Hej och valkommen 2009

Jag tar efter Jenny och Underlandet. Har ar mitt bokslut.

2008. Jag gillade dig ratt mycket. Men det kanns ratt passande att det ar dags att bryta upp nu. Ut med det gamla och in med det nya som man sager. Fast en del av det gamla vill jag ha kvar tack.

Egentligen visste jag det redan i slutet av 2007 (och anade det redan i juni 2006) men 2008 visste jag sakertsakert, sa dar att det inte gar att peta pa och hitta oro under, att J var det finaste jag hittat under alla dessa oroliga vandringar mellan olika punkter pa kartor. Lange leve karleken!

Jag flyttade till Nya Zeeland och ar hemma med stranderna, himlen och blommorna har.

Fardigutbildad, antligen.

Det enda som var riktigt trist med 2008 var att lamna mina vanner i Sverige. Och kanske sommaren i Industristaden med ett fantastiskt roligt jobb men med ensamma tv-natter och ledsna ogon. Men pa det stora hela behandlade du mig milt utan katastrofer och dod for de allra narmsta, sa tack for det 2008.

2009. Jag onskar mig att fa fortsatta vara lycklig. Du kanner mig ju inte an men jag lovar, det har varit en lang resa for att bli det, lycklig, och jag vill sa garna halla fast i den kanslan lite till.

For ovrigt sa planerar jag att ta korkort tio ar forsent, spara pengar, skaffa ett jobb som ar for mig, resa till vackra platser, fria till J, att fortsatta forsoka lara mig att dricka med matta (eller inte alls?), kopa manga nya klanningar, ta spanskalektioner (for hur mycket tid kan man egentligen spendera med att forsoka lara sig ett sprak utan att faktiskt lara sig det innan man struntar i det?), lara mig mer maori, att traffa min brorsson for forsta gangen och kanske eventuellt, for att det sager jag varje ar, forsoka bli lite mindre dallrig och lite mer stark. Men om jag gor halften av detta sa vet jag att du hjalpt mig en bit pa vagen 2009, sa tack pa forhand.

Vi ses 2009

Ah trots surbitterheten sa blev jul jakla mysigt anda. Helt annorlunda an hemma med min familj men anda det samma. Likhetspunketerna bestod i att det fanns sa mycket choklad overallt att jag fick chokladhuvudvark och att alla at tills allt de orkade var att vila. Det som skiljde sig at var val att det var sa varmt pa altanen dar vi at jullunch att jag var tvungen att ga in for att ata.

Nu lamnar jag pojkvan och Auckland, tar med mig baddrakt, Evelyn Waugh, Charlotte Bronte och E.M Forster och forsvinner ett litet tag.

Update julafton

Hoho...God javla jul.

Jag har lagat mat i tre timmar utan att min pojkvan eller svarmor har gjort en ansats till att hjalpa till eller ens diska undan. Jag har aven skurit mig i fingret och brant mig pa handen. Nu akte de ivag for att ga i affarer. Jag ska dricka upp min julmust alldeles sjalv som hamnd. Och grina av surhet.

Och hur faen gor man runda kottbullar *clueless vegetarian som forsoker vara snall, obs jag kopte ekologiskt kott*?

Skit samma snart ska jag ga pa julfest pa jobbet. Och bli skrattad at for min hemklippta lugg som blev for kort och jag ser numera ut som han den konstiga ungen i en Hugh Grant film som jag inte minns namnet pa.

Update igen: Julmust gjorde mig hundra ganger gladare!

God jul

Har precis atit risgrynsgrot med J och svarmodern som bor hos oss over jul. Nuarejuligen.

Tanker pa andra saker. Doden. Att nagon som bara var 28 ar har dott dar hemma. Att det gar att veta och tro att nagon ska do och sen nar de dor sa ar det anda en chock.

Tanker pa abort. Nagon som ar mig valdigt valdigt nara ar med barn. Igen med stora bokstaver. Inga preventivmedel verkar bita pa henne, barnmorska sager att det enda som fungerar ar avhallsamhet. Tydligen sa ar det sa for vissa kvinnor. Kan det verkligen vara sa? Valjer hon abort igen sa blir det femte, trots att hon aldrig haft oskyddat sex. Och hon grater och vet inte om hon klarar det igen. Men hon vill inte med uppblasta bokstaver ha barn. Vi har ratt att gora hur manga aborter vi vill. Men varifran kommer da skammen? Att vi ar daliga kvinnor efter en eller tva. Tanker pa andra vannen som gjorde en abort nar hon var femton och en elva ar senare och av barnmorskan fick ett surt aldrig tankt pa att anvanda preventivmedel

Ja jag vet inte. Mennuarejuligen.

mamma

Ah jisses, idag fick jag min forsta ordentliga overraskningsjulklapp. Min mamma kommer hit i februari och stannar i tre veckor. Det hade jag aldrig trott kan jag saga, i andan av att nastan alla mina besvikelser som ror min mamma har att gora med loften som aldrig infrias.

Tre veckor har jag val inte hangt med min mamma sedan jag var nio typ. Mycket spannande hur irriterade vi kommer att vara pa varandra efter en vecka. Men samtidigt fasiken vad mysigt att fa visa mamma Nya Zeeland.

Pojkvan, som ar lite svarmorsradd fortfarande, muttrar om allt vi maste fixa med och den polerade ytan han vill visa upp. Jag skrattar och forsakrar att aven om min mamma ar allt annat an enkel pa vissa satt sa ar hon just enkel. Och sen alskar hon ju att stada, sa gratis stadhjalp i tre veckor har vi ordnat.

Sondag

I dag har jag vaknat och tant fyra ljus och atit fyra Gilles pepparkakor som kostade 65 kronor paketet. Gatt pa en fransk marknad och atit ost. Saknat min pojkvan som jag inte sett annat an i varan sang nar jag kommer hem och inte dar nar jag vaknar.

Sen har jag last igenom alla mina julkort, brev och fodelsedagshalsningar som kommit fran vanner och familj. Finns det nagot finare an nar nagon tanker pa en och satter bokstaver pa papper och betalar en formogenhet for att skicka nagot utvalt till just mig.

Nu ska jag ata svenskt losgodis och lasa Bodil Malmstens Hor bara hur ditt hjarta bultar i mig. Som ett av paketen fyllda med avstandskarlek inneholl.

Och jag ska inte grata och langta hem och kanna tomheten. Na det ska jag inte!

Julstammningen har inte precis kommit som ett brev pa posten

Det ar jul om en vecka! En! Och trots att det ar julskyltat och julpyntat sedan en evighet sa kanns det som ett skamt. Vi har sagt att vi ska skaffa gran och pynta och ha adventsmys, och jag skulle kopa pepparkakor och baka lussebullar. Vi har gjort nada. Och vet ni jag har ingen lust. Tror vi skippar jul i ar. Ja alltsa vi kommer ju att traffa Js familj pa juldagen och saklart ta med oss lite paket till kidsen och laga lite mat och ta med. Men det far bli det. Julen i ar firas i en dag och exakt en dag.

For sen aker jag hit.

Lattnad

Man far ju andra sig eller hur? Ni vet vad jag sa harom manaden Det gallde inte langre, eller inte nar det val gallde. Varldens varsta illamaende slutar aldrig. Jag har aldrig matt illa pa det har sattet. Sa nagongang i natt bestamde jag mig for att jag sakert var med barn. Och fick panik.

Illamaende gick jag och handlade ett test. Som av nagon anledning, typ att jag var superkissenodig och kissade som en galning pa stickan och efterat laste att det skulle vara exakt fem sekunder inte mer inte mindre, sa fungerade inte testet alls. Det blev inte en eller tva linjer, det blev noll. Handlade ett nytt test. Vid det har laget pendlar J mellan att halvsnyfta att det verkligen inte passar med barn nu och att forsoka se glad ut och saga uppmuntrande grejer om att vi ju har nio manader pa oss att fixa till vara liv. Om alltsa. Men det andra testet var postitivtnegativt. Mitt illamaende har fortfarande bara nagon utmattnings/dalig kost forklaring.

Lattnaden var sa jakla stor. Men jakligt illa mar jag.

Jag alskar internet jattemycket

Min pojkvan tycker att jag ar alldeles for fast vid internet och har infort skolfrokenregler om internetfria tider i vart hem. Nar han sag den har artikeln var hans enda kommentar: jag vill inte ens veta vad du tycker i fragan!

Jag ar sa fruktansvart trott

I helgen har jag svimmat, gratit av trotthet och matt illa mest hela tiden. Jag skyller pa att jag ar helt totalt sonderarbetad av senaste manadens julfester och att jag at en jakla massa tarta hela helgen. Pojkvan sagar gravid med stort oroligt fragetecken efterat.

Jaja nu ska jag ta mitt illamaende i ena handen, kameran i den andra och aka till pojkvans graduation ceremony i klanning och mina hogsta klackar.

Fodelsedagsgris

Egentligen ar det val inte min fodelsedag an eftersom jag ar fodd i Sverige och det inte ar den trettonde forran om 100 minuter. Men det ar den trettonde i Nya Zeeland. Och jag fick cupcakes, vin och presenter av mina jobbarkompisar vid tolv igar kvall. Idag fick jag sova rav och fa frukost och paket pa sangen. Fick jandals(som de kallar flipflops har), tva par yogabyxor, choklad och typ varldens storsta badkarskit, vilket var konstigt eftersom vi inte har ett badkar. Men det visade sig vara for att spara till en akabort helg med badkar. En sandaringa romantisk weekend ni vet.

Nu har J satt upp varldens storsta filt over ingangen till koket och agnat typ 15 timmar kanns det som at att baka en tarta.

Efter tarta blir det stranden och sen ikvall champagnepicknick med de fina jag faktiskt har har. Inte riktigt lussebullar och glogg men kanske battre.

Vuxenpoang

Sista dagen som 27aring det ar da man blir vuxen pa riktigt. For man blir lamnad ensam hemma med oandliga mojligheter att tjyvklamma pa sina paket och titta i den dar boxen i kylen som det star NO PEEKING pa. Men man gor det inte!

Hem(?)

Nar man har bott tolv ar i ett land, sakerligen kanns det hemma och ar hemma. Visst ar det langt bort fran Bangladesh, Nya Zeeland alltsa. Mer an bara rent avstandsmassigt. Men det ar ju hemma. Du har din lagenhet och bil, massor av vanner och sa jobbar du och betalar skatt. Och du kom ju hit for att du ville ha andra mojligheter an de du sag dar och da innan du lamnade Bangladesh.

Men det finns ett litet krux som ar en san dar hemlighetssten i magen. Det dar att for tolv ar sedan sokte du om ett nytt arbetsvisum i Nya Zeeland men fick avslag. Sa du bara stannad. Och stannade. Du gomde dig inte direkt och tankte val att ja det har gatt tolv ar och ingen letar val. Och alla runtomkring tar ju for givet att du har medborgarskap nar du varit i Nya Zeeland sa lange.

Sa i dag ar det lunchrusning pa restaurangen och det ar skitstressigt och du star dar och svettas och lagar typ tio ratter samtidigt. Och da kommer dom, tva poliser och en man i kostym. Myndighetsstegar in i koket. Pa typ en minut har du fatt byta om fran kockskjortan till tshirt och fa en kram fran de av oss som hinner fatta vad som hander och du borjar grata. Jag borjar med grata for jag vet inte vad jag ska saga, sa det blir bara en kram och inga ord. Men det blir val kul att komma hem(?) efter sa manga ar, verkligen Bangladesh land of opportunities.

Men forst ska du sitta i fangelse i nagra dagar innan du blir forflyttad till ett stalle for andra vars enda brott ar att de velat bo i ett annat land an dar deras pass ar utfardat. Sen ska du deporteras. Hem(?)

Till vad?

Hur ska du kunna sova i natt. I fangelset. Hur ska jag fa nagon somn i natt. Och sa undrar jag om mannen i kostym kan sova eller om han sitter hemma och sippar pa champagne, sa jakla nojd att han lyckats satta dit nagon som gackat dem i tolv hela ar. Eller skaver hans kostym.

Hej da och hej

Hej da helgen och bla himmel. Hej da bad i oceanernas ocean. Hej da sondagskaffen och skratt. Hej da varldens basta sondagssex. Hej da sista veckan som 27.

Hej och valkommen till mandag med mulet ute och inne. Hej och valkommen till veckan da pojkvannen inte langre har nagon inkomst alls. Hej och valkommen till veckan da vi redan lagat bilen for 2000 kronor. Hej och valkommen till veckan da jag inser att vi inte har rad att aka nagonstans alls mellan jul och nyar. Hej och valkommen till veckan nar jag fyller 28 fucking ar och mamma satter in 1000 kronor till mat.

Update: Hej och valkommen till veckan dar jag forsta dagen fick 70 dollar i dricks och gav dem till min pojkvan for att han ska ha rad att ge mig en fodelsedagspresent. Romantik mina vanner, romantik.

Heta tips till mig sjalv

Horru Haren nasta gang du ska ga pa balett och egentligen borde vara hemma och forbereda dig for en intervju sa tycker jag att du ska tanka pa foljande:

# Ga inte till ett mexikanskt hak dar vinet kostar 15 kronor glaset for att ta en drink innan du ska ga hem och gora dig iordning.

# Om du struntar i att det mexikanska haket kanske du hinner hem och byta klader, folk ar namligen eleganta nar de gar pa balett. Avklippta jeans och en vit t-shirt full med nachosflackar ar INTE elegant.

