som det mest avlagsna minne nu. Som att de kanske aldrig ens hande.

Flytten till en annan stad verkar mer och mer trolig. Kanner mig blank infor det.

Vantar pa sommaren. Fast forst varen. Den dar kanslan av att pa sommaren, det ar da det hander.

Har borjat halsofreaka, far se hur lange det haller. Maste halla ganska lange.

Punkt.

Datordoden

Min dator ar inlagd pa datorsjukhuset. Nu ar jag pa hotell och utnyttjar gratis internet. Om nagon saknar mig sa att det brinner i brostet, sa beraknas min dator att skrivas ut fran datorsjukhuset pa tisdag.

Se där ja

Känner mig hyfsat ohipp när jag blivit tillfrågad om att ta en drink av tre olika personer på en och samma bar inom några veckor. Baren har jag aldrig hört talas om, än mindre besökt. J säger att det är dit alla tuffa(läs ängsliga) går och syns. Googlar. Känner mig lite lugnare över faktumet att jag i alla fall vet vart stället ligger nu.

Blir faktiskt lite sugen på att bli full.

Heter det verkligen i sina bästa år? Låter...eh, fel!

mvh svengelsktalande utlandsboende

Gölligast på jorn

Tänker att folk kanske tänker att jag är värsta otacksamma bitchmamman. Som har begåvats med ett sånt här enastående gölligt exemplar(även om hon kanske borde lära sig att stänga munnen för en lite smartare look) och sen bara är trött och neggig. Hon är bäst och jag kunde inte vara nöjdare med faktumet att just hon blev vårat barn. Nu ska jag och Trollet gå på fotoutställning

mvh kulturell, pigg och påhittig mammaledig kvinna i sina bästa år

Böcker

Jag och Klara ska ha bokklubb över internätet. Det blir jättebra. Vi börjar med Herta Mullers(min dator vägrar att göra såna där tyska un) Hjärtdjur om någon vill hänga på. Den sjuttonde september har vi läst klart.

Tröttheten och utebliven romantik

Hade planerat romantik med stora bokstäver i Harhemmet under lördagskvällen. Vi hade köpt alla möjliga delikatesser. Bestämt att ingen av oss fick ha på sig mysbyxor. Och tänkte att vi skulle vara lite crejzy och lägga en picknickfilt på golvet och låtsas att det var sommar. Kanske tända ljus och bara allmänt låtsas att vi var ett romantiskt par i någon finstämnd romantisk film.

Allting ligger fortfarande fint och tittar på mig när jag öppnar kylen. Kan ha varit så att jag somnade i fosterställning strax efter åtta samtidigt som jag försökte få Trollet att somna. Kan absolut ha varit så.

Men helt allvar, kommer vi någonsin orka ha kvalitetshäng ihop igen. När J är ledig så är det alltid något som akut måste köpas eller fixas, någon som fyller år och ska gratuleras, veckans mat som ska inhandlas, tvätt som måste tas till tvättomaten och torktumlas, sen måste vi turas om att vila lite och så ska det ju städas och så är det söndag eftermiddag och J åker och jobbar igen. Och de där andra två krullhåriga ungarna som jag skrev om nedan, de kommer vi väl aldrig att orka skaffa. När jag träffar andra som har kids under ett och har nya magar, då får jag nästan panik och undrar hur fasiken de orkat ligga.

Jag har alltid lite trott att folk har klagat överdrivet mycket på hur jobbigt det är att ha småbarn och hur trötta de är. När jag nu har vaknat två tre fyra eller kanske sju gånger varje natt i sju månader, så börjar jag tänka att folk kanske borde ha varnat mig lite mera. Till och med funderar jag på att sluta amma för att inte gå under av trötthet. Skulle det hjälpa?

ps. dagens barnvaktsstund ska användas till att eventuellt äta upp picknickmaten eller kanske bara till att sova. romantiken mina vänner, romantiken.

Man får drömma, det får man!

