trettio är det nya tjugo eller trettio är det nya fyrtio?

Häromdagen var Bästa grannen här och åt en synnerligen delikat middag som jag tillagat med största ingridiensen Bästa grannen kärlek. Vi drack vin och pratade livsångest framkallad av våran nya på väg in i arbetslivet situation, där även nya lägenheter och stabil ekonomi står på listan över saker att fixa till snarast. Min rygg har brutit ihop, jag gråter varje dag och Bästa grannen kan inte andas. Vi peppar varandra med lite du är grym och den duktigaste journalisten utan job jag vet. Vilket typ inte är sant för Bästa grannen har ganska mycket frilansjobb och jag har lite, så det där med utan jobb var ju egentligen inte helt sant. Och utan jobb är jag ju sannerligen inte eftersom jag jobbar sex dagar i veckan men det är ju med något helt annat. Hur som helst...

Sen skrattar jag i tjugo minuter när jag kommer på att Bästa grannen fyller trettio nästa år och sen skrattar vi som galningar(inte som i uttrycket utan som i psykiskt sjuka på riktigt) åt alla våra vänner som fyller trettio nästa år. Det är ju sjukt. Trettiårsfester! Vi som lever i illusionen om att vi fortfarande är vilda och vet vilka klubbar som gäller och klär oss häftigt. Fast egentligen så träffas vi oftast på utställningar eller går och ser en fransk film typ och fikar och pratar litteratur. Och några av oss har kommit på att det finns en del snygga kläder på Lindex. Och vi går aldrig på några häftiga klubbar! Repeterar ALDRIG. Egentligen har vi varit helt lost hur lägen som helst. Insikten får mig och Bästa grannen att ta aktion, nu jävlar ska vi börja gå ut och ha en sista parta som om livet snart vore över period. Japp! För det är för tidigt att gå ner sig i kulturtantträsket innan vi ens fyllt trettio. Sen pratar vi i två timmar om vart dagens ungdom egentligen roar sig i Stockholm och så känner vi oss skitgamla igen. Torsdag nästa vecka då, då börjar vårat partyliv! Så skålar vi i middagsrödvinet och skrattar. Idag messade jag ungefär:

Du fan torsdag är ju alla hjärtans, din pojk blir nog sur om du ska ut då och jag ska vara barnvakt. Om typ två veckor kan jag igen.

Spara och slösa

Sen ungefär årets första dag har jag haft inga pengar, det blir så när CSN betalar ut pengar som bara räcker till räkningar innan jul. Häromdagen kom mitt livs mest efterlängtade CSNutbetalning. Jag blev helt vild. På en timme spenderade jag drygt 2000 kronor på kläder. Efteråt kom den där fadda äckliga eftersmaken som efter en ordentlig hetsätning. Bortförklaringarna för mig själv att men jo men asså jag har inte shoppat på skiiiitlänge och jag behövde verkligen nya kläder rapas om och om. Den onda rösten som alltid är trött på min oförmåga till att hålla i pengar skrapar och väsnas om att hallå du måste spara och hallå fick inte du just ett brev från Försäkringskassan som ville ha 4000 tillbaka för bostadsbidrag och är du inte skyldig din brorsa 2000? Då slängde jag alla kvitton så att jag inte skulle kunna lämna tillbaka något. Ansvarsfull 2008 snälla attackera mig snart.

.....

Under hej då helgen var jag liten och tittade under lugg. Ville ha dig för mig själv. Alla andra som också ville säga hejdå. Hejdå festen som hölls i samma rum som vi för första gången såg varandra. Sista gången i det rummet, huset rivs nästa månad. Jag röker fast jag slutat. Du viskar i mitt öra att precis där, stod du första gången. Allt jag såg var ögonen.

Jag dricker ganska många öl fast jag bestämde alldeles nyss att aldrig mer minnesluckafull. Dimmigt och simmigt skäller jag ut J inför alla hans vänner. Över ingenting och allting och egentligen mest för att jag är full och inte har hans odelade uppmärksamhet. Vårt första egentliga gräl, eller ja jag grälar. J ler och försöker skicka dämpa dig blickar och lugna händer på mina fladdriga. Sen gick jag men det kommer jag inte ihåg. Han väcker mig på natten med egengjord pizza och jag har glömt bort att jag varit arg.

När jag vaknar är det sista morgonen. Svagt minns jag skällautscenen och viskar förlåt, lågt så att du kanske inte hör. Svagt som i min svaghet. Dina armar kramar och jag blir helt full av gråt. Och tvivel, hur länge går det här egentligen? Och du lovar att det går att vi kommer att hitta det bästa sättet. Vi tar en tre timmars promenad och försöker gå ifrån tvivlen.

Huset fullt

Det är tyvärr inte riktigt än som jag åker till J och Nya Zealand, en hel månad ligger emellan. För att skrämma upp mig själv och ge er en försmak av vad som komma skall så ska jag sammanfatta läget som gäller där borta för min tvåmånaders "prova på att bo i NZ för att det ska vara rättvist när vi ska välja land" visit.