# Om du inte gar till det mexikanska haket kanske du aven kan undvika att somna under forestallningen.

# Om du inte ar full som en kastrull nar du kommer hem sa kan du fa saker gjort. Typ lasa de sista 200 sidor i forfattaren du ska intervjuas bok och forbereda dig i storsta allmanhet infor. Och du slipper du ga upp klockan halv fem for att gora detta.

Jag ar ledsen att jag ar sa ledsen

Den dar kanslan av panik vid tanken pa att han kanske kanske inte orkar vara min om jag inte skarper mig lite. Aj, lagga sig ner och do vill man da. Som tur var hade jag inte tid med det eftersom jag befunnit mig pa en konstant fullbokad restaurang hela helgen.

Det ar som att jag gor om och jag gor fel. Ungefar var tredje fjarde dag vaknar jag med tyngsta ledsenheten. En ledsenhet utan fog. PMSledsenhet. Sen agnar jag dagen at att sura, skalla och vara elak. Tills han fatt sa nog att han ar iskall tillbaka. Sen ar vi tysta, tassar och ledsna ogon tills det blir bra. Och sen borjar det om igen nar jag vaknar med drankande ledsenheten igen. Far man skylla pa sina nya p-piller som man tagit i fyra manader, samma fyra manader som drankande ledsenheten. Och om man har mens tre ganger i manaden typ, ar det ett tecken pa att man borde ge upp de nya p-pillren.

Iaktagelser

Dagens aktivitet innan jobb ar antingen stranden eller handla julklappar. Sa fel det kanns. Handla julklappar samtidigt som det ar strandenvader.

J petade just pa mitt bleka lar som gjorde en liten skakrorelse och sedan mumlade han nagot om att jag borde ga pa gym. SAY WHAT???

Bankdirektorn sa till mig pa telefon idag nar vi diskuterade vilken dag vi ska ga pa balett nasta vecka(jovisst jaligt kulturella serru, ville bara beratta det) apprapa ingenting att jag ar en helt annan person an den han larde kanna for sex ar sedan. Ja tydligen har jag blivit lite housewify och liksom balanserad. For sex ar sedan da undrar jag? Sexuellt frigjord om man ska saga det fint, galen och partyprinsessa sager han. Som tur ar gillar han bada mig lika mycket ivrigtforsakrar han. Jag ar missnojd med housewify och far det lite bekraftat for tio minuter sedan nar J inte vet hur man anvander var tvattmaskin. Hur gick det till? Att vi har bott har i sex veckor utan att han har tvattat en enda gang?

Auckland fran sin soligaste sida

Bankdirektorn och hans pojkvan gav mig varldens basta dag igar. Det var fantastiska barer jag inte kande till och butiker och restauranger och konstmuseum. Och koreanska pannkakor. Overdrivet spenderande pa glogg och fantastiska julkort. Sedan avslutade vi med tinto de verano i varan tradgard. Sen akte Bankdirektorn och pojkvan hem och jag gick pa restaurangdejt med J. Ge mig mer av detta livet!

Faster

Efter en dramatisk forlossning ar jag nu faster till en Arvid. Forst grat jag gladjetarar. Sedan blev jag angestforlamad over distansen och langtan. Lag pa golvet och grinade hela dagen tills J kom hem och plockade upp mig.

Arvid. Han ser ut som min lillebror, tanka sig. Jag blir sa dar smygreligos och salig. Tanker mirakel och allt sant. Nar Arvid far en kusin ska hon heta Astrid Aroha, det matchar ju.

Nu ska jag ata lunch med min finaste K som har blivit Bankdirektor. Hur gar man ifran att ha jobbat som barista och English as a Foreign Language Teacher sedan man tog sin universitetsexam i ekonomisk historia for atta ar sedan till att plotsligt vara Bankdirektor? Nya Zeeland, mojligheternas land, ge mig lite av det, tack pa forhand.

Film

Tisdag ar billiga biodagen sa vi gick och sag The Band's Visit klockan tio imorses. Vard att se! Efter att ha hetslast reseskildringen Misadventure in the Middle East de senaste dagarna ledde boken + filmen till stark langtan till de trakterna.

En annan tisdag for inte sa lange sen sag vi Mongol, den var inte vard att se.

Att ga i vantans tider

Nu har min brors flickvan gatt tva dagar over tiden och jag, jag ar sa otalig sa. Jag vill bli faster NU!

Julafton

Pa jobbet har arets forsta julfest agt rum idag. Alla gasterna hade pa sig sadana dar tokiga papperhattar som de har i Storbrittanien med.

Nar jag var 19 ar och bodde i London stannade jag dar over jul. Det fanns val olika anledningar till det men mest for att jag inte hade nagra pengar att aka hem for och allra mest for att min lillebror dott fyra manader tidigare och avstandet var min skold. Sa det var jag, Bastisen och alskade S som hade en alldeles egen jul. Mr X hade lamnat London och mig i ovisshet fyra dagar innan.

Vi bytte julklappar och lagade mat en halv dag. Sen drack vi ol. Och vin. Och sprit. Sen gick vi pa pub och bar och klubb, dar alla hade pappershattar. Vaknade pa juldagen i duschen. Tydligen hade jag spytt pa nattbussen och vi hade blivit avkastade. Tillsammans hade vi 17 telefonnummer i fickor. Ett vad?

Pa juldagen sag vi sju filmer och at rester. Och jag tror att vi alla langtade hem. Att vi i hemlighet spottade lite pa den dar friheten och vuxenheten. Att kunna gora vad vi vill. Full som en kastrull pa sjalvaste julafton.

Midsommar

I gar var jag och J pa svensk midsommarfest. Det kandes ratt konstigt. Lite busigt att fira midsommar i november. Jag solglasogongomde mig infor de 19-ariga barnflickorna och de 35ariga hemmafrumammorna. Grat en skvatt nar det dansades kring midsommarstangen. Men jag horde inte hemma dar, inte alls.

Angst och familjedraman

Allt ar sa stiltje for tillfallet sa att det finns inte. J har fyra dagar kvar av dygnet runt arbete med sin film och sen ar han fardigpluggad. Om vi alla haller tummarna och allt gar som det ska verkar det aven som om att han har ett jobb pa ett flott produktionsbolag redan pa onsdag.

Ja hoppas hoppas hoppas for jag maste fa lov att inte vara den som tjanar alla pengar hemma hos oss. For jag kvavs av all angest pa mitt jobb. Nar jag kom till jobbet igar hade min chef blivit fysiskt utkastad ur sin lagenhet ovanpa restaurangen och frantagen sitt jobb. Av sina egna farbroder. Sa nu ar mina chefer helt plotsligt fyra rodhariga gubbar som inte vet nagonting alls om att driva restaurang och som inte ens sagt hej an. Hohojaja att manniskor kan vara sa hemska nar det handlar om arv och pengar, att familjen slutar spela roll. Min gamla chef ar 25 ar och har det senaste aret forlorat sin pappa och mamma och nu aven sin restaurang som jag trodde det var glasklart tillhorde henne, ja och sitt hem da. Well, nog har jag klagat pa henne som chef men samtidigt har jag vetat att det har varit den har galna familjefejden som legat till grund for att hon inte kunnat skota sitt jobb till hundra procent. De anstallda som kunde lamnade bara jobbet, promenerade bara ratt ut. Som jag ville gora det. Grat en skvatt. Vi som star och faller med en veckas lon, vi var kvar men ville ga.

Men forutom jobbdramatiken sa ar det det lugna livet. Det enda som gors ar fikas, heminreds, secondhandfyndjagas till hemmet, promeneras, kollas dvds, lases bocker och gas pa yogaklasser. Sa har kan vi ju inte ha det! Jag och J ar varsta toffelparet pa jorden.

I dag har jag....

* Haft daligt morgonhumor.

* Druckit kaffe och barsmoothie till frukost.

* Skallt pa J for att han inte kan planera sin ekonomi och sedan kant mig lika delar uppgiven och lika delar elak.

* Tagit en promenad.

* Druckit cappuccino och atit croissant pa nytt favvocafe.

* Lanat fem nya bocker pa biblioteket, alla hade blommor pa framsidan.

* Atit pastasallad till lunch.

* Kopt bensin for mina sista tio dollar och pussat J hejda.

* Oroat mig over att jag pratar svenska som en kratta efter tre manader har. Maste skaffa mig i alla fall en svensk kompis har. Pa riktigt sa ligger orden fel i munnen nar jag pratar svenska pa telefon kanske en gang varannan vecka.

Nu fortsatter denna spannande dag i ett spannande liv med en rask promenad till min arbetsplats och sedan jobb.

Men hjaaaaalp!

Tick tack tick tack

Jag ar sa sjuk less pa min kropp som vagrar att samarbeta med min hjarna. Min kropp skriker efter barn. Drommer om graviditeter och dottrar som heter Elsa och Lilla Fagel Bla. Nar jag vaknar och vare sig har mage eller barn sa kanns det pa riktigt obeskrivligt tomt.

Min hjarna kan rada upp 189 anledningar till varfor jag inte vill ha barn nu.

Min kropp skriker bara en sak: JAG VILL.

Ursakta men ar det sa har den sa kallade biologiska klockan fungerar? Och varfor hander detta mig, som in i det langsta till och med trott att jag inte ens ville ha ett endaste litet barn nagonsin?

Jag aterkommer i fragan nar jag blivit sa galen att jag funderar pa att sluta med mina p-piller i smyg.

Att alltid vilja nagonstans

Bade jag och J gnaller ganska mycket over att det inte gar att aka pa sma trevliga weekends harifran a'la Europa. Av nagon underlig anledning verkar jag ha glomt bort att jag har hur mycket som helst kvar att se av Nya Zeeland. Sa nu har jag skrivit en lang lista med strander, stader, grottor och oar jag vill besoka i landet av det langa vita molnet.

Idag var det regnigt och blasigt men vi akte till en nationalpark och varldens vackraste strand. Pa den oandliga urtidsstranden kande vi oss som de enda manniskorna pa jorden. Jag begravde mina fotter i den svarta stranden och blev kysst. Det var ett ogonblick, ett sant dar man kommer ihag for alltid.

Men hav fortrostan, jag ar inte fast pa dessa oar for alltid, vi har oppnat ett sparkonto som ska ta oss forst till Rarotonga och pa langre sikt till Japan.

Post-it

Igar nar jag kom hem fran jobbet var klockan nastan midnatt och pojkvannen fortfarande i skolan. Oppnar datorn och hittar ett karleksbrev fastklistrat pa skarmen i fyra post-it delar. Ibland kan han orden.

Sen gick jag till kylskapet for att hitta nagot atbart. Motte en kackerlacka. Vill flytta.

Lusten och karleken

Jenny skriver sa bra ungefar vad jag tanker

Och sa undrar jag: om det ar sa har nu, hur blir det sen egentligen? Nar man har allt det som kan komma ivagen for lusten, barn, karriarer, massa ar tillsammans lagda pa varandra.

Och min hjarna den sammankopplar sexet och karleken nar det handlar om forhallanden. I mitt forsta langa forhallande ville han alltid, hela tiden, varje dag. Sa mycket att det kvavde mig och all vardagsomhet forsvann, for att jag trodde att varje kram var borjan till att vilja sexa fran hans sida. Han kande sig oalskad for att jag sa NEJ. Han somnade nog med brannande tarar och blickar i bortvand rygg. Jag kande mig bisarrt nog alskad for att han villevilleville ha MIG. Det var som yttersta beviset. Fast jag inte ville ha tillbaka.

Nar jag traffade J och han inte alls villevilleville ha MIG hela tiden varje dag sa var det som petade pinnar pa omtaliga stallen. Som om det talade om for mig att han inte egentligen tyckte sa varst mycket om mig. Att atran och karleken var en och samma. Och jag lag nog vaken med brinnande blickar i bortvand rygg och tvivlade.

Nu har jag slutat tvivla pa att J alskar. Men ser pa honom nar jag sager NEJ att han tvivlar.

Och allt man kan gora ar att forsoka gora det svara. Tala med varandra som tva vuxna manniskor. Svart.

Faen nu kom mina middagsgaster. Dags att korkskruva upp vinet och sluta tanka pa knulla.

Onsdag

I gar promenerade jag vid havet i tre timmar och i dag ar jag solbrand. Pappa skriver i mail att det regnar och regnar i Stockholm. November ar min varsta manad i Sverige. Har kan det vara den basta, borjan pa sommaren.

I gar var forsta gangen som jag sa "naaaee orkar inte, vill inte, mar illa" nar J ville ligga. Ber lite till Buddha, Shiva och de som orkar lyssna om att detta inte ar borjan till en ihopkrullad sexlust. Det har redan hant en gang och fatt ett forhallande att bli pannkakssmet.

Jag tror att jag borjar kanna mig lite hemma har

Efter 48 superintensiva timmar sa hejda vinkar jag till vannerna pa flygplatsen, de ska vidare till stopp typ 57 pa sin intensiva jorden runt resa. Halsklumpen och kanslan av att vilja salja sin sjal for att fa folja med.

Allt som skrivs i alla de dar mailen med tusentals och ater tusentals tecken som rullar fram och tillbaka mellan mig och vannerna.

Orden som landar i mammas ora nar hon ringer.

Vad jag skriver har?

Det ar sa mycket langtan, hemlangtan, bortlangtan, framtidslangtan, battrelivlangtan.

Men ar jag olycklig som jag borjar oroa mig over att mina vanner tror att jag ar?

Na, jag ar inte det.