Jag har hittat mitt perfekta hus. Eller ja, själva huset är ju rätt fult men omgivningarna alltså. Precis så tänker jag mig att jag vill bo. Då när jag tänker mig att vi har tre lockhåriga barn som spinger kring benen på oss. J tjänar så mycket pengar att han bara behöver jobba halva året. Jag jobbar hemifrån. Dessutom har jag tagit det där jäkulens körkortet och struntar i att jag antagligen inte kommer ha en enda kompis där ute bland sanddynerna. Fast varje helg så kommer ju kompisar vilja komma och bo, leka stranden, dricka isimmande kallt vin och grilla halloumi. Och tänk vad fint för de tre lockhåriga barnen att få växa upp mitt i paradiset.

I själva verket skulle jag väl drabbas av extrem lappsjuka och vi skulle spendera en mindre förmögenhet på bensin. Men tillåt en flicka att drömma.

Stackars Supermom

Inte en, inte två, utan tre gånger har jag fått frågan om jag har tänkt något kring vilken skola vi vill att Trollet ska gå på. Man ba say what? Hon är knappt sju månader! Jag har fullt upp med att se till att det kanske finns rena strumpor hemma och att vi ibland äter tre gånger om dagen. Jag har inte fullt upp med att springa på studiebesök på skolor. Som vår dotter ska börja på om fyra och ett halvt år. Jisses vi vet ju inte ens vart vi ska bo från och med december. Och verkligen inte om vi ens är på Nya Zeeland om fyra och ett halvt år.

Well, inte för att jag sprungit och kollat skolor om jag hade vetat vart vi kommer att bo om fyra och ett halvt år heller. Kan ni fatta hur enormt jobbigt det måste vara att ha en sån överspänd attityd till allt.

mvh från den arma modern som inte heller visste att Trollet helst skulle ställts i dagiskö innan hon ens var född

Plockar upp mig själv från golvet precis just nu

Äsch, här kan jag ju inte sitta och grina i all evighet. Fast J säger att jag oftast ligger på golvet när jag gråter. Han påstår att det är min dramatiska sida som spökar då.

Nä sannerligen om jag skulle slänga på sjuåtta lager med underlagskräm runt ögonen. Och gå ut i verkligheten, har hört att det händer en hel massa där. Även om vi i den här familjen inte tar så stor del av den.

ps. J hatar nog mig och mina dramatiska utspel. Någon erbjöd sig helt frivilligt att ta hand om Trollet hela söndagseftermiddagen, så att vi kunde få hänga lite själva. Js respons nä men åh måste vi? vad ska vi hitta på?

Vill ändå hylla livet

Skyller hela tiden på tröttheten och fulheten. Men det är nåt annat. Vet ju det. Som sticker och petar under ytan. Den här månaden för tio år sedan dog min lillebror. Tio år är som en hel ocean av tid. Tydligen så går det att låtsas i tio år att någon ska komma tillbaka. Men efter tio år så går det inte att låtsas längre. Och då gråtar man tio år av tillbakahållen ledsenhet, det blir nog en rätt stor svensk insjö i tårar.

Gråter för att du aldrig fick fylla sexton, sjutton, arton, nitton, tjugo, tjugoett, tjugotvå, tjugotre, tjugofyra eller tjugofem. För att du aldrig fick träffa Trollet. Eller J. För att vi aldrig mer fick åka till mormor ihop, du och jag på tåget. För att du aldrig fick gå på gymnasiet. Ha ett jobb. Bli kär på riktigt. För att du var så rolig. För att jag saknar så.

Tio år är så länge. Jag har haft massor med jobb, bott i England, Spanien och Skottland. Träffat mitt livs kärlek två gånger. Fått ett barn. Utbildat mig. Träffat så många nya människor. Rest till Frankrike, Italien, Thailand, Laos, Kambodja, Vietnam, Indonesien, Malaysia, Australien, Indien, Nepal, Argentina, Bolivia, Chile, Uruguay, Tyskland, Montenegro, USA, Egypten, Jordanien, Hong Kong, Estland, Lettland, Litauen. Säkert fler ställen som jag inte minns. Jag har flyttat till Nya Zeeland också. Och inget, inget av detta har jag kunnat berätta om för dig. Och du kommer inte tillbaka. Som jag önskar att jag kunde tro att vi ses igen, då när jag har levt klart.