Vi ska bo i ett jättestort hus vid havet. Låter bra eller hur? Men jag ska kastas huvudstupa in i familjegemenskapen. Jag ska alltså förutom J bo med: Hans pappa, en 50+ juridikstudent. Hans storebror runt 35 med tonårsdotter och eget företag. Hans lillasyster, 20 år med två barn på ett och två år. Lillebror runt 22 som precis ska börja plugga. Med mig och J blir det här ett niomannahushåll. Fattas bara att några av de andra sju syskonen börjar flytta in. Jag är ju ingen speciellt familjär person och uppfattar det som sjukligt att vilja bo med sin familj fast vuxen ålder uppnåtts. Testernas test skulle jag kunna sträcka mig till att kalla detta.

På samma gata bor såklart Js pappa sida av släkten. Ännu mer onormalt! Vinande röd varningslampa nu! Nu till det läskigaste av allt. J har förvarnat mig om att hans pappas sida av släkten antagligen inte kommer att vara så vänligt inställda till mig, eftersom dom vill att han ska vara tillsammans med någon av "de sina". Jag dör. Kommer återvända till Sverige kränkt och utsatt för rashat, experiement i hur det är att vara "de andra". Tur att det är en hel månad kvar!

Där ser man

Jag visste det inte inte när jag träffade dig. Men jag kom väl på det i somras eller så. När jag sovit två nätter på ett tåg och tagit den där stunden för eftertanken som det talas om så. Att jag väntat på dig i hela mitt liv, de sjunger så i en dansbandslåt, att jag har väntat hela mitt liv på dig. Allt jag visste att jag väntat hela mitt liv på var frihet, resor, fester och flest högskolepoäng. Och så är det så banalt att det enda jag väntat på är dig. Hela mitt liv.

Att vakna på andra sidan

Ute så skiner solen och under morgonpromenaden så var de orangea höghusen för första gången vackra. Jag önskar så att allt det här kunde ge mig lite styrka. Praktiken är slut och nu slipper jag att spendera femtio timmar i veckan där och samtidigt extrajobba tjugotvå timmar i veckan och landa på en arbetsvecka på sjuttiotvå timmar och utan lediga dagar. Och det känns bra, att få sova lite på morgonen. Nu måste jag fokusera på d-uppsats och sommarvikariatsökande. Se så nu går jag och gör det.

.....

Skyskrapor av jobb gör att jag knappt syns, knappt finns. Det är motsatsen till jag presterar alltså finns jag. Istället bara gör och håller tummarna att det går. Ignorerar elefantklampandet i magen och hjärtat som ligger nedsölat och slemmar utanpå. Försöker stoppa händerna från att krampaktigt gripa efter hans hjärta som ibland är halare än nyfångad fisk. När jag vill att hans hjärta ska vara stilla och torrt och passa som hans tumme gör högst upp i min nacke. Andra sidan jorden. Kom tillbaka baby.

blank blank blank blank

Trött. Tre kvällar på raken har jag kommit hem alldeles för sent och gråtit av trötthet, ont i kroppen och framtidsångest. I morgon ska jag ha åttatimmars slutseminarium på hela min utbildning och sen flyga till J. Jag har inte orkat börja förbereda mig för seminariet, inte orkat packa. Jag orkar bara ligga ner platt och tycka synd om mig själv.

Utan problem kan jag enas med mig själv om att mitt dominerande tyckasyndommigsjälv drag är rätt så tråkigt. Faktiskt så tråkigt att jag tycker synd om mig själv över att det är så det ligger till.

Hjälp Bullen hjälp!

Porr. Alltså porr tycker jag är jäkligt läskigt. Man skulle kunna säga att jag nog är rädd för porr. Att jag gömmer mig bakom det pk-iga i att porr är kvinnoförnedrande och vidrigt. Och det har jag nog rätt i. Och jag har varit pk sen jag var typ tio år. Men egentligen så vet jag ingenting, för jag har aldrig sett porrfilm. Det verkar liksom så omodernt och äckligt. Några vänner skrattar åt mig och säger att det finns ju olika slags porr. Men jag vill inte titta. Så minns jag när jag gymnasieextrajobbade och hur jag kollade med mina argaste ögon på alla gubbar som hyrde porr. Det var en läskig kvinna också som hade yvigt rödfärgat hår, jag tror att hon var busschaufför. Men annars var det bara gubbar. Och så minns jag hur killarna som gick på samma skola som mig kom in och bläddrade i porrtidningarn och en runkade så att jag kunde se honom. Jag fick kväljningar och ville liksom skrubba mig ren som jag vill efter att jag knullat någon jag inte ens tycker om. Som om han förgripit sig på mig, genom lite porr, eh ja och att han visade sin snopp då.

Han min första kärlek som slängde in mig i en vägg, han hade såklart hela bokhyllan full med porr. Så äckligt. När han föreslog att vi skulle kolla porr ihop kollade jag på honom med argögonen som jag blängde på porrfilmshyrarkunderna. Släng mig hellre i en vägg än att jag kollar på porr.

En gång pratade jag och Bästisen om porr. Och att ens killar kanske kollade på porr fast man inte visste det. Till etthundra procent sa jag på allvar och helt kokett naivt att mr X kollar absolut inte på nån porr! Bästisen skrattade och skrattade. Du är ju inte klok, ring honom och fråga nu! skrek hon över hela puben. Och jag bubblade kolsyreöl och naivitet och självsäkerhet när jag ringde. Allt jag fick var en klapp på huvudet och lite lillagumman mentaliteten och ett bröligt men jag är ju man juh! 2000-talet hade anlänt, min man kollade på internetporr.