For att flytta hit for att satsa pa mig och J var nog det smartaste jag gjort. Och som min farmor och farfars gamla grannars dotters make Peter LeMarc skulle sagt "Det ar du och jag mot varlden". Att vara sa beroende av den andra har gjort varat forhallande battre, storre och mer speciellt. Faktiskt. Inte kamp och futtighet som jag var radd for.

Langtar jag "hem"? Ja!

Vill jag aka "hem"? Nej!

Lilla julafton

Om trettionio minuter ska jag mota en av mina basta vanner pa busstationen i Auckland. Jag ar sa glad och forvantansfull att jag knappt kunnat sova en blund, lite som julafton kandes nar man var barn.

Fast vanner ar finare an alla julklappar och paket i hela varlden.

Lingonsylt

Hemlangtan och andra saker, sadana jag inte kan beratta for nagon, inte ens bloggen, har lett till tandgnissel, sarade kanslor och skakiga roster. Men det loser sig och nar han ser pa mig sa gor det ont i hjartat, som det gor nar jag har sarat.

Men hemlangtan ar dampad. Lite. Tack vare min framtida svarfar som sag hjartat vid fotknolarna och tog med mig till det svenskaste av allt svenskt i Sydney, IKEA. Med mig hem har jag en arsforbrukning av marabou, knackebrod, lingonsylt, julmust och juleskum. Nu har jag lingonsylt kring hjartat.

Sydney

Jo men vi akte till beachen med hans vanner och jag bjod in mina for balansen. For som nagra kloka kommenterade nedan sa skulle det anda bara bli daligt samvete om jag tvingade till mig tvasamhet. Och det var en perfekt dag med mat, Pinot Gris, strandtennis, iskalla bad och som korsbaret pa glassen sag vi delfiner.

Nu aker jag till Sydney i fem dagar for strand, brollop och vila.

....

Men tror ju att det ska finnas massa tid for sandaringa kvalitetstid med varandra nar man bor ihop. De senaste tre veckorna har vi atit tva frukostar ihop och tva middagar. Olika scheman och han ingadagariveckan ledig aldrig. I morgon ar det rod dag. Jag ar ledig och han ar ledig.

Det har varit varat hal som vi har sparat och langtat. Stranden och picknick och bara vi tva. Sa kommer jag hem och har jobbat i tolv och en halv timma och tanker att imorgon da... Da ar vi lediga. Nar han sager att hans syster och hennes pojkvan och sa hans asjobbiga tjejkompis ocksa ska folja med till stranden imorgon. "Det blir val kul"?

Jag asdramatiskt: YEAH WHATEVER...

Han: Don't be like that.

Jag: DONT TOUCH ME! REALLY DONT TOUCH ME.

Nu agnar han sig at dramatiskt diskande och jag dricker ol och stirrar intensivt pa dataskarmen. Sant gor vi tydligen hemma hos oss pa sondagskvallar.

Karlek och luft

Jisses. Man ar fattig nar en ovantad rankning pa 500 kronor tippar hela ekonomin och sinnet ur balans.

Men vi har ju i alla fall varandra forsoker vi saga med sneda leenden.

Fast jag har aldrig varit ett fan av att leva pa karlek och luft.

Jobb

Jag har sokt ett jobb i dag. Pa en kedja av bokaffarer. Inte mitt dromjobb med 300 procent mer mitt dromjobb an det nuvarande.

Det roliga var att man fick fylla i massa roliga flervalsalternativ fragor som var av typen:

"Du jobbar i en kiosk och din kompis kommer in och vill ha en gratis cocacola. Vad gor du?"

Jooo men assa om jag sager att jag ger bort den gratis sa kommer jag ju sakert att fa ett jobb hos er.

Sen skulle det skrivas anledningar till varfor man vill sluta pa sitt nuvarande jobb.

"Ja for att min chef ar ett psyko som jag misstanker gillar att roka crack, aldrig gor schemat i tid, tillater 10 dagars semester per ar och for att det ar skittrakigt och javligt slitigt att vara servitris."

Skrev jag inte.

Attans

Om atta dagar ska vi aka till Sydney. Efterat kommer jag att kunna skriva en guide for vilken svensk resetidning som helst pa temat Hur man overlever pa fem kronor om dagen i en modern storstad

Det ar typ sa mycket pengar vi har kvar nar vi betalat hyra och tagit oss till flygsplatsen.

Haren Horan

En annan av mina jobbarkompisar ar sambo med en prostituerad. Lyxvarianten. Jag ar fasligt nyfiken. Eller usch det later sa hemskt att saga nyfiken men det ar fasiken precis vad jag ar. Hur tanker hon? Hur tanker han?

Men det kan jag inte fraga eftersom det inte ar meningen att jag ska kanna till detta.

Prostituerad ar ett ratt hemligt jobb aven 2008.

Prostituerad, hora whatever, en kund haromdagen hette Horan i efternamn. Det kunde vara nagot att byta upp sig till Haren Horan.

Det var ju det dar med angerratten

En man pa mitt jobb ar sa rolig. Han sager alltid sanningen. Ni vet hur foraldrar ofta ar ratt lyriska over sina ungar och tycker att de ar meningen med livet. Inte min jobbarkompis.

Han angrar jattemycket att han och frun skaffade tva barn. Det ar jattedyrt att ha barn och inte kan man gora nagot kul langre. "Livet ar typ over", djup suck. "Skaffa inga!"

Hoppas bara att hans barn inte vet om att deras pappa tycker att de ar skittrakiga och dyra i drift.

Dyra vanor liten lon

Lite belatet sneglade jag pa de 150 dollar jag lyckats spara av lonen den har veckan och sjalvklart gomt i min troslada. Hej finanskris och sant. Troslada rocks.

Kande mig ekonomisk och vuxen. Tills jag kom att tanka pa att den dar klanningen som jag kopte i lordags och betalade med mitt svenska kort for kostade typ 150 dollar ggr tva. Alltsa har jag gatt 150 dollar back den har veckan.

Apmaende

Ah herre. I dag ar det sondag. Da forbannar jag mig sjalv for att jag inte alls lever som jag sager att jag ska. Inte slanger mig pa alkonodbromsen som jag lovar mig sjalv. Na, istallet dricker jag shots. Shots! Jag har inte druckit shots sedan Kos -97.

Nu ska jag lagga mig ner och do.

I make the dough and bake the bread

Feminism kanns som nagot som det fnyses lite at har, inget som ska diskuteras. Man ska acceptera att man ar man och kvinnor kvinnor och det utgor en sjalvklar fundamental skillnad bara sa. Kvinnor tar hand om barn och ar hemmafruar samtidigt som det precis har som i Sverige ar kvinnorna som ar i majoritet pa universiteten, kvinnor fick rostratt har vraltidigt(forst?), de har haft kvinnlig premiarminister har i en halv evighet. Men samtidigt...Pa sportsidorna ar det helt okej att skriva om netball lagets senaste match men typ helt skita i att beratta nagot om matchen utan mest skrocka om att det hahahaha nog ar manga man som helt plotsligt blivit intresserade av netball och sedan ogenerat agna artikeln at att betygsatta spelarna efter snygghet. Och pa jobbet pa flotta restaurangen dar man serverar kandisar, politiker och diverse ovre medelklass pack bubblor och skaldjur far man tala att det skamtas och acklas varje dag. Kan man inte sitta i knat lite? och de dar brosten skulle man vilja kanna pa. Och jag sager inte att sant har inte finns i massor i Sverige ocksa men det kanns sa efter har!

Och det som gor mig mest galen ar tjejernas vilja att vara verkligen tjejer. T-J-E-J-T-J-E-J-E-R. Att de sjalv tycker att tjejer ar battre pa att laga mat och heminreda medan deras killar ju faktiskt ar battre pa att greja med bilen. Men gasp och hej 1950-talet.

Min pojkvan ar ju fodd och uppvaxt har med en tiobarnsmammahemmafru. Och hur mycket han an forsoker tankaom tankanytt sa ar det klart att han ar fargad. Min egen mamma tycker att jag ar en millimeterrattvisefascist nar det kommer till hushallssysslor. Att den som har tid kan gora det. Eller varfor inte den som ser det. Ingen gillar ju att tjata "kan du diska, kan du tvatta? kan du snalla?" Men JAG tycker ju ocksa att det ar skittrakigt att tvatta, hanga tvatt, vika tvatt, diska, laga mat, handla mat, stada badrum, dammsuga, badda och all annan skit som man faktiskt maste gora hemma. Darfor hoppas jag att min pojkvan hor mig. Att han vander siffrorna till jamvikt. Att jag inte fortsatter att ta hand om tvatten tio ganger av tio och laga maten nio ganger av tio och diska atta ganger av tio. Medans han ar ratt flink pa att packa bilen.

For jag vagrar att bli bitter pa honom. Tanker pa alla fina forhallanden som naranara har haft som blivit giftiga pa grund av att en man som inte hjalper till blir osexig. Och sa slutar man att vilja ligga bara pa grund av den dar disktraven som han aldrig ser.

Sa tror jag att de flesta tanker. Vi staller krav. Och mannen vill nog oftast. Men om man vander pa det, hur bekvama ar vi kvinnor att ta pa oss en traditionellt manlig roll? Familjeforsorjarrollen. Det pratas om att man tycker att det kanns obehagligt om hans kvinna tjanar mer. Men hur kanner kvinnorna om de tjanar mer? Just nu ar jag familjeforsorjaren i den meningen att mina pengar betalar vara rakningar och var mat och vart allt. Min pojkvan ar inte speciellt obekvam med detta eftersom det snart kommer att andras tror han. I en omvand situation hade jag tyckt att det var fruktansvart obekvamt. Och i arlighetens namn ar jag otroligt obekvam med att forsorja J.Vet inte om det ar snalhet eller min oformaga av att tanka i vi-termer. Eller om jag langst innerst inne nagonstans dar jag inte kommer at tycker att det ar omanligt att behova bli forsorjd.

Kanske ar det kanslan av att fixa maten som star pa bordet i dubbel bemarkelse som irriterar mig.

Min mamma ar hemmafru, eller ja sjukpensionar men jag brukar kalla henne hemmafru. Hon handlar, lagar mat, tvattar stada, ja the rubbet. Men det far ju henne att kanna sig nyttig och hennes man som jobbar kanner ju sig nyttig eftersom han fixar cash. Bada nojda aven om det kan tyckas konsstereotypt. Samtidigt blir det ju en slags skuldbetalning. Ett arbete for att gora sig vard att fa ta del av den andras pengar. Jag vill ju inte att J ska gora allt hemma bara for att jag betalar, det vore ju sjukt.

Da och nu

Forsta gangen, forra gangen, jag blev sambo, da vi skulle flytta ihop pa riktigt. Bara vi tva, kom jag hem fran Indien med ett dubbelsangsoverkast med paljetter och ville bygga en drom pa det. Pa ett overkast. Jag hade varit nykter nastan hela tiden i fyra manader. "Jag har forandrats, jag lovar". MrX ville ha det tysta livet. Laga middag, titta dvd, tala om litteratur. Han ville inte ha mitt fyllejag.

Som jag inte var fardig med supa och knulla livet. Angestfyllda sma ibland oskyldiga historier, spy innan jobbet, spy pa jobbet, puben hela kvallen, allt alltid pa repeat som inte gick att trycka bort, som jag inte ville trycka bort. Jag kande mig hemma pa puben. Mina dryckessystrar och jag hade roligt, skrattade hogst och var oovervinnerliga dar, just dar i var skyddade lilla varld, puben. Tills han sa att det har gar nog inte langre. Vi gick inte langre, eftersom jag inte ville ha det tysta livet, jag ville vara full. Jag holl med och dog lite inuti. Sen traffade jag mina dryckessystrar pa puben och drack kanske tiotolv pints och skrattade igen.

For fyra ar sedan.

Nu ser jag de som lever hela sina liv i bardelen av restaurangen dar jag jobbar. Och jag far panik och ser massa smuts. Haller hart i nagot och tanker att det ar annorlunda nu. Att jag faktiskt ar klar med supa och knulla livet. Att jag vill ha tysta livet nu. Pa riktigt sa tycker jag att en fredagkvall med J med hemlagad mat, samtal och promenad ar en freakin dromkvall. Tanker att skitsamma om jag har blivit toffeldeluxe, det ar sa javla mycket battre.

Och forsoker tysta alkoholpirret i magen, pirret som vill ha. Ignorera. Dricka kolsyrat vatten till maten! Eller sluta efter tva drinkar. Inte dricka vin klockan nio pa morgonen trots att magen vill. Vinna.

Mina vanner boken

Jag var ju lite orolig over att jag aldrig skulle fa nagra kompisar har. Nu har jag fatt tre.

Tva ar dragqueens med de superclassy namnen Delicious och CumEatCox, den tredje ar dotter till ledaren for Hells Angels i NZ. Det ar ytligt intressant.

....

Efter en vecka i lagenheten, eller ja lagenheten med versaler kanns det som inuti, har vi antligen fatt internet och telefon.

Pojkvan har rakat slanga mitt pass i soporna och jag har druckit tvattmedel.

Pojkvan har en punkterad lunga.

L-Y-C-K-L-I-G?

?

Ja lycklig med versaler.