När jag har gråtit klart tio år av återhållen ledsenhet. Då ska jag minnas femton år istället. Femton år med är ändå mer än tio år utan. Fortfarande finns positiv balans.

Hur lär jag trollungen att klockan fem är mitt i natten och inte lekstund

Om jag vaknar en morgon till klockan fem med en leksugen trollunge kombinerat med astma och allergiattack, då, då, då. Ja, då vill jag hota med något drastiskt. Kanske tar jag första bussen härifrån. Sen är nog pengarna slut och jag får vara en påhittig vagabond(läs uteliggare).

När jag blir så här trött och less, då känns det alltid som att inre kaos kan botas med yttre piff. Som att om jag bara blev lite snyggare i håret, köpte en ny tröja och lite manikyr på det, då kommer allt att kännas mycket bättre. Kanske ett fint läppstift också. Fast jag har jättesmala läppar och ser lite galen ut i läppstift. Men ändå. Oh mein gut, ser just att de nyazeeländska skattemyndigheterna har satt in 15 000 på vårat konto! Det måste vara ett tecken! På att jag ska få slösa lite just i dag, eller på att jag ska sätta mig på första bussen härifrån!

Jag vill med ha en bokklubb! Som bokcirkus! Om jag ska starta en bokklubb så vill jag ju att alla ska gilla vin och skratt. Och att ingen ska gilla Marian Keyes. Får jag vara diktator om jag är den som drar igång bokklubben? Och skammen om ingen vill vara med.

När det känns som att det regnat oavbrutet i halvår(okej det var sol en liten stund i torsdags em) eller så, då känns det ju passande att plåga sig själv lite med att titta på bilder av en blå himmel från en avlägsen sommar.

Val 2010

Jag har fått brev från Fredrik Reinfeldt. Han säger att min röst kan avgöra valet och så har han skickat mig fyra röstsedlar. Då känner jag två saker, dels att Fredrik har missuppfattat något, t.ex får man bara rösta en gång. Inte fyra! Eller så är utlandssvenskar värda fyra gånger så mycket som genomsnittsSvensson. Den andra saken jag tänker är att om det nu är så att just min röst avgör valet, då är jag beredd att sälja den till högsbjudande faktiskt. (Eller alltså det är jag ju såklart inte för det vore ju läskigt om jag ville roffa åt mig pengar och struntade i vilken regering hela Sverige fick.)

Nu undrar jag om Mona, Maria, Maud och alla de andra också tänker skicka brev. Och då kanske man kan rösta på den som skickar det trevligaste brevet.

Trötter nåt så in i märgen (igen)

F'låt f'låt i förväg åt att ungefär var tredje inlägg eller så handlar om sömn. Men egentligen vill jag inte skriva om något annat. Har utvecklat en hundra procent ovetenskaplig teori om att efter sex månader med bebis och taskig sömn, då tar all ens energi slut. I samma stund får tydligen ens bebis massa energi också, vill bara sova en halvtimme sisådär på dagen. Allt snurrar, man kan inte prata, glömmer bort svåra ord som kudde och så på engelska. Men i alla fall ni är införstådda med bakgrunden till samtalet som ägde rum i går över telefon.

J: Jag tänkte gå ut i morgon kväll med x och x. Vill du? Ska jag fixa barnvakt?
Jag: Mohahaha. Eh, nä. Jag går ju och lägger mig klockan åtta nu för tiden.
J: Men är det verkligen okej då? Vi hade väl egentligen tänkt äta middag hemma du å jag?
Jag: Alltså, jag skulle aldrig fråga dig om lov, klart du ska gå ut.
J: Du kanske vill gå ut med vänner på lördag kväll?
Jag: Eh, nä, jag vill sova.
J: Åh, nu känner jag mig dum. Du har ju haft 24h Trolletwatch i två veckor. Ska vi göra så att jag hämtar hem thai-mat från ditt favvoställe på andra sidan stan innan jag går ut? Och så bokar jag in en timme thai-massage på det där flotta stället du älskar under helgen?
Jag: Ja, så skulle vi absolut kunna göra.