Nu menar jag inte att det är dumt att tycka att porr är dåligt. För som sagt så är jag rätt säker på att det inte är min grej. Men jag undrar varför jag är så rädd. Är det en sån där skamgrej? Att jag är rädd för att tycka att porr är värsta grejen? På ett positivt sätt. Att jag slutar upp med allt annat och bara sitter hemma med min fjärrkontroll i vänsterhanden och min högerhand innanför trosorna. Är det så att jag tycker att sex är skamligt? För att jag har blivit uppväxt och uppfostrad i tron att sex är något ganska vidrigt som bara män vill och kvinnor måste ställa upp på. Och fast jag har legat med halva världen, så är jag den prydaste jag vet. Och det pinsammaste som skulle kunna hände mig någonsin är att min mamma skulle få reda på att jag legat med halva världen. För hon har ju sagt att jag inte ska det, ligga med killar alltså. Eller ja jag ska ju ställa upp men fan ta mig om jag njuter av det.

Inte vet jag vad jag vill säga med detta. Inte vill jag kolla på porr. Men jag vill göra slut med mitt pryda skuldbeläggande sätt. Om jag jobbar stenhårt på detta och får terapi så kanske jag vågar kolla på en porrfilmstrailer 2039 och kanske våga mig in i en butik med sexleksaker runt 2056. Eller så skiter jag bara i det och fortsätter vara som jag är nu.



----------------------------------------------------

Uppdatering: Nu drabbades jag såklart av en läskig skamlig känsla över att jag skrev om något sånt skamligt. Alltså det är ju skamligt att vara pryd och porr är ju skamligt. Och nu ligger jag här och dör av skam. Och jag är medveten om att detta inlägg är sjukt rörigt och inte makes sense. Hur blandar jag liksom ihop porr och sex. Jag vet inte. Jag ska tänka ett varv till på detta.

...

Det finns faktiskt ingenting jag vill skriva om längre. Det finns inga minnen dom är förträngda, nutiden är äta, jobba, sova och framtiden vågar jag inte tänka på. Förefaller vara balanserad, sval och likgiltig. Inte glad eller ledsen eller galen. Bara, ja inte berörd. Då längtar jag efter överdrifterna.

Men det går nog över. Jag slutar nog gå gatan fram med lyft men gömd blick. Jag slutar nog att gömma mig i ensamheten. För just nu kan jag lika gärna vara ensam som med mina vänner för det är mig likgiltigt. Ikväll är det födelsedagsfest och jag kommer inte undan. Där kommer jag att ha lagom kul och förefalla vara balanserad, sval och oerhört likgiltig. Och det är så nära sanningen vi kommer nu.

To strange

En av mina bästa vänner har startat en blogg. Hon vet inte om att jag har en. Om hon inte väldigt mystiskt har hittat den och inte sagt något. För våra bloggar heter typ samma eller ja förutom första och sista ordet då, även om de tillsammans bildar den korrekta lydelsen. Då undrar jag om hon försöker säga mig något(moi beeing paranoid oh yeah) eller om vi bara tänker läskigt lika. Läs för bövelen känner jag henne rätt blir det en humorblogg av rang med tiden.

En sak till, Darjeeling limited, se!!!

hur ska detta gå?

En sak som kanske är aningens förvånande med tanke på hur mycket jag älskar att resa är att jag verkligen avskyr att flyga, korta resor mellan en och två timmar går bra. Sen blir det trångt och allting skaver mot min hud och maten är äcklig och tiden, det är som om den levde ett annat liv där uppe för varje minut multipliceras med minst fem när jag flyger.

Därför känns det minst sagt ångestladdat att jag ska flyga hela vägen till Nya Zealand. Det ligger precis på andra sidan jorden, så långt bort man kan komma. För att förvärra situationen flyger jag först till London och sedan tillbaka över Sverige, en omväg på fem timmar. Ja eller tjugofem om man multiplicerar med fem. Minst lika ångestframkallande och trist är att vänta på flygplatser. Det ska jag göra i sex timmar i London och åtta i Hongkong. Men eftersom jag är listig så ska jag fika med en kompis i London och planerar blixtsightseeing i Hongkong, så att det blir lite småtrevlig avbrott. Det tar tolv timmar till Hongkong, sextio alltså. Ytterligare elva till Auckland, femtiofem alltså. Min totala mentala flygtid landar alltså på 130 timmar med Stockholm-London inräknat.

Gissa om jag kommer att vara sur och ful när J möter mig på flygplatsen.

hej mitt vinterland

Frossar i vintersport. Älskar vintersport. Trean i herrarnas längdskidlopp heter Göring i efternamn. Tänka att heta Göring, ger ju inga positiva vibbar precis. Min mamma, pappa och bror har alla olika efternamn och jag har ett fjärde. Ja se dagens familjer. Detta gör att jag inte är så fäst vid mitt efternamn, det har inget familjevärde på det sättet. Därför kan jag gärna byta bort mitt efternamn vid eventuellt giftemål, eftersom det då skulle betyda något. Dock tackade jag nej när min farfar föreslog att jag och han skulle byta till Solochmåne, tydligen finns det någon dåre i släkten som tagit det namnet. Men hade jag hetat Göring då hade jag nog glatt tackat ja. Haren Solochmåne, ja det låter det!