Spionera pa andra ar mitt nya ragga

Fin morgon har blivit blasigt och faen att jag aldrig lar mig att det ar alla vader under en dag har. Satter mig i vindskydd och vantar pa taget. Hon ar jobbkladd pa ett stramt satt, gammeldags strang larinnaaktig, men inte alls pa ett sexigt vis. Lite vissen. Fast egentligen har hon supermodellooks. Fast man maste kolla jattenoga for att se det. Han ar sot. CHILE artikulerar han langsamt for henne. Han kan verkligen inte prata engelska. WORK? sager hon. Efter fem minuter ar svaret holiday. Jag vill hoppa in och tolka lite men man kan ju inte visa att man supertjuvlyssnar. Och de ler liksom langsamt och hanfort mot varandra.

Taget kommer.

Efter tva stationer gar han av. Men forst haller han en telefonlur mot sitt ora. Hon skriver ner sitt nummer. Snabbt. De vinkar lite avigt som barn till varandra. Hon saligler hela vagen till stan. I fyrtio minuter.

Jag undrar jakligt mycket om de kommer att ses. Men mest undrar jag hur de ska lyckas prata pa telefon med varandra!

Sent ska syndaren straffas

I dag har jag fuskat till mig en ledig dag genom att ljuga pa jobbet och saga att vi ska aka till staden dar begravningen ska hallas redan i dag. Det ar inte sant. Vi ska aka klockan fem imorgon bitti. *Kollar tungan i spegeln, den ar inte svart*

Jag anvander dagen till att dricka kaffe pa altanen. I dag ar det sol enligt devisen efter regn kommer sol, eller snarare efter storm kommer sol. Men mest anvander jag den tillfuskade lediga dagen till att soka efter ett riktigt jobb. Ett som betalar okej, inte ger mig ryggont eller angest. Garna ett som jag langtar till nar jag inte ar dar (pa riktigt sa kande jag med tidningen i somras). Och sa kanner jag mig lite som att jag ljuger i mitt CV fast jag inte gor det *kollar tungan igen*

Senare ska vi hamta nycklarna till lagenheten. Tur, eftersom min nya hobby ar att kopa mobler pa internet. Och jag bor ju ha nagonstans att stalla dem.

Langtan

Lagenheten! Tillsammans med nio andra lagenheter delar vi en gigantisk och tropisk tradgard. Omradet ar perfekt. Villor och trad och luft. Fem minuters promenad till favvogatan. Nar man svanger in pa var gata far man grandios utsikt over havet och hamnen, sa aven om man forvisso inte kan se en millimeter vatten fran nagot av vara fonster sa ar det nastan havsutsikt forstar ni. Nytt golv och nymalade vaggar och bast av allt ar att det ar relativt billigt! Eftersom vi inte ager en pryl att placera i lagenheten sa nathandlar vi nu upp alla vara pengar och gladjegladje sa vill vi ha samma saker.

Men men det ar nagra dagar tills vi ska flytta in. Idag ar systerhuset fullt av folk. Forutom de vanliga sju som bor har: jag, J, Js pappa, Js syster med tva barn och sambo sa ar nu aven Js tva smasyskon som har skollov pa besok, Js aldre brors dotter, Js lillebror som brakat med sin pojkvan plus Js storasyster med tre barn. Hur manga blir det? Jo femton. Varmvattendusch idag? Kanske inte. Langta till flytt? Ja.

Ibland kanner jag mig som en kulturell turist och har problem med mig sjalv

Jag ska pa begravning. Eller tangi som vi vana maorisprakare sager. Jag ar ratt nervos. Alla vet att begravningar ar laskiga och sorgliga tillstallningar. Jag har varit pa tva, min gammelmorfars och min lillebrors. Den har gangen ar det min pojkvans systers sambos pappa som jag aldrig har traffat som har dott. Begravningen ager rum langt bort och vi ska flytta i veckan(ja vi har fatt en lagenhet!). Darfor tyckte jag att det var logiskt att jag inte skulle folja med pa begravningen. Det tyckte INTE min pojkvan som tittade pa mig med ledsna ogon och forklarade att det var otroligt respektlost mot pojkvans systers sambos pappa som jag aldrig traffat om jag inte narvarade vid hans begravning.

Ungefar det har sker pa en tangi har jag listat ut. Begravning borjar ungefar direkt efter nagon har dott. Begravningen ager rum i tre dagar men vad som sker de forsta tva har jag ingen koll pa. Den tredje dagen ar den stora dagen. Alla som nagonsin har haft samrore med, ar avlagset slakt eller sa dyker upp, minst 500 personer vantas till den har begravningen. Den dode ligger i en oppen kista. Sjalva cermonin gar till sa att man blir inslappt i lokalen(marae) i olika familjer. Kvinnor gar forst och sedan mannen, eller tvartom kanske det var. Sedan sitter kvinnor for sig och man for sig. Sen ar det massa sanger pa maori och jag kan saklart inga, men "det ar okej for han ar fran en annan stam an vi", dvs olika stammar har olika begravningsanger skulle jag tro. Sen finns det tusen saker till att komma ihag som jag redan glomt bort. Hjalp! jag kanner mig som en ignorant svensk som sakert kommer att bega massa galna etikettbrott. Eller egentligen mest som en svensk med ett vitt medelklass perspektiv pa en massa som tycker att allt som ar annorlunda ar lite laskigt och konstigt. Fast jag inte vill vara sadan.

Efter tangin ar det inte begravningskaffe utan hangi. Hangi ar underjordiskt bbq typ. Man graver ner glodande stenar och kott och gronsaker under jorden i nagra timmar. det ar gott enligt J. Hangi blir det aven till jul sager han med vitatander leendet. What about meatballs muttrar jag som inte ens ater kott. Jag och min europeiska svagerska mummlar med varandra om att allt minsann inte ska goras the maori way till jul. Sen pratar vi om att vi borde ga kurs och lara oss prata maori.

Lagenhet, hus, radhus sokes

Assa jag bor ju tydligen i Nya Zealands stinkande armhala enligt de som vet. Jag haller ju inte med, gillar ju Auckland! Men att hitta nagonstans att bo!

Ja for man kan inte bo i sodra Auckland enligt alla inklusive mannen min, for dar blir man ranad eller mordad eller sa. Eller i alla fall allra minst inbrottad. Eller nedbrottad av ett gang. Och vastra Auckland ar tydligen inte heller bra. Dar bor alla westies som har fyra skrotbilar pa tomten och gar barfota och later sina barn ga barfota aret runt. Det finns till och med en omattligt popular tv-serie om westies, allt de gor ar att slass och knulla och man har ju hort att verkligheten overtraffar dikten. I city city ar lagenheterna sma som for pysslingar och saknar tillhorande parkering. I norr ar det for dyrt.

Men nu har jag sammanstallt en lista pa 18 hus/radhus/lagenheter som skulle kunna passa. Och de maste de!

Mandag

Just idag ar det ar mandag och jag ska ivag och bara tallrikar pa dubbelskift. Och trots att havet ligger tre mm fran jobbet och solen skiner sa kan jag tanka mig fem stallen jag hellre skulle vilja vara.

1. Filipinerna
2. Japan
3. Brasilien
4. Rarotonga
5. Indien

Tack och hej leverpastej, nu ska jag muntra upp mig sjalv med dyr bokshopping.

Lyckan finns i de sma sakerna ni vet... eller forsoka duger

Det finns jattemycket som ar ratt daligt och laskigt med mitt nya hemland har jag markt. Men i dag ska jag inte gnalla. Utan lista bra saker som hant den har veckan:

* I fredags efter jobbet var det soligt och jag satt i linne och drack vin och var forsommarlycklig.

* En av mina basta vanner fran Skottlandstiden med pojkvan landade i torsdags. Nu ska vi dricka rodvin hela tiden. Och bowla.

* Min pojkvan lagar varldens godaste frukostar nar han kommer hem efter langtbortajobb.

* Nu ska jag aka till stranden innan jobbet.

Saknade pappa

I morses vaknade jag av att min mobil ringde klockan 6.10. Vanliga paniken for vad som kanske hade hant nagonannanstans. Det var pappa som inte hade kolla pa tidsskillnad och hade lena whiskeyrosten och bara ville hora min rost. Efterat har jag varit glad hela dagen blandat med en underton av en kansla av att jag har overgivit honom genom min flytt hit.

Varfor andra manniskor kommer till NZ och varfor de stannar

Det ar svart for familjen att klara sig och du och din syster maste gora som manga andra i ert land och aka till ett helt annat land for att tjana pengar. I Nya Zeeland har ni slakt och nagra vanner. Ni far visum och aker. Du ar 25 ar och har aldrig varit borta fran din foraldrar. Du tror pa gud och att sex innan aktenskapet ar fel. Du sparar hela dig sjalv i en ask for ratt person som ger dig en ring och lovar en framtid. Kanske hade du inte raknat med att det skulle vara sa ensamt sa langt borta. Han kommer fran en stad i narheten av din, en kompis kompis kompis, en liten bit av hemma. Du kan inte forklara varfor du lat det handa. Kanske ar foraldrakyskhetsbaltet for langt borta. Men helt plotsligt sa har du legat med honom. Skydd visste du inget om och innan du hunnit andas gravid sitter han pa forsta basta plan till ett annat mojligheternas land. Din syster aker hem och du far en son. Du funderade pa abort men det ar ju en skam och sa plus att du hort att fostret skulle forfolja dig i dina drommar resten av livet. En kompis mamma hjalper till med sonen och du arbetar 50 timmar i veckan fran och med en vecka efter han fotts. Nu maste du stanna har ensam for hans skull, ditt barn.

Du ar ratt nojd. Jobbet ar bra, hemmet nastan perfekt efter allt slit, sambon sedan atta ar fortfarande det finaste du vet. Ni ska faktiskt borja forsoka, du vet, bli med barn. Sa fort allt ar klart hemma alltsa. Sen har du ju manga fina vanner och sa. En dag kommer du hem tva timmar tidigare fran jobbet, huvudvark. Och fatta att det var som en film sager du. Nar du ser din fina sambo knulla eller kanske var det alska med din basta van sen forsta dagen i skolan pa eran soffa. Du blir som grus. Flyttar in i flickrum och grater och forsoker gora upp en plan. Sa langt bort som de gar fran de dar tva, dit vill du. Sa du skaffar visum och aker till Nya Zealand. Nu har tva ar gatt. Du fyller trettio snart och du vill aldrig aka hem igen. Och din fina fore detta sambo har forresten gift sig och fatt barn med din fore detta basta van. Din mamma berattade det.

Dina foraldrar skrev motvilligt pa pappret som mojliggjorde det for dig att gifta dig vid 16. Din mamma grater inte lyckotarar pa din brollopsvideo, bara olyckliga. Nar du ar 18 har du fatt tva barn och pa sjukhuset efter andra sonens fodelse ar sista gangen du ser din man. Att vara en franskild tvabarnsmamma ar inte sa bra dar i ditt hemland. Du kanner dig utanfor och snedtittad pa. Sa efter nagra ar soker du visum i alla lander du kan tanka dig for dig och dina soner. Nya Zealand sager att du kan fa komma hit. Barnen har blivit stora nu och en sitter i fangelse men det ar inget ont i honom sager du. Ni maste ha en pitbull for att omradet ni bor i ar sa farligt fortsatter du. Men du angrar absolut inte att ni kom hit.

Jag har alltid haft manga vanner. Och alltid satt mina vanner framst, fore forhallanden och parighet. Helst plotsligt ar alla vanner langt borta och visst skype och sms och email och facebook och allt sant finns men det ar ju inte samma sak som att dricka kaffe i sju timmar i fysisk verklighet. Nar jag akte tillbaka till Sverige efter mitt sju veckors besok har i NZ sa var det dem jag var overlycklig over att fa traffa igen. Nu nar jag ar tillbaka har ar det dem jag saknar.

Och blir lite nervos att jag inte vet hur man skaffar vanner langre. Riktiga vanner alltsa. De flesta av mina bastisar har jag kant sedan jag var 15, sedan dess har jag skaffat mig kanske tva-tre nya riktiga vanner och daremot valdigt manga bekantskaper.

Nasta vecka ska J aka ivag pa jobb mandag till torsdag. Fyra dagar, dessutom ar jag ledig tva utav dem. Det blir en oandlighet av tid som jag inte vet vad jag ska gora av. Visst jag kan jobba pa mitt CV, plugga korkortsteori, ta promenader, kanske gora en utflykt men jag vill samtala och dricka kaffe.

Med en enkel tulipan

Det Js fodelsedag imorgon. Som en kombination av att han ar extremt fattig for tillfallet och har varit ett tag och darfor behover massa nodvandigheter och av min uselhet som presentkopare ska han fa foljande:

Tva par Bjorn Borg kalsonger(nat svenskt typ)
Fem par halfria strumpor
En rakhyvel
Ett kort som pryds av en halvnaken gubbe och innehaller ett presentkort pa en trakig datakurs som han tror ska gora honom till en battre yrkesman.

Om vi ska vara stereotypa och det alskar juh jag att vara... Om jag hade varit en heterosexuell kille hade jag sakert kopt porriga underklader och en mixer till min tjej nar hon fyllde ar.

Sen tror jag att jag nagongang i ett forvirrat tillstand har tagit ledigt fran jobbet imorgon for att vara hemma och baka en tarta. Jag vet val inte hur man bakar en tarta! Nagon som kan instruera?

Den basta presenten har J sjalv fixat, en natt pa ett femstjarnigt hotell till helgen. Gratis! Eller ja frequentflyergratis. Det ska bli kul att ligga i femstjarnigmiljo och inte behova forsoka lata bli att andas eftersom det ar din storsta skrack att pojkvans pappa som bor i rummet bredvid ska hora nar ni ligger. DARFOR SKA MAN INTE BO HEMMA NAR MAN AR 28!