Alltså, även om mitt hjärta klappklapplängtar efter J, så vinner sömnbristen. J hemma lika med laga mat, samtala, känna att man måste bete sig som en vuxen och vara uppe till tie minst. J borta lika med thaimat och gå och lägga sig spädis tidigt vid sju sisådär.

Klappklapplängt

J jobbar hela tiden just nu. Klipper film 9-15 och tv-serie 16-24. Mitt hjärta klappklapplängtar och fladdrar till när han lägger sig brevid på natten. Tänker att en gång bodde han här och jag där med alla sju haven eller vad det kan vara emellan. Och det gick ju bra. Hjärtat dog inte av klappklapplängtan då.

Men jag älskar att hjärtat känner klappklapplängt. För att lite orolig känns hjärtetrakten när det blir mycket sur, faen du kan väl iallafall ta ut soporna ibland! och sova alltid vinner mot ligga.

Tänder, lite överskattade ändå?

Nu tänker jag lite så här, att är det verkligen nödvändigt för Trollet att få mjölktänder? Menar hon ska ju ändå tappa dem sen och få nya. Hon har ju redan fått två, det kanske kan räcka.

Vår dag i går och hela natten. Bajsa, bajsa, bajsa, grina, grina, grina, vägra äta, vägra äta, feber, kleta snor på mina kläder, bajsa, grina, grina, grina, sova fem minuter, vakna med ett gallskrik, sova fem minuter till, gallskrik osv i all evighet.

Någon, kanske jag, ringde till Trollets far och skrek om att vilja slänga ut barn genom fönstret(vi bor på gatuplan men ändå) och att denna känsla endast kunde lindras med en smaskig chokladkaka till kaffet. Chokladkakan levererades pronto.

Å de ä bara rägn hås mäj

Regn. Varit inomhus sedan lördagkväll. Papper sorterade, blanketter utskrivna, böcker lästa, lunchen förberedd, budget för de närmsta fyra månaderna gjord(som vi säkert inte kommer att hålla oss till). Nu då? När kan jag påminna någon som skulle höra av sig efter semestern om jobb? När är semestern slut egentligen? Kan det bli sommar här någon gång kanske.

Selektivt minne

Jag tänker mig att det inte är fyrtiotvå veckors graviditet och fyrtioåtta timmars värkar eller akut kejsarsnitt som får folk att inte vilja ha fler barn. Nä, snarare så måste det vara för att de ska få tjugo små tänder och pipa som små kycklingar. Att det vaknar klockan fyra på morgonen. Och man ligger där som en död på soffan och viftar lite halvt med en leksak. Samtidigt förträngar man att barnet kan både krypa och ställa sig upp. Barnet välter ner någon slags dyr teknikpryl som J lånat hem från jobbet medan man ligger där som en död.

Eller så glöms det som känns lite jobbigt. För jag har redan glömt att jag hatade att vara gravid och försöker förtränga att förlossningen var något av ett trauma. Och det som finns kvar i minnet är hur det kändes första gången jag fick hålla henne, första gången hon skrattade, i går när hon kom på att hon själv kunde leka tittut från bakom soffan. Det kommer man ihåg. Och då, då kanske man skaffar en ny trollunge. (Fast inte än! Går på babysim med en som har en nio månader gammal son och ska få en ny bebis om två månader! Paniken i det! Får mig typ att vilja leva i celibat i ett år! Minst!)

På riktigt så ger detta mig panik

Jag är ju, vilket jag återupptäcker varje år vid födelsedagar och jul, sämst i kommun på att köpa presenter. Nu är det ju snart Js trettionde födelsedag. Då kan jag ju inte köpa strumpor och kalsonger. En klocka? Funkar det kanske.

Åh åh åh!

Jag har en förlovningsring redan ju. En som ligger i en låda och väntar på rätt dag. Men nu så tänker jag att den här skulle vara lite mer perfekt. Visst kan man sälja den andra?