Nu byter jag namn på bloggen till SKRYTBLOGGEN

Jag vågar inte ens skriva ut hennes namn, ifall hon narcissistiskt googlar sig själv dag ut och dag in. Men jag ska intervjua min just nu allra mest älskade författare och det är sålt. Ursäkta men hur är det möjligt att man faktiskt kan få betalt för något så kul? Klapp på axeln till mig själv att jag äntligen tagit tag i frilansandet. Äntligen känner jag att jag valt helt rätt även om jag är på väg rätt in i usel ekonomi och korta vikariat.

Nyårsafton 2008 får en trea på en skala mellan ett och fem

Dom skrotar Köpenhamn idéen och festen blir som planerat i Industristaden. Men ingenting går ju som man planerat. Vi kollar mataffärens öppettider på nätet, nyårsafton öppet till 22. Gött. Dricker rödvin, sminkar, pratar ikapp. 18.05 springer vi till mataffären för att hinna handla och laga mat innan gästerna kommer vid 19.30. Tidsoptimist javisst. Affären är stängd!

Därför anländer gästerna 19.30 till lukten av världens största beställning av thai takeaway och mig och L simmiga av billigt öl från thairestaurangen. Time better spent then cooking ler vi. Gästerna ser lite förvånade ut. Dom hade förväntat sig traditionell tre rätters meny.

Folk blir fulla. Hångel i hörn. Hemligheter berättade. Saknar J. J ringer. Jag ringer J. GOTT NYTT ÅR! Raketer. Äkta champagne istället för fulbubbel. Fast tonårshalsar från stora flaskor och sjunger frälsislåtar utanför Frälsningsarmén på väg till eftertolv festen. Dricka mera. Ringa J och säga att måste måste vara ihop alltid. Han lovar! We should get married this year! Tror inte han menar att fria men jag säger att klart vi ska gifta oss!

Vaknar med trasig vänsterarm och Ls ben på mitt. Året får börja med gammal sorglig Weeping Willows av någon sorglig anledning. Sen ringer J. Han kommer inte ihåg något från gårdagen, konstaterar bara att han har spy på sina skor och har skrapat sönder höger arm och ben. Jag påminner inte om att vi ska gifta oss. Men sen säger han att vi ska vara ihop alltid och det duger bra det med liksom.

Happy New Year

Åh jag sitter hemma i mammas soffa och romatiserar New York. Varenda mer eller mindre bra film jag sett nu i mellandagarna har utspelat sig där. Drömmer New York. Tänker New York. Läser New York. Sett mer New York precis just nu i The squid and the whale (mamma vrider sig i soffan bredvid och tycker att det är en oerhört konstig film och pånäsanrynkar åt högfärdiga akademiker). Den ekonomiska verkligheten springer ikapp när L ringer och skriker vi flyttar nyårsfesten till Köpenhamn. Men näääh jag har inte råd att åka dit. Än mindre New York. Och kanske har jag nu ingen nyårsfest att glittra på. Drar dom så gör dom det med min välsignelse stannar dom känns det dumt men ändå bra. Fatta nyår med mamma och familj!

...

Det har regnat sedan mitt tåg anlände i Göteborg för nästan en vecka sedan. Sjunde dagen av regn. Har träffat alla släktingar, alla blir äldre, ofrånkomligen springer allt hela tiden ifrån mig. Min söta kusin är 18 och jag köper starkaspritdrinkar till honom på juldagen. Farmor ser lycklig ut och sen svimmar hon i köket. Håller hennes hand och stryker med den andra över cancerhårlösa huvudet. Farfar klappar J på huvudet och knallpistolpulver pratar på svenska. Mormor säger att vi är så vackra tillsammans, att vi ska skynda oss att skaffa vackra barn. En miljon kronor bio-buss-tåg-drinkar-öl-äta ute-mera öl-pengar rinner genom mina fingra, sandstrilar.

Mamma kör till flygplatsen. Hejdå Jpuss och en till och hundra till och för första gången hejdå Jgråter jag när han ser fast vi ses om tre veckor.

Där min mamma bor känner jag ingen. Julen är slut och all min energi, borta, även om den inte var mer på riktigt än tomten ens från början. Soffligger med lurviga katter och har hundtungor i ansikte. Går genom regnet till stallet. Låter varma mjuka mulen vila mot kinden och ryktar blöta leriga hästar. Djurtröst. Läser fyra böcker på en dag. Spelar Nintendo Wii så att jag får värk i hela kroppen. Har inget syfte alls. Trivs bäst så. Scannar det där statliga verket för arbetsförmedlandes hemsida efter jobb, i strävan efter att finna ett syfte. Ger upp utan att försöka. Läser en bok till, om hur jag ska bli framgångsrik. Paradoxernas paradox.

Språkförbistring är ju bara för kul

1. En urcharmig arbetskamrat som är kärleksflykting i Sverige och knappt kan säga mer än jag pratar mycket lite svenska kom bekymrat till mig idag efter att ha varit på födelsedagskalas. Why do swedes scream the swedish word for bitch after they sing for the birthdaygirl? I find it very rude! Hora! Hora! Hora! Hora! No no no it´s hurra!!!

2. Vid Bästisens fästmans första besök till Sverige var hans svenska mycket mer begränsad än idag. Men han försökte. En varm hund tack! Den snälla korvgubben räckte fram en korv utan att blinka.