My big fat maori family

Nar jag tanker pa min egen familj sa ar det inte som en enhet utan som utspridda prickar. Mamma med sin familj, pappa med sin familj, lillebror med sin familj och lillebror six feet under. Stora mentala strackor mellan prickarna.

Min pojkvans familj ar som ett jattestort nat av samhorighet och standiga middagar. Och jag kvavs litegrann och vet inte hur jag ska kunna smalta in. Hans nio syskon och deras fruar och man och alla de dar barnen som springer runt over allt. Och sa ar det fastrar och kusiner och alla kusinernas barn. Jag blir snurrig och vet inte vem som hor ihop med vem och vems barn som heter vad. Det ar sa langt bort, att familjen tar sa mycket plats att det inte finns plats for nagot eller nagon annan. Barnen kallar mig for aunty med barnsjalvklarhet. Och lite undrar hur jag blev jag en del av detta. En helt annan familj.

Den dar Jenny(na men lanka det kan man inte gora pa den har dumdatorn) forsokte ge mig lite tips om hur jag skulle komma undan att kopa pocketbocker for 125 kronor stycket. Jag provade en egen variant i gar. 5 kronors bocker fran second hand affaren. Foljande kom jag hem med:

Zoe Barnes - Split Ends. Handlar om en skilsmassa och sen kommer paret att borja gilla varandra igen efter att de skilt sig typ.

Henning Mankell - Sidetracked. "Three vicious murders shatter the traquility of the Swedish province if Skane. Is there a connection? Inspector Kurt Wallander must find out."

Olivia Goldsmith - the Switch. Medelalders kvinna och hennes makes alskarinna byter plats med hjalp av bantning och lite slingor. Kommer maken att marka? Spanning ar olidlig.

Slutledningen blir att om det ar den har sortens bocker jag hittar pa second hand sa ar det nog internetbokhandel som galler i stallet.

Bocker

Sista veckorna har jag hunnit lasa massor.

JA!
Asa Linderborg - Mig ager ingen
Karin Alvtegen - Skugga
Bengt Ohlsson - Hennes mjukaste rost
Marisha Pessl - Fordjupade studier i katastroffysik

Nja...
Malin Savstam - Nar livet stannar
Moa Herngren - Allt ar bara bra tack
Peter Kihlgard - Kicki och Lasse
Cecilia von Krusenstjarna - En spricka i kristallen
Martina Lowden - Allt
Karin Fossum - Brott
Curtis Sittingfield - I en klass for sig
Hakan Nesser - En helt annan historia

NEEEEJ!
Plum Sykes - Bergdorfblondiner

Nu har jag inga mer bocker och fortvivlas over att en pocketbok kostar motsvarande 125 kronor har(ungefar tva timmars jobb har). For att fa ett biblitekskort kravs typ 784 former av id, brev adresserade till mig och mycket annat. Men ett kreditkort kan jag fa om jag vill.

DEn dar om att jag fan ar helt emotionellt handikappad

Helgen fylldes av lagenheter som vi inte fick och massa jobb. Avslutades med influensa. Efter tre dagar med feber och nastan oavbruten somn vaknar jag med grat och elaka knappogon. Det regnar. Avgrundsledsen. Mina tankar ar nagonstans mellan lova att du aldrig lamna mig for da dor jag och jag litar inte pa att du alskar mig och jag vill aka hem till langt bort och ha min ledsenhet och ensamhet i fred. Inte stalla upp den pa en hylla och lata dig skarskada den, ledsenheten. Sa jag flyttar mig sa langt jag kan i fran dig. Besvarar din oroliga karleksord med elaka knappogonen.

Du gar med ledsna axlar och jag forvanas over att jag aldrig lar mig hur man gor. Varfor jag inte kan saga vad det egentligen handlar om. Gatprattrubbelknut.

Attans bananer ocksa

Jag vet ju saklart om att jag ar ganska osaker och latt blir nervos. Men som de flesta sa kan jag maskera det battre an vad man kan tro. Sa nar mitt hjarta borjade med dubbelslag och andningssvarigheter uppstod, infor att jag skulle fa tillfalle att traffa the big boss pa Nya Zeelands enda stora och viktiga tidning for ett informellt samtal, da trodde jag anda att det skulle ga bra.

Eh, det gjorde det inte. Jag blev rodare an pionrod i ansiktet, andades stotvis och glomde bort det engelska spraket mest elementara och grundlaggande delar. Ungefar som om nagon plockade ur min hjarna en liten stund. Markligt. Jag tror att vi utan att vara allt for negativa kan pasta att han aldrig kommer att ge mig ett jobb.

Varen ar har

Det finns massa saker att lara sig nar man flyttar till ett nytt land.

# Har blev det var i dag. Det sa de pa morgontv. "I dag borjar varen" Och sa sag de jatteglada ut. Utomhus ar det exakt samma vader som igar nar det tydligen var vinter. Men sommaren darmot borjar inte pa ett fast datum har jag fatt reda pa efter lite rundfragning utan nagongang i slutet pa oktober.

# Nar jag skaffade ett bankkonto fick jag en timmes mote med min personliga bankman. Det kandes vuxet.

# Pa mitt nya jobb har jag den samsta lonen jag nagonsin har haft pa nagot jobb. Kanner mig som en sextonaring.

# Har kostar det motsvarande 500(!!) svenska kronor att ta korkort, in alles. Och man maste gora teoriprovet innan man far borja ovningskora. Jag har last trettio sidor i teoriboken och tror att jag kommer att ha korkort typ snart. Kanner mig som en sjuttonaring.

# Nar jag och J kanske eventuellt far barn nagongang i framtiden kommer han att ta med sig moderkakan (heter det ens sa??) i en plastpase och grava ner den under ett trad. Jag fick en liten chock nar han berattade om denna underliga tradition. Sen undrade jag om han kommer att titta i pasen.

For ovrigt ar jag mest kar och slosar alla mina pengar pa att bjuda ut J pa dejt varje dag. Utomhusfrukostar med blaa fingrar, franska filmer, indisk mat och annat som jag gillar. Det kanns att nagot nytt har borjat och att det kommer att bli bra.

Nu sa...

Sista tiden i Sverige fylldes till bredden och rann over med champagne och ol och vin och cocktails, hoga klackar och frasiga tyg, vingel och svarttaxi.

Pa Arlanda svettades jag och grinade av bakfylla och av att det kostade 450 kronor kilot for min 12 kilos overvikt. Jag slangde halva bagaget. Resan over tog 73 timmar pa grund av tyfoner och klantiga flygbolag. Jag laste fem bocker och fick tid for eftertanke. Bestamde mig for att det ar dags att sluta vara livsimpotent och bli en forverkligare och allt som jag alltid velat vara. Typ friluftsmanniska. Vi far se.

29 timmars forsening gjorde att pojkvan inte kunde hamta pa flygplatsen pga livsviktigt mote som inte kunde avbokas. Svalde ilska och kopte en parfym som luktade som mina drommar till honom. Tankte att han ar min drom nar jag sag honom genom bilrutan.

Sufar lagenheter och drommer om de vid havet med stora altaner och vackra golv. Inser att det nog inte gar. Att det blir heltackningsmatt och halvfint.

separationsångestens fula tryne

Jag ristar hårda naglar mot min mammas hud med ord. Säger alla saker som jag hållt inne med ett helt liv. Fult, hårt och sant. Min sanning. Men inte hennes. Sen gråter jag och säger förlåt. Förlåt för att jag väntat till nu. För att jag lämnar det såhär. Slår hårt och springer.

Hejdå mamma. Jag älskar dig ändå.

...

Nu är det nära. Så nära att jag filar på mitt CV och kollar jobb. Gråter en skvätt efter sista dagen på jobbet som finns kvar. Skickar mail till folk som hyr ut lägenheter som ser fina ut i nya staden. Hur mycket har jag råd att betala? Lägenhet mitt i stan? Lite utanför stan med trädgård? Hur mycket kan jag bestämma? Anmäler mig till gratiskurs hos Skatteverket som ska lära mig viktiga grejer om att vara egen företagare på cirka tre timmar. Hämtar ut p-piller för ett år. Köper dyra försäkringar. Rensar ur ännu mer kläder. Är sur på nästan alla eftersom jag har grav separationsångest och försöker distansera mig. Rensar bort lite mer kläder. Ringa CSN. Betalar skitmycket räkningar.

Är barnsligt lycklig. Och livrädd för att jag offrar något. Får panikångestattck på farmorsgolvet.

Tänker på tiosekunderslyckan som exploderar i mig när jag kommer få se honom igen.

På förväntningar och krav och jämställdhet och millimeterrättvisenazisten som bor längst in.

På ett annat förhållande som jag trodde hade avskräckt mig för livet på att våga.

Är det nu det händer? Eller slutar man aldrig vänta på det?

Shit det är ju augusti snart

Ja det är ju inte så att jag försvunnit från jordens yta. Om någon nu trodde det. Snarare var det väl så att det kändes så för mig ett litet tag. Fast i tråkighetens epicentrum. Men nu är jag uppe i flaggstångens topp och samlar bara på rätt igenom vackra sommarminnen som jag kan knyta handen hårt om och ta med mig som min egen hemlighet. Himlen är sådär sommarhög och allting vykortsromantiskt.

Jag har blivit erbjuden jobb här och blev glad för kvittot på att jag varit riktigt duktig över sommaren. Och förvånad när jag inser hur mycket jag älskat det. Men flygbiljetten ligger där hemma. Jag ville säga ja och nej. Jag sa nej och fick förvånade blickar. Ingen tackar nej till eftertraktade jobb ens i tråkighetens epicentrum. Fast det värmer att höra att jag alltid är välkommen tillbaka hit om jag behöver. Hemma är tydligen alltid hemma.

Come July, please pass sweet July

Jag har hamnat i klämkäckhetens mecka och försöker smälta in. Men jag är bara bananflugornas herre och inget mer, absaolut inget mer. Allt jag gör blir fragmentariskt och pendlande. Ena dagen är det arbetsnarkomanen som vinner och jag jobbar så långa dagar att det snurrar, bara för att få vara bäst, att få skina en liten stund. Följt av långa klarvakna dödströtta ångestnätter med tv:n som snuttefilt. Sen skiter jag i allt och unnar mig karatefyllor, konstiga efterfester, stulna cyklar och spyor i papperskorgar på jobb. Och jag tomas ledin vaknar mitt i natten av saknaden om jag lyckas somna.

Någon som inte borde komma mig nära kommer nästan för nära. Jag får brinnande eldklot i magen, sådana som bara en annan person får ge mig. Spelar korten rätt och undviker Någon och säger inte något om vad Någon får mig att känna, inte till en endaste.

Skyller på att det måste vara separationsångesten, den över det där livet som jag lämnar och de jag lämnar. Ångesten över att jag offrar mig. Några dagar av vekhet.

Titta bort, erease, delete. Och så ser vi framåt.

Om jag försvinner härifrån i några månader så är det för att jag inte har någon dator. Några rader på en stulen stund.

Jag älskar mitt jobb! Det går skitbra och jag är glad hela tiden.

Igår var det midsommar. Vi hade vuxenfest som blev fjortisfest. Spyor, otrohet, sönderslagna grejer, utspillt rödvin i vit soffa, rispad induktioshäll på splirrans nya spisen och klagande grannar förekom.

Sjung om studentens regniga da´r

Idag är det studentdag i Industristaden. Dagen till ära är det ihållande spöregn och en och annan kraftig hagelskur. Jag vågade mig ut på en fika och fick blöta studenter som skrek visa pattarna på köpet. I vanliga fall blir jag gråtmild och tycker att det är så fint med studenten, att ungdomarna har hela livet fram för sig och yadayadayada. De här ungdomarna hoppades jag skulle välta med flaket och gå en dyster och arbetslös framtid till mötes. På fiket hette det fortfarande negerboll, för politisk korrekhet har inte nåt den här avkroken än.

Sen köpte jag Bitterfittan till min svägerska och gick hem till dem. Nu är jag hundvakt och har en deadline om en timme ungefär. Sen ska jag sitta i soffan och läsa Tusen strålande solar som min svägerska gav till mig tills den är slut.

En sak till...

Asså jag har högt blodtryck... Har haft det i några år, lite sådär höjda ögonbryn och det här ser inte så bra ut aktigt från läkarna. Nu har det hamnat på nivån: du måste förändra din kosthållning och börja träna och sen när jag höll för öronen kan det sagts något om att drastiskt skära ner på alkoholkonsumtionen och om att det inte hjälper så måste jag äta medicin NU. Annars kan jag tydligen få stroke eller hjärtinfarkt eller något med njurarna. Och typ dö!

Jag känner mig gammal och fet! Läkaren var tvungen att breda på om hur ovanligt det var att så unga människor som jag får så högt blodtryck för att få mig att känna mig kraftigt överviktig och åldrad i förtid.

Men eftersom jag är en optimist och skjutapåframtidenperson så tänker jag att det här med ny livsstil kan man väl vänta med till efter sommaren?