Den där om Jenny och böckerna

När The Post-Birthday World boken är utläst(välskriven men kanske lite lite seg ibland) och jag börjat läsa denna men inte riktigt kommit in i nåt flyt med den. Då! Då! Kommer jag hem på eftermiddagen och hittar värsta paketet med fyra svenska pocketar. Hur mycket älskar jag Jenny då? Just då, mer än både hon som vaknar klockan fem på morgonen och han som jobbar femton timmar om dagen. Tillsammans! Finheten, finheten folks!

Vad jag ska göra i helgen? Eh, läsa

Grundkurs i matematik

När Trollet vill sova för kvällen två timmar tidigare än normalt flera dagar på raken, behåll då lugnet. Du ser framför dig långa sköna kvällar med böcker och ja kanske ett glas vin. Du glömmer att räkna ut att om ungen somnar två timmar tidigare på kvällen, ja då är det givet att ungen vaknar två timmar tidigare varje morgon. Ridå!

Barnet verkar asglatt och utvilat. Vem är glad klockan fem på morgonen? Inte jag.

Lär mig kanske lagom till pension

I nästan nästan två år har jag bott i Auckland nu. Det är rätt länge. Så det är nog inte helt orättvist att säga att jag måste vara lite trög eller så. Följande scenario utspelas var och varannan dag: vaknar, solen skiner, sätter på en maskin tvätt. För att sedan bli jätteförvånad när det regnar tio minuter senare. Mäh, det var ju sol alldeles nyss, vad ska jag nu göra med tvätten? Inte äger jag ett paraply heller, trots att det regnar så gott som varje dag under vintern. Istället har jag en konstant småfuktig jacka.

När jag har haft besök säger jag alltid på ett vist och erfaret sätt att jojo i Auckland serru här måste du alltid ha med dig en extra tröja och ett paraply i väskan, för här har vi två tre årstider varje dag. Antal gånger jag har haft med mig en extra tröja eller det där paraplyet som jag inte ens äger i väskan: noll såklart.

Letar efter hus på internätet. Klickar på ett som ser fint och billigt ut men ligger i läskigt område. Kyl och frys ingår inte men det ligger nära många kyrkor skriver annonsören. Kyrka eller kyl och frys sitter jag nu och funderar. Och är inte så lite rädd att vi kommer bo kvar i våran tvåa tills helvetet fryser eller kanske lite längre.

Pengar är ett väldigt nödvändigt ont

Ska man fortsätta att skriva om det här med att bråka? Ja men varför inte. Förutom trötthet så tror jag att anledningen till att vårt bråkande varit mer frekvent har med pengar att göra. Sen jag kom tillbaka från Sverige så har J bara gjort lite småjobb här och där fram till förra veckan. Nån gång innan Trollet räknade vi ut att vi behövde cirka 11 000 svenska kronor i månaden för att täcka hyra, räkningar, bensin och mat. Nu har vi haft mindre än så. Vilket inneburit stress att kunna betala räkningar, ha råd med blöjor. Och precis noll nöjen. Inget äta ute, inget fika, ingen bio, inte ens hyra dvd. Okej, en gång gick jag på bio ändå och kanske har jag fikat en eller två gånger(och en gång bjöd Js brorsa mig på indiskt). Och då! Stora dåliga samvetet. Så alltså, vi bråkar inte om vad den andra spenderar pengar på, vi bråkar för att vi har det så jävla tråkigt och oflärdfullt. Till och med hemma så äter vi skitäcklig mat, studentkost ni vet, få ett paket pasta att räcka så länge som möjligt och blanda med en lök typ. Och jag får dåligt samvete för att jag inte sett till att tjäna lite pengar under den här perioden. Och så undrar vi varför vi inte sparat mer pengar.

Nu får J en riktig lön igen nästa vecka. Och vi längtar ihjäl oss efter att kunna gå ut och äta en frukost. Föra över pengar till sparkontot. Kanske köpa lite nya kläder. Småsaker ni vet. Som man vill ha när man vet att det absolut inte går. Men fy fasiken att det finns folk som har det så här hela tiden. Som sitter fast i fattigfälla. Minimilön här är så snuskigt låg, strax över sextio kronor ungefär. Men det kostar ungefär som i Sverige att leva. Så det går ju inte ihop så bra.