3. Min sötaste J har försökt googla fram lite svenska julfraser. Idag ringde han mig och sa God Jul och friskt humör. Har inte bestämt än om jag hindrar honom eller låter min släkt ta del av denna hurtiga julhälsningsfras på självaste julafton.

Men 2008 alltså då...

Summering och framtid krävs i dessa tider. Inspirerad av världens bästa Jenny.

2007? 2008? Jag vet inte, var det inte 1999 alldeles nyss? Jo men visst var det så.

I år bestämde jag att J är på riktigt, insåg att det inte behöver vara snårskog att vara kär utan mer jordgubbar och mjölk. Reste till England, Skottland, Spanien, Estland, Indien, Estland (igen), Montenegro, Albanien, USA, Tyskland och Egypten. Gjorde bra ifrån mig i skolan och på andra ändan av skalan riktigt uselt. Jobbade massor, periodvis. Sen var det slut. Bara så där försvann det.

2008 ska jag hälsa på Bästisen i Australien, vara världens bästa flickvän när jag är i Nya Zealand och peppar J att lyckas på sin regissörsutbildning, periodvis bo i Berlin där jag ska hänga på våffelcafé och dricka öl, besöka Estland(igen!) och Holland, frilansa duktigt, skriva d-uppsats och i största allmänhet klura på om jag kan tänka mig att flytta till Nya Zealand, sakna livet ur mig när jag inte är i Nya Zealand, få ett fast jobb, spara pengar, åka på tidernas mest romantiska resa, flytta till en riktig lägenhet i Sverige eller Nya Zealand.

snälla snälla låt mig må bra snart!

Familjen kommer hit och muntrar upp mig i sjukdomsmisären. Dom har med sig en present och bananer. Bebis som inte är en bebis längre springer runt och är så tokigt söt. Inte vill jag smitta det lilla livet, så kan inte julkrama henne. När dom åker igen(efter cirka 5 minuter, mer tid vågar man nog inte tillbringa med ett vrak) vill jag ha barn. Helst om nio månader ungefär. Eller egentligen kortare tack.

Kastar mig genast på telefonen och ringer pojkvän. Ta med dig kondomer om du vill ligga över jul och det förutsätter jag att du vill. Annars kanske det blir barn. Med tanke på att jag tokspytt upp min p-piller i dagarna tre alltså. Man måste ju skilja på vad som känns som en bra idé och vad som är en bra idé.

Å jag sov å jag sov

Jag sover i 18 timmar på raken. Feber. Drömmar. Mamma ringer och väcker. Säger min lilla lilla älskling. Jag gråter lite, det är ju så ynkligt och ensamt att vara sjuk. Mamma bakar vaniljbullar som jag ska få på söndag. J har skickat sju sms och undrar hur jag mår. Det sista please dont be dead baby!

Sen tänker jag på ensamhet. Att jag nog ganska ofta känner mig ensam nu för tiden. För att mitt liv går så snabbt och jag nästan alltid gör något, pluggar, jobbar, skriver, jobbar jättesent. Ingen tid över. Besök. Resor. Sen kommer en hel helg stor som ett gapande hål. Ringa alla, skicka sms, fråga Facebook, vad göra? Och så klart kan jag inte få allas uppmärksamhet och tid så fort jag har lite tid. Men jag barnungesurar och undrar varför alla måste vara parig och sitta hemma med sina barn, äta middag med svärföräldar, gå på parmiddag, åka bort över helgen, när jag har tid. Sen fyller jag år. Och JAG ordnar ingen fest fast jag är en födelsedagsgris, säger till alla som frågor om det inte åtminstone blir lite drinkar någonstans att jag faktiskt inte hinner. Att 27 faktiskt inte är något att fira. Min telefon ringer hela dagen och jag får typ tusen sms och massa bekräftelser för att min existens inte på något sätt är glömd. Sen sitter jag ändå där dagen efter och är sur för att jag inte ordnade en fest. För att jag känner mig ensam och inte fick några födelsedagspresenter. Och jag står oförstående inför mig själv.

Sånt går att tänka på när man helt plöstligt ligger två dagar på raken i en säng. Då kan man även upptäckta att fyran visar Dawsons Creek på eftermiddagarna och skratta åt alla repliker och bli gladare igen. Och nu ska jag sova 18 h till.

men nej!

Det kändes som om jag levde i en dröm när jag gick från bussen när det nästan var natt igår. Allt det som var överallt och runtomkring var inte snö, det var guldstoft. Blänkande små mikropartiklar av guld överallt. Snö färgad av gatulampor. I morses var frosten elektrisk och talade till mig i regnbågsfärger. Jag började känna mig julreligiös.

Sen spydde jag på centralens kalla golv. Hej vinterkräksjukan!

så länge sedan nu..

Jag skurar golvet hemma. Moppen luktar illa. Gammal och lite möglig. Exakt så luktade moppen på mitt jobb mitt första år i Skottland. Så lite krävs det för att jag ska vara där igen, i mitt lilla solgula hål i väggen. Jag böjer mig över kyldisken och luktar på vår pesto, gör en smörgås med bönpate och sunblushed tomatoes. K och Bästisen är där och jag hör Pulp och Cardigans och Kristofer Åström. Sen drar jag handen över den älskade kaffemaskinen och gör en latte, till det äter jag en liten bit av världens godaste mandelcroissanter, en bit pain au chocolat och en pytteliten bit av världens chokladigaste brownie. Sen går vi och dricker öl och gin och tonics hela kvällen.