Oväntat

Kanske är det nyhetens behag. Men det finns något vilsamt i att vara hemma. Att Industristaden trots allt alltid kommer att vara hemma hur mycket jag än försöker göra det annorlunda. Varje gata har ett minne och här säger vi hej till varandra fast vi är okända. Jag cyklar på en rosa cykel genom barndomsalléer. Passerar gamla skolor och tjyvrökningsbuskar. Träffar nya bebisar och ser nyrenoverade radhus. Dricker kaffe med mjölk med svägerska vid gamla köksbord och tittar på kulan som antyder grodden som ska bli mitt brorsbarn. Håller farmorshand och pratar med hennes hemtjänst om hur det verkligen ligger till. Pratar livets allvar med nioåriga kusinen. Tittar på när Stora lillebror sparkar in säsongens fjortonde mål på regnbristbrun fotbollsplan omringad av röda lador och knottsvärmar och femton andra närmast sörjande. Halvdagsintro på nya jobbet och inser att nu är det på riktigt. På måndag kommer Bästisen med fästman hem! Och kanske är jag galen men det känns som att den här sommaren kommer att bli en solros att sätta bakom örat.

Google this google that och lite pricerunner

Nu har jag bokat biljett. Om exakt 80 dagar är jag tillbaka i Nya Zealand. Det är skitlänge. Kollar på försäkringar, för det måste jag ha säger min mamma. Den billigaste kostar cirka 3500 för ett år. Jag är snål och vill strunta i det, för jag är ju ändå aldrig sjuk, fast det är ju synd om mamma om jag dör och ingen har råd att flyga hem mig. Fast det är ju nu jag ska bli vuxen och ansvarig och ha pengar på sparkontot till sånt här. Hell jag har till och med pratat med Skatteverket idag om hur jag ska göra för att starta mitt eget företag. Företagare.. Då måste man fylla massor med papper och fakturor och hålla reda på vilka pengar som tillhör företaget och vilka som tillhör mig och massa saker som gör mig stressad.

Två mycket små frågor som just nu lämnar mig sömnlös om nätterna

* Vem?? Vem tyckte att Plopp med tuttifruttismak var en bra idé?

* Någon som förstår någonting av söndagsserien John from Cincinnati?

Fotboll

Nio dagar kvar tills fotbollsEM. Redan börjar den där nervösa klumpen växa i magen. Exakt samma känsla som när jag själv spelade fotboll på blåbärsnivå men vissa matcher ändå var knivseggpåhalsen viktiga och jag knappt kunde äta på flera dagar innan. Och laget spelar skräpigt i träningsmatcher och Lagerbäck tar alltid ut fel lag. Så jag tar ut besvikelsen i förhand och tänker på gamla mästerskap med Sverige och vad jag gjorde då.


VM 1990 Italien:

Jag var nio år och ville bli fotbollsproffs och fyllde samlaralbumet med exakt alla fotbollsbilder och hade så många dubbletter. Jag var ihop med Thomas min första kille. Vi kollade på matcherna hemma hos honom och brukade pussas i halvlek. Sverige förlorade med den berömda 1-2*3sekvensen och vi hejade på Kamerun och Roger Milla istället.


EM 1992 Göteborg:

Sverige var med i sitt första EM, direktkvalifierade som värdland. Jag tjatade på mamma om att vi skulle åka dit. Men vi hade inte råd. Men vi vann mot England och Danmark i gruppen och oavgjort mot Frankrike. Sen förlorade vi mot Tyskland i kvartsfinalen. Och Danmark chockvann och det var nästan lika kul det.


VM 1994 USA:

Mytomspunna 1994. Alla tjejerna var kära i Dahlin eller Andersson, kanske var någon till och med kär i Brolin. Jag var mest kär i Markus i klubbens juniorlag och han kändes lika ouppnåligt långt borta som någon i landslaget i början av den sommaren. Jag var tretton och ett halvt år och blev stor den sommaren tyckte jag själv. När vi cyklade hem mitt i natten från klubbstugan med några folköl, chips och straffsparkseufori inuti. Juniorlagskillarnas ögon som bekräftade att något var annorlunda nu. Att vi inte var tolvåriga småtjejer längre. Och deras sextonårshänder skrämmde mig lite. Som om de berättade historier jag inte förstod. När min mamma envisades med att gifta sig i svenska fjällen samtidigt som Sverige spelade bronsmatch mot Bulgarien straffade jag henne med tonårsbutterhet hela dagen.


EM 2000 i Belgien/Holland:

Äntligen fick Sverige vara med igen men kom sist i gruppen. Och jag, jag var nitton och ett halvt år och båtluffade med en australiensk konstnär i Grekland under hela mästerskapet. Då kändes fotboll rätt oviktigt.


VM 2002 i Sydkorea/Japan:

Jag bodde i Melbourne och var där med i någorlunda rätt tidszon. Bästisen var medvetet arbetslös och såg alla matcher i hela VM. Jag jobbade på pizzeria och missade matcherna mot England och Nigeria. Men aldrig att jag glömmer Anders Svenssons frispark mot Argentina. Vi vann "dödens grupp" och jag förutspådde ett nytt -94 VM. Därför gjorde det inte så mycket att jag var tvungen att jobba när Sverige skulle spela mot Senegal, så övertygad var jag om att vi skulle vinna. Jag kunde ju se nästa match, kvarsfinalen. En gäst på restaurangen fick fortlöpande sms-rapporter som han vidarebefodrade till mig. När han berättade att Sverige förlorat på golden goal gick jag in på toan och fullipade. Sedan serverade jag surt pizzor och pasta resten av kvällen. Med en känsla av att något som inte skulle ta slut hade tagit slut.


EM 2004 i Portugal:

Jag bodde i Edinburgh. Hatade just då mitt jobb som restaurangchef. Mitt och mrX förhållande krisade deluxe. Bestämde mig för att börja spara pengar till en Sydamerikaresa, som om det var en lösning. Jag såg alla gruppspelsmatcher på puben. Sverige vann gruppen och den här gången skulle det gå skitbra sa jag. Några dagar innan Sverige-Holland matchen flyttade jag ifrån mrX och in hos några kompisar. Vi var tio stycken svenskar som såg kvarsfinalen ihop. Zlatan och Mellberg missade straffar. Holland var vidare. Och jag grät som om hela mitt liv berodde på detta. Som om ett lyckat EM kunde räddat mitt personliga kaos. Jag minnesluckedrack och vaknade dagen efter naken i en kompis kompis fd pojkväns säng med mitt livs värsta bakisångest. Och fucking jävla Grekland vann av alla lag. Det gjorde allt värre på nåt vis, kunde de borde väl Sverige också ha kunnat.


VM 2006 i Tyskland:

Detta var året då jag äntligen skulle få åka på ett fotbollsVM hade jag tänkt. Struntade i att skaffa sommarjobb och skulle bara vältra mig i tyskt öl och fotboll. Jag sökte biljetter. Tvingade alla mina vänner och min bror att söka biljetter. Och de fick lova att just jag skulle få en av de åtråvärda biljetterna om de fick några. Ingen fick biljetter! Några vänner skulle åka ner ändå kanske få tag i biljetter där. Jag vågade inte chansa. Såg alla gruppspelsmatcherna på olika uteserveringar i Stockholm. Sverige kom tvåa i gruppen men jag visste att det inte skulle gå bra. Satt på en buss mellan Vilnius och Riga under första halvleken av Sverige-Tyskland och fick sms som berättade att Tyskland ledde med 2-0 efter tolv minuter och sen att Teddy Lucic blev utvisad. Jag kollade på andra halvlek i en hostelbar fylld med tyskar och låtsades inte om att jag var svensk. Sen delade jag och min resekamrat på en flaska vodka och gick på rysk gaybar. Och mina vänner som åkte till Tyskland fick inga biljetter!


I år tänker jag inte ha några förväntningar och definitivt inte gråta, dricka vodka och ligga med någon kompis kompis fd när(inte om) Sverige åker ut.

Sommar, sommar och sol... Havet och vinden och doft av kaprifol

Om det är sol och varmt så är jag glad. Står ut med pissjobb och struntar i petitesser så där som det borde vara. För nu är det öl och uteserveringar och dansa hela natten och balkongmiddagar och picknickfilt och pocketböcker varje ledig sekund. Och helgerna sträcker sig helt plötsligt från onsdag till söndag. Efter nioölplusginotonic erkände jag en kväll för mina vänner att jag dör av längtan efter barn. (när jag vaknade dagen därpå var i och för sig en pizza det enda jag verkligen ville ha!)

Igår var det tisdag och då ska man inte dricka öl för helgen börjar ju på onsdag igen. Då var jag barnvakt istället och badade och matade och läste sagor och lekte och nattade. Promenerade hem med ärtsoppa över hela jeansen och en känsla av att jag måste få allt det där. Helst NU. Är det detta som är biologi eller är det sinnessjukdom? Eller är det för att jag just nu har så mycket tid som bara sandstrilar mellan fingrarna, och nyttomänniskan i mig känner att jag borde göra nåt viktigt? Skaffa ett barn eller så.

Nu måste jag gå ut i solen igen. Men så snart sommaren lämnar landet för en tillfällig utflykt i Nånannanstan, då ska jag skriva nåt viktigt. Kanske. Eller så sitter jag vid det laget klistrad framför fotbollsEM varje ledig sekund. Vi får se.

Förflutna vs. Nuet

Mr X ringde mig igår för första gången på riktigt länge. Med svarta ord och omtumlande nyheter. Jag blev lämnad kvar efteråt med känslan av att jag kanske kom undan för enkelt. Hur kaos hade det blivit om han inte lämnat mig? Om jag varit kvar där nu. Om han inte lämnat mig för min skull. För att jag inte klarade av att lämna. För att jag inte trodde att han skulle klara sig själv. Och nej det gör han inte heller. Och det gör ont men egojaget är så glad att jag kom undan.

J ringde strax efter. Och jag älskade honom så stenhårt då. För allt som är glädje och skratt och lätt och framtid med honom. Mummlade att du kan aldrig förstå hur oerhört glad jag är över att jag träffade dig, att det är det bästa som hänt mig. För att jag inte kunde säga, att du kan aldrig förstå hur oerhört glad jag är över att du inte är en psykiskt sjuk narkoman.

Flytta

Där jag bor nu är det längsta jag bott någonstans. I hela mitt liv. Jag har bott i 24 olika hus eller lägenheter på 27 år. Ett resultat av att medan jag alltid trott att lyckan bott någon annanstans i någon annan stad i något annat land, så trodde alltid min mamma att lyckan bodde i ett annat hus eller en annan lägenhet. Nu har jag bott tre år och två månader i samma lilla lägenhet, nästan som en vrå, där jag har fått vara själv och bestämt mig för att inte orka flytta mer. Så lite nostalgiskt och sorgligt har de kännts att plocka ihop, sortera ut och försöka tvinga på vänner saker. Så att jag åter bara ska äga det enda jag vill äga, en ryggsäck med kläder. Men ändå att lämna en trygghet. Jag älskar ju trygghet men blir uttråkad av den.

Skit samma, jag var nostalgisk över att flytta ifrån mitt livs längsta boende. Ända tills i natt när min granne hade en skrik och hopp fest från klockan tolv till halv sex. Klockan halv fyra gick jag och knackade på som en annan gammal tant. Ursäkta ursäkta det är faktiskt mitt i veckan och ni är väldigt högljudda! Om någon hade sagt det för fem år sedan att jag skulle bli en sådan som blev störd av en fest hade jag sagt aldrig. Hur som helst när jag vaknade idag skitsent, eftersom ungdomarna inte brydde sig det minsta om att jag blev störd, var jag lyrisk inför utsikten att flytta. Och återigen överbevisad om jag inte direkt är ung längre.

Och boende nr. 25 blir en skitliten etta med bäddsoffa. Men det är gratis!

Och klagosången goes on and on

Och anledningen till att jag varit sur och bitter det sista är ju såklart för att jag aldrig får ligga. Det insåg jag under helgen när P var på besök. P må vara snygg och omåttlig populär bland damerna. Men vi är som syskon. Och om någon har missat det så är det inte helt okej att ligga med sina syskon. Och jag har såklart inte legat med P heller. Men när han spenderade hela helgen i min lägenhet iförd enbart kalsonger, så blev det faktiskt lite ansträngt. Alltså jag ville fortfarande inte ligga med P. Men jag insåg vidden av min frustration när där fanns en halvnaken man i ständig närhet och den enda jag får ligga med är så oändligt långt bort.

Och jag har blivit moralisk och pro-trohet och sånt. Och det är ju lite skönt, eftersom det faktiskt är rätt jobbigt att känna sig omoralisk. Mot mrX var jag otrogen låt oss säga... ganska många gånger. Och jag skyllde typ på att jag inte kunde hjälpa det och berättade aldrig något för honom. Men låt oss anta att otrohet inte kan vara genetiskt. Snarare låt oss hoppas det. Eftersom jag har hört några relativt hemska historier om Js tre äldre bröder och hans pappa som innefattar skilsmässor, fleråriga förhållanden med älskarinnor, barn utanför äktenskapet och mycket mer. Dagen innan jag skulle åka mummlade jag fram något om att åh träffa inga andra tjejer medan jag är borta! För jag vet! Så sa jag.

Men låt oss säga att jag inte brydde mig om trohet och sånt, om jag inte varit vansinnigt förälskad. Då skulle jag varit otrogen snart.

Statens Järnvägar

Mitt goda humör försvann. Gick in på sj.se för att boka biljett till semestervikariatet i Industristaden. Vilka tror SJ att de är? Ryan air kanske? Betala extra för sittplats och ombokningsmöjlighet!? Det var bättre förr så är det bara.

Appropå tåg och Industristaden var det sedan länge bestämt att en av mina Skottlandsbästisar skulle komma på besök i Stockholm i juli. Nu får han istället åka tåg i 5 timmar från Stockholm till ett helt annat Sverige. The böring swedish landsbygd.