Så från och med nästa vecka, då räknar jag med att vi är lite mer nöjda med livet. Och bråkar mindre.

Hur det blir ibland

Det är ju så att jag och J bråkar en hel del mer nu än innan vi fick barn. Inte dramatiska passionerade bråk. Utan bara trötta, irriterade gnällbråk. Mest handlar det väl om att jag känner mig rätt ensam hemma när han jobbar som mest. Och att han är kass på att planera. Som att han kan säga att jag kommer hem klockan ett som i går och sen komma hem klockan sex. Och jag har suttit hemma och väntat hela dagen! Men vi kan ändå skratta åt det mesta. Som i går när J kollade på fotona som kom tillbaka med mitt pass och visum. Det var massa kort när vi såg kära och solbrända ut. Åh kolla det var då innan Trollet föddes, då när vi var lyckliga. Eller när J blev arg för att jag var arg på hans jobb och skrek tillbaka att allt minsann inte är banjo och vin på hans jobb. Eeehh, sa du banjo? Då måste man ju skratta ändå. Och den där ungen som jag känner mig som ensam förälder till ibland, hon är ju så jäkla söt. Shampoomodell för bebisar någon?

The Post-Birthday World

Jag har varit helt inne i boken en hel vecka och velat läsa hela tiden men ändå inte ens kommit halvvägs. Att inte ha tid att läsa så mycket och ofta som jag vill kanske dock är ett lågt pris att betala för allt annat som jag har. Ni vet all den där disken, maten att laga, tvätten, snorig näsa att torka och krypande unge att jaga.

Stor uttråkad suck

Fick tillbaka mitt pass med nytt visum och allt i morses. Så nu ska jag ta tag i mig själv och fylla i ännu mer papper, beställa tid för läkarundersökning, rota fram fler foton, skriva ut våra första email till varandra, maila folk och tvinga dem att skriva brev som bekräftar att vi är ett par, beställa intyg från polisen på att jag är en ostraffad och fin flicka. Och kopiera papper, massa papper, gemensamma räkningar, hyreskontrakt, Trollets födelsebevis, allt som kan styrka att vi är ett par på riktigt. Sen ska jag finalmente ansöka om mitt permenenta uppehållstillstånd och förhoppningsvis aldrig mer behöva pyssla med den här tråkiga pappersbiten.

Snälla rara men inte så här

Snälla livet säg att det är så att jag snart ska få min första mens på en halv evighet. För då finns det någon slags hormonell förklaring till varför jag bara vill gråta, förbannar alltings meningslöshet och är avig och svår mot J. Annars känns det mest förbannat likt att vara deprimerad.

Eller är det kanske normalt att börja gråta för att någon glömmer att köpa blöjor och kommer hem med vanilj-cocacola istället för den vanliga hederliga varianten?

Jorå

Mitt liv ser inte så jäkla härligt ut ens när jag försökte få det att se härligare än vad det är ut, lyckades inte ens klämma in ett glas vin. Men ändå. Folk visar väl mest upp det härliga och kanske inte så mycket det ärliga. Sen är jag väl lite rolig i huvudet om jag inte vågar erkänna att väldigt många antagligen har härligare liv än mig. Och herre, ALLA fattade väl att texterna under bilderna var på skämt(!?). Summan blir väl kanske att alla bilder var ju tagna ur verkligheten, både vardagen och bloggförhärligandet men att mitt liv just nu mest är som i vardagen.

Trollet har lärt sig att krypa, så vi får se om jag någonsin har tid att blogga igen.

Jag ger dig mitt bloggförhärligade liv del 4

J kom hem med detta förklädet till mig i present. Det kostade två kronor. Nu ska jag baka bullar och ha på mig mitt nya förkläde.

Jag ger dig mitt bloggförhärligade liv del 3

Vi åt indiskt med Trollets uncle. Uncle T älskar kråsblusar. Och Trollet. Det tog två timmar att gå fram och tillbaka till Uncle Ts jobb och väl hemma belönade jag mig med kaffe och peanut butter cups. Då var jag nöjd.