Tills vi bakfulla kommer till jobbet nästa dag, om vi inte kommer raka vägen från efterfesten. Om det är innan mr X flyttade dit för min skull, så kanske jag ligger med kokainmannen. Ja om det var innan Bästisen sa åt mig att jag måste dumpa kokainmannen eftersom han var en knarkare och inte bara en partykille. Eftersom han mest var ett ligg så gjorde jag som Bästisen sa. Eller ja jag slutade bara ringa och slutade svara när han ringde. Några månader senare gick kylen i det lilla solgula hålet i väggen sönder. Kokainmannen jobbade som kylreparatör. Av alla kylreparatörer råkade såklart kokainmannen bli den som skickades till oss. Jag hanterade det hela med grace, not, och sa hej och gick och gömde mig på toaletten tills K en halvtimme senare kom och sa att jag kunde komma ut.

Men hur som helst. Om det är varmt ute är jag i parken. Hela dagarna, alltså om jag är ledig. Varje söndag är jag det. Vi tar med oss tre olika dagstidningar, öl, vin, en fotboll, kakor, picknick mat och är jag bara hela dagen. M springer runt och står på händer och sånt, Bästisen sover, mr X kittlar mig.

Vi är på klubb och vi är minst tio vänner och vi tror på riktigt att inga vänner har varit som vi och vi dansar och jag dricker eller kanske snarare häver i mig vodkadrink efter vodkadring. Dom kostar bara £1, jag är i ett himmelrike. Mina vänner dricker bara vatten. Deras ögon är svarta knapphål och dom dansardansardansar. Sen är det en lång helg där ingen sover förutom jag. På söndagen vrider vi oss alla i ångest. Vi går på bio. Jag älskar att äta glass på bio. Och vi har fem olika biografer precis lika nära. En av dom är min favorit i hela världen. Där har dom festival en gång om året, jag somnar på varje film som börjar efter 22 och mr X hatar mig på riktigt.

Häromdagen såg jag ett foto från en middag från slutet på det här året. Jag var helt jättetjock och såg konstig ut och nästan olycklig. Och jag undrar om allt var en illusion. Det kan ha varit det bästa året i mitt liv. Eller så var det ganska för jäkligt. Minnet är bedrägligt och gör ibland konstiga urval.

hjälp!

Jag ska få göra ett resereportage. Alltid har jag velat ha betalt för att resa. Så detta är en stor grej för mig. Tro mig det är inte till min drömdestination men ändå... Men glädjen övervägs nästan av stressen. Detta måste bli urbra för att jag ska få fler uppdrag av dom i framtiden! Då kan vi övergå till nästa stressmoment. Jag måste fota själv! Jag har absolut inte medvetet försökt lura i dom att jag är proffsig på att fota på något sätt. Mer sagt att jag tycker att det är roligt att fota. Men vem fan tycker inte det idag? Nån som vet någon akutfotokurs?

Där ser man

Jag har bestämt mig nu, jag åker till Nya Zeeland i mars. Det är jättedyrt. Möjligtvis skulle jag kunna ta mig två gånger till Indien för samma pengar. Eller så skulle jag äntligen kunna komma iväg till Centralamerika. Eller nästan jorden runt. Men det känns så, som om att vara med honom är viktigare än allt annat jag vill. Det förvånar mig och andra omkring mig.

...

Äntligen sitter jag där på en redaktion. Först där sist hem. Måste vara flitig. Skriver så att fingrarna blir stela. Trixar med fem saker samtidigt. Är effektiv. Känner mig hemma, visst är det detta jag vill göra. Sover, äter, jobbar, han i andra ändan på en telefon. Godnatt! Och herre det är NU jag är lycklig. Det är det verkligen.

min mormor är inte som din mormor

Mormor står bakom en pelare och ser stockholmsbortkommen ut. Lite liten och ängslig och inte alls som min superkvinna mormor. Hon är på kurs. Min karriärskvinna mormor. Jag har klackar och helt plötsligt är jag längre än henne. Hennes hår är fortfarande korpsvart. Tänk hon var bara 34 år när jag föddes, jag vågar knappt tänka att jag kanske är mamma om sju år. Hon kramar mig hårt som om hon behövde mig. Det var tre år sen vi sågs sist. I somras somnade hon bakom ratten och var så nära döden att jag inte vågar tänka på det. Sen köper hon en klänning åt mig.

seru inte att ja inte e en sån där jävla bussturist?

Busslast efter busslast väller ut, in och över Egyptens pyramider, tempel och gravkammare. Sen uppslukas dom i gemensam tropp av bussen och det är stilla en stund. Vykortsförsäljarna, hästochkamelgubben, sjalförsäljaren och alla dom andra är sig själv för en stund. Sedan lastas en ny hord av och kaoset börjar om från början. Från punkt A till punkt B vidare C fraktas boskapen, förlåt turisterna menar jag. Om och om igen i en evig cykel av svettiga shortsbärare och buybuybuybuy retorik. Jag gömmer mig i skuggan och undrar om någon kan njuta av detta. Att befinna sig i massturismens nålsöga. Liksom fångad i ett av Martin Parrs foton.