Pinsamt

Efter att ha varit bitter och sur typ sen jag kom tillbaka från Nya Zeeland är jag äntligen glad idag. Mest är jag glad för att min hjärna fungerar lite(men bara lite!) igen. Jag läste en bok, "Den motvilliga resenären" av Jenny Diski. Där besöker hon Nya Zeeland och svenska Lappland. Min d-uppsats som aldrig(well det verkar inte så) kommer att bli klar handlar(handlade?) om musik och dans och historiebruk bland maorierna på NZ. Genom att jag läst typ en triljard böcker om olika aspekter av maorisk kultur och dessutom kommer att få barn som kommer att vara halft maori(därmed sätter jag mig på höga hästar och tror att jag VET hur det egentligen är plus att jag blir partisk), tycker jag ju att jag är lite expert sådär. Och blir lite pissed off på författarens sätt att framställa maorierna och tvåspråkigheten i NZ i boken. I kapitlet som handlar om samerna och hennes besök i norraste Norrland blir jag det inte.

Diskuterar med vännen som lånat mig boken. Jag börjar babbla om skuld. Den kollektiva skulden. Om författarinnan är engelska så kan hon känna kollektiv skuld för maorierna på Nya Zeeland medan jag som svensk kan känna det samma för samerna i Sverige. Min vän förstår inte alls vad jag pratar om. Och sen tycker jag att det är lite stört att jag kan så mycket om maorierna på Nya Zeeland och egentligen nästan inget alls om samernas situation i Sverige. Jag vet typ hur en kåtkyrka ser ut eftersom min mor gifte sig i en en gång och jag har skitmycket smycken som jag fått av min mormor som är ett stort fan av sameslöjdade prylar. Så imorgon är det jag som kollar in vilken vettig litteratur som egentligen finns som om de svenska samerna och börjar läsa.

Ring 112, jag känner mig lobotomerad

Trögflytande. Sån är min hjärna hela tiden nu. Känner mig stagnerad och passerad.
Nån som kan tipsa om en bok som kan få igång min hjärnverksamhet igen? Inte nåt skönlitterärt utan nåt som gör att jag känner mig skitsmart när jag läst klart!

...

Jag famnar en skugga
och älskar en dröm

Läste det någonstans för länge sedan och det är lite så det känns just nu. Han är enradskort och avstängdtelefonoåtkomlig. Du bleknar säger jag, vill inte att du ska blekna. Förstår du vad jag menar? Och det gör han ju inte.

Sitter hemma och rensar i mina saker inför flytten. Läser hundratals brev, författade av mina vänner, mellan vi var tretton och sexton. Innan email, sms och decennium innan facebook. Och det går inte att låta bli att gråta över hur nakna, naiva och dumma vi var. Alla var ens livs kärlek och vi skulle aldrig överleva om han, just han och ingen annan fast han var en annan månaden senare, inte älskade oss tillbaka. Vem kunde fixa öl i helgen? Och vilka ville ha amfetamin? Ligga eller inte ligga? Följa med till ungdomsmottagningen, tror jag har klamydia? Tonårsdepressioner utspillda på papper men ändå hårt hållna i svarta kärnor inuti. Vi var väl ditt genomsnittstonårsgäng i medelstor svensk stad gissar jag. Men det finns så mycket sorg i alla de där breven som jag inte såg då.

Men jag är nog i grund och botten den samma. Varför ligger jag annars hemma en hel söndag och grinar över att han känns otillgänglig, istället för att gå på de där utställningarna vi bestämt och den där brunchen som skulle ätas med andra vänner. Jo för att det känns som att jag skulle dö om han inte älskade mig mer.

Idag är mina vanföreställningar som bortblåsta och patetiska jävla kossa muttrar jag till mig själv, typ som vi brukade kalla våra lärare i de där breven, då mellan ungefär tretton och sexton år.

Och nu går jag dit igen

Jag önskar att det var förra veckan och mina solbrända fötter fick synas och jag låg i parken och läste Sigrid och Isaac. Funderade över begreppet konstnärssjäl. Beundrade Sigrids kläder. Bara så.

Istället hatar jag mitt nya skitjobb. Funderar på om det är fel att hata människor utifrån den enkla anledningen att de är sådana människor som åker Finlandsfärja. Diskuterar med Bästa Grannen och hennes tilltänkta. Hon när och erkänner sitt Svenssonförakt, som hon menar är samma sak som Finlandsfärjeförakt. Hennes tilltänkta tycker att det är skitkul att åka Finlandsfärja. Jag vill inte nära förakt och sånt. Men vete fan om jag inte gör det ändå.

Uppdatering: Ja det är sjukt okej att förakta människor som nyper dig i rumpan, bara kan sexistiska skämt och ger dig snuskiga förslag. Det lärde jag mig på jobbet idag.

Berlin Ich liebe dich (sa jag att jag inte kunde tyska?)

Berlin var ungefär som vilken vecka vid Medelhavet som helst med tioåryngreHaren. Mer alkohol flöt i mina vener på en vecka än på det senaste året. Vodka, gin, jäger, fulöl, finöl, rött vin, bubbelvin, rosé, vitt vin, persikobubbel. Jag brände mina axlar till hudcancerrädslanivå eftersom jag glömt bort det där som min mamma brukade ha som mantra på åttiotalet att solen tar bäst på vårkanten. Jag vaknade på en strand med sand i hela munnen. Jag vaknade i en park en annan förmiddag. Jag dansade mig till träningsvärk. Jag spydde jättemånga gånger, i parker, lekparker och på alla fyra. Enda skillnaden var väl egentligen att jag enbart hade platoniska flörtar och kom hem utan klamydia.

Ja och att jag tackade ja till ett jobberbjudande över telefon på fyllan klockan tio på morgonen annandag pingst. Journalist i Industristaden. Om fyra veckor flyttar jag från Stockholm (för alltid?) för att tillbringa min sista tid i Sverige i exakt den staden jag lovade mig själv i elvaårsåldern att lämna så fort jag bara kunde för att aldrig komma tillbaka till. För att jobba på den tidning som jag alltid haft som favvoironi, att hamna där liksom. Nu ska jag gå till mitt skitjobb och hälla upp öl under molntäcket och fundera på om det är fult att undanhålla att jag bara planerar att jobba där i fyra veckor.

Och så går ännu en dag och kommer aldrig åter

Ridå. Jag ligger med näsan neråt i vitsippor och gömmer mig. Ställer in middagar med vännerna i sista minuten. Blir hämtad hemma och dragen till fest, inte sitta hemma och deppa! Dricker vodka. Blir ledsen inte alls glad. Måste ha ett jobb, ingen tidning valde mig till slut efter fyra nära skjuter ingen hare. Skickar femton CV på lördagen. Har ett jobb på tisdagen, ett skitjobb men ett jobb är ett jobb är ett jobb. Gör en rest från sista terminen på skolan, träffar min favoritlärare och uppdaterar. Hon ser uppgivna ögon och peppar och tipsar om hur jag ska kunna frilansa från andra sidan jorden. Blir lipig när hon säger fina saker.

Att komma hem är en gräddtårta

Ni vet ibland går tiden så där fort så att det inte ens märks att den försvinner. Därför kom det lite grann som en chock när jag helt plötsligt skulle åka hem till Sverige. För att säga upp lägenhet, sälja saker, säga upp allt, tjäna pengar till att åka tillbaka, skaffa visum. Och faktiskt så grät jag inte alls, för det fanns inga frågatecken att gråta över och han sa ju med det, att detta var vårt sista hejdå.

Någon timme innan vi landade i Hongkong somnade jag till. När jag vaknade letade jag efter hans hand. Per automatik. När allt jag fann var en pensionerad lärarinna från Palmerston North fick jag iskall dimma i bröstet och spindelväv framför ögonen.

Men till slut kommer man hem och med beslutet att hemma inte ska vara hemma mer så blir man hemkär. Stockholm glimmrar och mina vänner ger mig världens finaste dagar. Och tonårsrebelljagets evigt trummande ord om att jag inte kände mig hemma här det passar nog inte in på nästan, okej om några år, trettioårsjaget. Jag är fan skitsvensk och älskar bryggkaffe och a-kassa och västkusten och att fika och att veta hur allting fungerar. Och så kommer jag till slut bli en sådan där utlandssvensk som pratar om hur bra allting är i Sverige. Typ en skitjobbig typ.

Kast med stora kanslor

Hittills har allting har varit sa sol. Som om jag bodde i en kupol som det snoar i nar den skakas, fast istallet for snoflingor har det varit massa sma solar som yrt runt mig.
Solkatt
Solkyss
Sollycka
Solkarlek
Sollandskap

Sa aker vi till hans mamma och har finns det ingenting som ar soligt. Nedlagda fabriker, fallfardiga hus, stangda butiker, knarkogon pa gatorna. Allt han berattat om hur det kan vara att ata vitt brod med sylt tre ganger om dagen i flera veckor for det ar det enda de har rad med, om att komma hem fran skolan och sitta i morkret tills det ar laggdags for att ingen betalat elrakningen. Och Js kusins ord om att jag skulle till Krigarens sjal varlden fast lite varre innan vi akte. Och det regnar ute och jag ar glad att vi kan stanna inne och kolla dvds hela dagarna sa att jag slipper se allt det som finns dar utanfor.

Han vill visa mig nagot. Stannar vid en ang, fast det blaser som pa en engelsk hed. Tar mig i handen och drar mig med sig. En kyrkogard. Hans slakts kyrkogard. Manga gravar ar bara tackta med jord och har handtextade hemmagjorda skyltar, du vet inga pengar sager han. Jag grater. Han berattar sma historier om alla. Sen kommer vi till det han aldrig velat prata om, hans lillebrors grav. Och berattelsen om en tioaring som hittats hangd i garaget. For det var bara pa lek, visst var det bara pa lek? Ingen tioaring vill val do? Jag grater. Vi gar vidare till hans familjs marae (ung. motesplats)och han berattar om den tre dagar langa begravningen som holls har. Och jag grater mer. Han ser pa mig med allvarsogonen och kramar mig onthart.

Nu ska jag visa dig nagot annat sager han. Det borjar osregna sa att vindrutetorkarna inte hinner med. Han satter pa gladmusik och pussar pa tararna som inte vill sluta komma. Vi hamnar pa en hoppig avtagsvag. Helt plotsligt stannar han och sager att vi ska bada. Hit kommer ingen sager han och skrattar. Vi springer nakna i det iskalla regnet in i bushskogen och i an som ar kokande het. Men nagon kommer nog dit for i den lilla grotta dar vi gommer oss for regnet brinner nagra varmeljus. Och jag skriker ett lyckovarskrik fast det egentligen ar ett hostskrik har.

Ja. Svaret ar ja.

Mina ord sitter verkligen fast inuti just nu. Mamma och pappa och vanner undrar om jag lamnat jordeskorpan. Varfor kommer inga mail? Tre mail har jag sammanlagt skickat sen jag kom hit. Jag har lycka som inte gar att beskriva genom tangentbord. Och beslut som jag inte vagar beratta om. Inte for dem, vannerna och familjen. Att jag har bestamt mig nu, att min framtid blir har och inte dar hos dem.

Hitta hem igen

Jag iiiihhhar over hela Southern Cross station, tranger mig forbi en fet man som star i vagen och slanger mig pa Bastisen och pussar pa henne. Vi gar hem till henne och jag kanner inte alls igen mig. Att jag bodde har for sex ar sedan ar som en avlagsen drom aven om tiden har gatt sa fort att jag sagt till alla att det var fem ar sedan. Det regnar oavbrutet i Melbourne kanns det som. Vi gar forbi mitt gamla jobb, ater middag dar jag hade min avskedslunch nar jag akte harifran for sex ar sedan. Sen agnar jag varje dag at att bli kar i staden igen. Aterupptacka allt som forsvunnit ur minnet efter alla andra resor, jobb, lagenheter och uppbrott som varit sen dess. Det ar barhang och vannerna fran Skottland som alla bor har igen. Och det var nastan fyra och ett halvt ar sedan jag sag vissa av dem. Nagra bara tre ar sedan. Dom har fatt olmagar, gra tinningar och en och annan ett barn eller en fru eller bade och men allt ar anda mest detsamma och egentligen kanske det ar jag som ar mest annorlunda. Det blir bara underligt nar dom fragar om mr X och vi var ju det basta paret och jag vet aldrig riktigt om de mest var mina eller mest hans vanner. Sager till J att jag nog aldrig kan gilla Auckland som Melbourne och hans forstar for han tycker detsamma. Oronviskar att vi kan bo har sen.

My boyfriend is so serious these days

Jisses det ar svart det dar med forhallande. Hur var det med ge och ta? Och plotsligt ar jag i nagons vardag. Och jag ar den som sitter och vantar och vantar. Forsoker att le talmodigt nar det ar sondag och den enda lediga dagen pa veckan som jag gatt och vantat pa och varan utflykt till beachen forvandlas till en utflykt till en marknad som blivit istalld och hoppla sa ar vi pa kontoret klockan ett pa formiddagen och sen sa sitter jag dar och klipper och klistrar och researchar kostym till hans film till klockan halv tolv pa kvallen. Det var varan mysiga lediga dag det.

Sa mina forvantningar infor den fyra dagar langa paskledigheten i huset pa stranden med odsliga skogspromenader, vindrickande pa havsutsiktsverandan, kayak, surfandet och annat dom haller jag laga da.