Jag ger dig mitt bloggförhärligade liv del 2

Vi har köpt fina sånghäften för fem kronor styck. De tänkte jag rama in, ett till bröllop och ett till Trollets rum. Kameran är från trettiotalet och en present från Js moster som har antikaffär. Ute var det grått och jag såg ett hus med ett torn jag ville bo i. Vill inte alla bo i ett torn? Jag virade in mig i min blommigaste sjal som egentligen är en sarong för att hålla kylan på avstånd. Och så ville vi köpa blommor att ha på köksbordet.

Jag ger dig mitt bloggförhärligade liv del 1

Åh min fina man och min fina bebis. När han är och jobbar så saknar vi honom så. Så vi tittar på gamla bilder av honom på datorn.

Så provar vi att vända på det

Idag ska jag testa ett nytt projekt, nämligen Jag ger dig mitt bloggförhärligade liv. Här ska det fotas vintagefynd och alla ska se lyckliga ut hela dagen.

Jag ger dig min kväll

Så här ville man att kvällen skulle vara. Uppkrupen i soffan med Lionel Shrivers The Postbirthday World. Obrydd om den numera vikta men ej bortplockade tvätten. Men det fattar ni väl själva att tio minuter efter att man trodde att Trollet somnat för kvällen, ja då vaknade hon ju igen. Sen tog det en och en halv timme att få henne att somna igen. Sen kom J hem och vi åt middag och dumglodde på teve. Och man var alldeles för trött för att komma ihåg att ta några kort.

Jag ger dig min eftermiddag

Åh ni vet, man har disk att diska, tvätt att vika, en unge som grinar för att man försöker prata i telefon och bjuda henne på lunch samtidigt. Så tar man en promenad till affären. Där handlar man citroner och fisk. Och choklad som man äter upp halva på vägen hem för att man kommer på att klockan är två och man är på väg att svimma för att man inte ätit något på hela dagen.

Jag ger dig min morgon

Man hasar runt i myskläder, har stinkande blöjor att slänga och en unge som är snorig och grisar med sin gröt.

Under kategori orka del 45

Jag är så trött på alla de där bloggarna som bara skildrar perfekt komponerade middagar, snygga kompisar i vintageklänningar, vackra hem som tagna ur inredningstidningar. Där ingen grå vardag någonsin syns. Dagens projekt således, fota min vardag helt ocensurerat. Jag ger dig min vardag - jag bjussar på smulorna i hörnet. Ni fattar.

Jo men visst

Igår då ni, då bestämde vi massa viktiga grejer. Så som när vi ska förlova oss och var och när vi ska bli gifta. Jag har alltid tänkt mig ett litet bröllop med ungefär femtio gäster max(som ni vet så har jag ju tänkt gaaaanska mycket på det här med bröllop). J säger att han måste(som i måste!) bjuda alla sina fastrar, mostrar, kusiner med respektive, lägg till hans egna syskon med familjer. Då är vi uppe i över hundra personer, kanske hundratjuge! Det vore ju kul att kunna bjuda några kompisar och min familj också.

Hur mycket kostar det att gifta sig egentligen? Och är man galen om man tar lån till lite av det?

ps. för snabb kostnadskalkyl tänk er att hälften av de här typ hundrafemtio gästerna, eller vad det kommer att bli, är småungar som kommer nöja sig med korv och bröd och en dricka. tänk er dessutom att vi har gratis lokal och bara betalar för vad maten faktiskt kostar att köpa. för jag föreställer mig att festen är det som kostar. ja?

Sötare än socker

För exakt sex månader sen, då kom jag hem från sjukhuset med en liten liten trollunge under armen. J var på jobbet och jag tog en taxi hem med väskor, trollungen och alla blommor som jag envisades att släpa med. Då var jag trött, förvirrad och undrade hur det skulle gå.

Nu efter sex månader tycker jag ändå att jag kan få säga att det har gått ganska så bra. Hon är glad, lång, tjock, har bara trillat av soffan en gång och jag har inte glömt henne i någon endaste affär.

Bilden ovan är från just den dagen vi kom hem från sjukhuset och det känns så nyss men också så länge sedan. Att hon var så liten, att hon bara åt och sov. Nu är hon ju nästan tonåring i jämförelse.