Bengt Ohlsson skrev i en krönika i DN På Stan här om månaden att han aldrig mer skulle semestra i storstäder eftersom de ändå alltid är identiska. Jag tänker att jag aldrig mer ska besöka en endaste så kallad turistattraktion. Reducerad till en vandrande plånbok, sprickfärdig av dollar, pund och euro. Men är det konstigt att det blir så? Vad ska dom tro när bussarna fortsätter att spy ut människor.

Jag ska bli en reseeletist eller hardcorebackpacker eller kalladetvadfanduvill som bara åker till ställen som inte finns med i en enda reseguide. Där jag kan få vara ensam, den enda turisten. Perstorp here I come, läste att det var sjukt opoppisresemål i Sverige. Kanske ett besök i den finska staden Lovisa? Eller varför inte en svängom till Dijibouti.

men asså vi är ju inte som alla andra

I helgen kommer några av mina bästa. Dom andra två medlemmarna i gymnasietidens jagskiterialltjagvillbaradrickahårdrockskaffeochskolkagheladagarnaochflyttatilllondon klubb. Vi tre var your average deprimerade småstadstonåring med längtan efter något annat eftersom våra gigantiska tonårsegon talade om för oss att vi var bättre än det där lilla futtiga livet vi levde där. Varje dag satt vi på stadens fula inrökta café och drack svart kaffe och koketterade oss över vårt utanförskap, beklagade oss över bristen på älskvärda män i vår stad men jämförde ändå helgens erövringar som bara var träning inför bättre tider. Bättre tider var sen. Studentdagen var frihetsdagen. Då skulle vi ju flytta till London, som alla andra småstadstonåringar med längtan efter något annat. Ligga med popkillar och poptjejer och jobba på kafé. Såklart gjorde vi just det.

På studenten sa en i klassen till mig att hon trodde att det skulle gå åt helvete för oss tre. Det har det inte gjort. Mycket tack vare något som stavas h-ö-g-s-k-o-l-e-p-r-o-v-e-t, varje begåvad men lat tonårings räddning.

I helgen ska vi dricka gin, fika i hundra timmar och kramas. Och kanske känna oss originella och missförstådda en stund i gammal god anda.

Nuärejulejän

Det blev december i år med och i december är det ju jul om jag inte minns fel. Jag vill tycka att jul är kul. Jag vill komma i stämning genom att gå på glöggpartyn, tända ljus, gå runt i mysiga koftar, äta pepparkakor, slå in julklappar och i största allmänhet tindra med ögonen. Istället känns det som om blinkande ljusslingor lindats kring min hals. I år ska jag fira med min familj för första gången sedan 1999. Ni hör ju själva, 1999! Sen dess har jag spenderat julafton med att spy på en pub i London, hänga med Bästisens familj, dricka vin med mitt skotska kollektiv, röka hasch i en eka på en indisk sjö, kika på fyrverkerier i Argentina, äta pizza till julmiddag i Jordanien och att sticka tårna i sanden och dricka juice.

Allt för att inte behöva vara med om den första, andra, tredje, fjärde, femte, sjätte, sjunde julen utan Lillebror. Alla kommer, alla morbröder, alla mostrar, alla kusiner, morföräldrar, allas respektive, till och med J. Jag ska försöka att vara mer glad över att alla är där än ledsen över att en person aldrig mer kommer att vara där. Och så ska jag försöka att inte vara allt för mycket flumhippieharen, den delpersonlighet som alltid slår ut prunkande blom i sällskap av min irriterande svenniga familj, för att irritera dom tillbaka. Allt på ett moget tonårssätt. Eller så är jag bara tonårssur. Sist gång jag träffade min släkt för tre år sedan ungefär på ett ettårskalas spydde jag varje halvtimme av baksmälla, hade inget paket med mig och luktade dessutom onenightstandångest. Men min släkt älskar mig ändå, tror jag i alla fall. Och så kommer dom undra när jag ska skaffa mig ett jobb och en riktigt lägenhet och barn och sånt. Då berättar jag att jag just bokat en jordenrunt biljett och dom himlar med ögonen och tycker att jag är helt crazy och så skrattar vi tillsammans. Kanske borde dom ge mig en växuppcoach i julklapp? Fast jag måste ju i alla fall få några vuxen pluspoäng när jag har med mig en man hem på jul.

Saker som får mig att vakna vid halv fem snåret

• Att min säng känns oändligt tom

• Ångest över pengar. Hur ska jag ha råd med julklappar?

• Mer ångest över pengar. Hur ska jag lyckas sweettalka mig ur den där 800 kronors räkningen från ett bibliotek?

• Ångest över skolan. Genom att jag var borta nästan hela första delkursen kommer jag trots restseminarium nästa vecka inte kunna få ut min examen förrän jag går om delar av kursen nästa gång den ges. Nästa höst!

• Följdångest över att jag är så slarvig

• Ångest över praktik och jobb

Vi sammanfattar det med ångest då.

...

Efter tjugosex nätter åker han. Och jag vet inte. Lägger mig under mitt nya vintertäcke och försöker gömma mig från allt. Kan inte hantera att världens självständigaste jag behöver inte en enda jävel och har aldrig gjort person, moi, behöver någon. Någonstans tror jag att det är bra, att jag behöver behöva. Samtidigt så fattas ett bra svar på hur vi ska få ihop det. Jag vill ha svar och säkerhet och trygghet. Jag vill till och med att han ska se glad ut när jag refereras till som hans beautful wife av halva Egypten istället för nervös.