Fast allt ar ratt bra anda.

Helt plotsligt har jag alltid varit har

Det gor faktiskt inget att jag luktar svett och ar fyrtiotimmar pa vag trott nar han star dar i shorts och cowboyboots och det blir svart en stund for att jag blir sa kar. Min vaska vager 27 kilo och han snedleende undrar om jag flyttat dit nu nar han nastan inte far in vaskan i bagageluckan. Pussas, duscha, rena klader, aka bil, dricka varldens storsta jetlag latte och smaslumra pa en strand. Samre kan man ha det tanker jag. Pa natten ligger jag jetlagvaken och tittar pa hans rygg och fingertoppscirklar pa den. Till slut maste jag ha somnat for jag vaknar och klockan ar sex och han gor kaffe och sen tar han sin regissorsparm som jag skrattar at och gar. Och jag sitter liksom ensam kvar och undrar vad jag ska gora nu. Se Auckland kanske? Kanner mig sa dar nyborjare som jag bade alskar och hatar, alskhatar hatalskar. Hur beter man sig pa bussen? Jamna pengar? Vart ska jag ga av? Vill helst inte kolla pa kartan som j stoppat ner i vaskan. Telefonkort? Adapter? Universitetsbiblioteket? Mataffar nanstans? Langta efter att han ska komma hem igen.

Allt blir sa fort rutin. Pa fjarde dagen landar sommarregnet varmare pa huden an luften och luktar som svensk sommar och pa fjarde dagens morgon hittar jag en mycket mycket stor insekt i min handduk. Inne pa universitetsbibliotekets attonde vaning med havsutsikt ligger sju bocker som jag laser samtidigt och vantar pa mig. Och jag vantar pa att klockan ska bli sex sa att han ska komma och hamta mig och ta mig bort fran universitetsbiblioteket med havsutsikt. Och langtar tills vi ska ta bilen till nagonstans langt bort.

...

Om fem timmar ska jag gå upp och åka till Nya Zeeland. Om exakt 48 timmar borde jag ha krånglat mig igenom passkontroll och tull och hångla upp världens mest efterlängtade man mot en vägg eller nåt. Men tro inte att det är längtan och nervositet som håller mig sömnlös vid denna timme. Nej det är manshat. På självaste kvinnodagen, eller okej not kvinnodagen any more, så kanske jag måste hata lite strukturer och annan skit. Först får jag veta att en kompis har blivit helt oväntat lämnad av sin pojkvän. Så där står de med två pytteungar och ska försöka komma överens i typ arton år till och hon gråter och är rädd för att bli den bittra kvinnan. Fast just dom skulle älska varandra för evigt och skapa världens finaste familj och så. Men han pallade inte mer, tyckte hon krävde för mycket, han så trött. Sen säger nästa vän med barn att ojojoj detta håller inte. Vi ska försöka meeeeen.... Hur gör man för att ha jämställdhet när man fått barn med någon? När fast man tyckt att vi har värsta grymma jämställda förhållandet så helt plötsligt så tycker han att det är ju bättre att du vabbar eftersom jag tjänar mest! Och så är man så fast i den där s.k. kvinnofällan. När han helt plötsligt tycker att eftersom du är föräldraledig, ok eftersom jag är en modern man så tar jag ju kanske tre månader över sommarn för det är ju både fotbollsEM och OS i sommar, och jag jobbar så är det väl självklart att du ska handla, laga mat, städa, sköta all tvätt osv osv. Sen nu på kvällen gick jag och såg en dokumentärfilm på Tempofestivalen där en ung tjej i Chile var så fast. Fast med ett barn hon inte hade önskat med en kille som var en skit och utan utsikter om en framtid eftersom det typ inte fanns några jobb. Och hon var så medveten om att hennes relation var helt fel och så ojämställd men hon var så fast.

Så nu ligger jag här och tänker på att det där med att skaffa barn kommer ju bara att förstärka det som är skit med att vara kvinna, att det är då den äkta ojämställdheten visar sig. Privat och i arbetslivet. Och världens lyckligaste förhållande kommer att förvandlas till bajs och trötthet och så blir han en oattraktiv ohjälpsam strukturuppbärande skit.

det här såg jag inte komma

Första gången jag blir sådär riktigt arg på honom, well förutom när facebook lurat mig att han varit otrogen, är idag. Så arg att jag tjutgråter i caféet på skolan och snorar på Bästa grannens tröja. Och faktiskt skriker jag är inte ledsen, jag är arg sådär som mammor sa jag är inte arg, bara besviken. Jag slänger med telefoner och vägrar svara när han ringer igen och skickar istället muppiga sms om varför jag inte kan prata med honom. Säger att jag inte vill åka dit längre. Han vill släta över och jämna ut och klappa med sockerorden och så många iloveyou att min display gör mig yr. Det krävs så lite för att det ska vara förstört. Precis så skör är den kärleken. Just idag älskar jag honom inte längre. Tycker inte ens om honom. Jag är bara full av arg och då får inte kärlek plats i mig.

Snart..

Tre dagar till. Skriva klart hemtenta, göra restuppgift, fixa sista med reportage, städa ur lägenheten, packa, jobba tre gånger, klippa mig, söka lite mer jobb. Sen får jag åtta dagar i Berlin. Som en språngbräda tillbaka till mig själv, skratta dricka öl och tjyvröka. Sen tvättar jag och packar om. Nya Zeeland äntligen. Och nu känns det ju som att jag absolut aldrig skulle orka mer än tre dagar till av detta. My so called life. Men det är ju inte så, ett helt liv kan man orka. Folk gör det.

Be för mig vänner...

Hör tillbaka från tre olika tidningar idag med en gång efter att jag skickat in ansökan. Och ska jag vara neggig så tror jag att det här betyder att alla andra tidningar jag redan sökt och där jag inte hört pip är körda. För sista ansökningsdatum betyder tydligen ingenting. Den intressanta får veta det på stört, att hon är intressant. Tydligen. Nu blev jag nervös och började svettas. Har liksom förlikat mig med och neggat så för mig själv om att jag inte ska få ett jobb att det blev läskigt nu när det där glödande hoppet plötsligt flimmrar framför ögonen.

Roliga tjejer är tydligen inte så roligt

Under min grundutbildning var vi tjugofem tjejer och fyra killar i klassen. Hur mycket tror ni att dom där fyra killarna hördes på seminarium och föreläsningar? Minst verkligen minst femtio procent. Fast dom var ungefär femton procent av klassen. Och till hundra procent var det killarna som fick resten av klassen att asgarva.

Nu är det så att jag råkar ha skitmånga sjukt roliga och smarta vänner av kvinnokön. Och vad säger jag när en av dessa sjukt roliga och smarta kvinnor reducerats från knuten näve och han vet inte vad han förlorade till om jag var lite mer så och lite mindre så. Inte tog så mycket plats. Inte var så rolig.

Hallå! Har ni någonsin hört en enda kille be om ursäkt för att han tar plats, är smart och rolig och fundera på förminska alla dessa egenskaper för att behaga en kvinna. Nej! Det kan jag lova att ni inte har.

Och den andra vännen vars sambo mulnar så fort hon skämtar och får hela festens uppmärksamhet. Hur han väser måste du alltid hålla på? Och mr X som alltid fy faen vad du och Bästisen är jobbiga när ni ska stå i centrum hela tiden.

Inte kan det väl vara så att män känner sig hotade av roliga och smarta tjejer. Att dom vill att det ska fortsätta på krogen och middagarna med vännerna och på jobbet och seminariet, att dom dominerar. Att dom får fortsätta att tro att solen skiner i just deras röv för att dom har uppmuntrats att ta plats sen dagis, det är dom som ska dra skämten och få skrattberömmet. Visst ibland kan det vara jobbigt med folk som vill stå i centrum hela tiden. Men allvarligt det är inte det det handlar om. Om det någonsin ska bli någon jämställdhet att tala om i det här landet så måste tjejer lära sig att ta plats, att få skämta och vara högljudda utan att vara "okvinnliga". Vi ska inte hålla tyst och hålla tillbaka och faen heller att vi ska hålla tillbaka för att den som föreställer älska oss mår bättre av det.

Onsdagsblues

Jag vet att nästan alla säger så, att dom inte förstår hur det kan vara meningen att vi svenskar ska kunna leva och vara lyckliga i det här klimatet. Och till trots av en mild vinter och sol sista veckan och att jag till skillnad från många andra hade sol hela sommaren så har jag fått nog nu. Jag får det varje vinter jag spenderar i norra Europa. Energin rinner ut och slaskar någonstans i jämnhöjd med de avskydda vinterstövlarna som bor på fötterna som längtar efter sommarsandaler. Plötsligt så säger jag till pojkvännen att jag nog gärna flyttar till Nya Zeeland för alltid. Medan han säger emot och vill bo i Sverige för det har vi bestämt. Men älskling det går inte för du får darksads här tänker jag. Och längtar till ett liv som innehåller mer åretrunt tillgänglighet till natur, strand och känslan av små lyckliga hoppande gröna grodor i magen och inte mer av den här elefantklampskänslan. Och nu när verkligheten är så nära och förefaller så tråkig och jag skickar de där ansökningar om ett riktigt jobb och det känns som om jag serverar mitt hjärta överräckt på en silverbricka. Då vill jag fly.

Att det ska vara så svårt att hitta sin plats. Fast jag vet formen och konturerna för hur just min lycka ska formas så är det som om jag ska behöva springa hinderbanan i Gladiatorerna för att komma dit. Och tro mig om jag träffas av en enda sån där tung boll av en elak gladiator nu, då lägger jag mig ner. Alltid trott att jag är tuff, en sån som klarar allt och alltid slått sig fram på egen hand. Efter en fight med livet så har jag stått och hoppat upp och ner och slagit luft och skrikit ut i tomma intet att kom igen då bring it on igenigenigen men du knockar mig aldrig hör du det!!!!!!! Kansjälvviljan in ena handen och allt det brinnande i den andra. Helt plötsligt är jag pysslingliten och den brinnande ilskan har ersatts med uppgivenhet. I Sverige kan du bli vad du vill, så har jag alltid tänkt. Och jag försöker smälta in i allt det medelklassiga. Plussa på alla min Bourdieukapital. Försöker skapa självförtroende istället för brinnande ilska som drivkraft. Men arbetarklassjaget ifrågasätter hela tiden vad fan jag håller på med, vem tror jag egentligen att jag är. Bo i Stockholm och vilja jobba med media. Så otroligt fånigt. Skaffa ett fast jobb vadsomhelst, Konsum duger åt dig. Eller flytta till Nya Zeeland för all del och satsa på att bli Js fru och föda hans barn och finn meningen i det. Våga inte satsa högt. Det gör så ont att falla. Och skivan har verkligen hakat upp sig nu. Men livet på marken det går ju inte.

Att göra en kovändning eller för all del en pudel

Jag anmälde mig till magisterkurs i historia mest för att jag ville kunna åka till J och göra fältundersökning. Tänkte att jag kommer aldrig orka skriva uppsatshelvetet. Men självgott har jag deklarerat för mina vänner de senaste veckorna att det är kul att gå i skolan igen och att jag ska skriva en sjukt grym uppsats. Jag har frossat i teorier och njutit av seminarium och underbara diskussioner med min handledare. Asså det är så här det ska vara att plugga att alla de andra i gruppen är vrålsmarta och äntligen är det stimulerande diskussioner och min uppsatsidé är helt sjukt bra och jag är så jäkla pepp när jag går därifrån. Underförstått säger jag att äntligen är jag på en nivå som passar mig, en hög nivå. Åh kan jag få ångra mig? Hela helgen har jag pluggat utan att förstå någonting överhuvudtaget av någon text. Imorgon på seminariet kommer jag att få bära dumstruten. Sen kommer dom andra i klassen fika med sina kompisar och säga asså d-kursen är grym och vi har grymma seminarium med bra diskussioner men det finns en tjej som är såååå blåst.

romantiken romantiken

I dag är det alla hjärtans dag. Jag kan morra allt jag vill om att det som så många andra hittepå högtider bara är handelns sätt att få oss att konsumerakonsumerakonsumera. Men ändå. Jag vill ju ändå ha presenter och ostiga röda rosor och det perfekta handskrivna kärleksbrevet, eller ja egentligen vill jag helst ha överaskningsresor och en pojkvän som inte bor på andra sidan jorden. Jag fick ett långt och vackert telefonsamtal. Han fick en pappersros och ett kärleksbrev.

Alltså jag erkänner jag är värsta romantikern. Ingen som känner mig tror på mig. Men den exklusiva skara som läser den här bloggen har väl knappast missat den pinsamt höga andelen inlägg om min J-kärlek. Mr X skrattade så att han nästan kissade på sig när jag påpekade min romantiska läggning. Tro mig, du är inte romantisk! Är jag visst det. Men jag är expert på att dölja det. Enligt fejan så är jag staden Paris och med dessa starka bevis i ryggen gick jag vidare till nästa test, vilken karaktär i sex and the city är du? Samantha. 1-1 i matchen mellan romantikern och den lyckliga slampan.

Hur som helst så ska jag fira denna trots allt hittepå högtid med att plugga hemma och dricka massa te och ikväll ska jag vara barnvakt åt Grodan. Jag är nämligen inte bara romantiker, jag är även snäll och värnar om romantiken i andras liv. Och så slipper jag sitta ensam hemma när alla andra är ute och sörplar ostron och dricker champagne(okej det känner jag ingen som ska göra), jag får hänga med världens sötaste unge istället.