Varannan dag pratar vi framtid och om en båt vi ska bo i och resa med, eller ett litet hus vid havet. Om hur kunna bo i Sverige. Nästa dag vågar vi knappt bestämma när vi ska ses nästa gång. Och han sitter där i min fåtölj hela dagarna och skriver ansökningar och manus och han är helt briljant och jag vet att han kommer att komma in på skolan. Där på andra sidan jorden. Vill jag flytta? Han vill nog bara att jag ska komma med ungeför varannan dag. Och jag låtsas att jag inte vet vad jag vill. Fast jag vet ju precis. Och så blir jag så där less på mig själv för att jag är så dålig på att vara tydlig och ärlig. Och helt plötsligt så vill jag göra slut bara för att slippa känna det här behovet, det här behövandet.

Vill göra slut för att slippa underlägekänslan. För att jag vill mer än vad han vill. Se så nu skrev jag det rätt ut. Eller är det bara i min hjärna. Fast man vet väl alltid. Jo visst är det så.

bränner mina fingrar på plåten med nybakta bullar

Försöker putsa till essän som är sista inlämningsuppgiften innan praktiken. Tre år och sen är det plötsligt sista. Paniken över att jag måste vara bäst känslan övergetts hela terminen till förmån för resor, jobb och tankar på annat. Panik över att allt jag skrivit hela terminen varit uselt. Måste lämna in något bra. Avsluta med flaggan i sjörövartopp och kanske få vackra ord i gensvar och få känna att hjärtat sväller av stolthet över något jag gjort en sista gång. Vill att klassen ska minnas mig som hon som skrev den där skitbra essän sista terminen, inte som hon som försvann sista terminen.

Han ligger och sover under samma täcke som mina ben sitter under, petar på honom, vakna, vill leka hellre än att skriva den bästa essän trots allt. Vi ska gå på paaaaaarmiddag ikväll. Jag har aldrig varit på paaaaaaaaaarmiddag trots att jag spenderat en hel massa tid med att vara par. Mr X och jag umgicks aldrig med andra människor tillsammans. Jag är rädd för paaaaaaaarmiddagar. Lite på samma sätt som jag är rädd för tjejmiddagar.

Kanske borde jag pallra mig till köket och laga till VÅR maträtt till kvällens paaaaaarmiddag. En helt sinnessjuk sak händer med mig när jag blir kär. Jag börjar göra allting för killen. J dyker upp här med en miljard smutsiga klädesplagg och jag strålar och börjar sortera tvätt och tvätta och hänga tvätt och torktumla. Sen lagar jag mat hela tiden och diskar och plockar undan. Och någonstans liksom njuter jag av detta. Vad är mitt problem? Jag går i värsta fällan nu. En omhändertagande skitgen har tillfälligt blommat upp. Sen ge det ingen tid alls så är jag så bottenlöst less på att fixa och dona. Och då då kommer han tro att jag inte älskar honom längre, för att jag inte vill tvätta hans strumpor. Faktiskt om han vaknar om fem minuter och ler sitt finaste leende och smeker med fingertoppar på axel och mummlar om frukost. Då då ska jag säga att jaaaa det vill jag ha. Gå och fixa baby! Inte jaaa, vad vill du ha baby? Jag tror inte för ett ögonblick att kvinnor skulle vara naturligt mer omhändertagande än män. Är det då så att jag håller på så här för att jag tror att det är en omhändertagande pysslig bullmamma som J vill vara ihop med, typ som hans egen mor, jo men det har man ju hört.... Min patetiska livrädsla för att inte vara perfekt. Och så undergräver jag allt jag vill stå för. Onekligen ganska dumt.

hjärta

Vi ligger panna mot panna med krökta ryggar och benen ihop. Ovanifrån ser vi ut som ett barnsligt hjärta med utdragen smal botten. Sen ligger vi med ben och armar och hjärtan i stort trassel och jag vet inte om det är mitt eget hjärta eller hans hjärta jag hör. Då går jag på toa och gråter lite.

Får jag fira jul med dig? En svensk jul säger han. Och ögonen julgransglittertindrar.

Pappa säger att han är söt. Ser ut som Henke Larsson -94. Pappa säger att han är söt, inte stilig eller snygg, söt. Mitt blöta hjärta.

Vi drömmer om Brasilien, Venezuela, Sydafrika och Kenya. Drömmarna är fluffigare och större än djupet på plånboken. Två veckor i Egypten är nästan gratis. Nilenkryssning, pyramider, gammal skit, snorkling och kameler. Det blir bra det med. Slippa åtminstone halva november. Det är tjugofem grader idag. I Kairo alltså.

pappa och j- en stumfilm i tre delar

Hela dagen vrider jag mig i ångest framför dataskärmen på jobbet. Jäkla skruttman varför hör han aldrig av sig? Tre olika scenarier rullas om och om på den där alltid aktiva bioduken i bakhuvudet.

Han blev så full att han inte visste någonting om någonting och ramlade ner för en trappa och slog i bakhuvudet och dog. Slutade sina vackra dagar på ett bårhus i Belgrad.

Han blev full och kär i någon vacker lokal donna och glömde min enkla existens som genom ett trollslag

Han har blivit kidnappad/ rånmördad/ torterad

Ha! Min livliga fantasi var så klart fasligt fel ute. När jag kommer hem från jobbet plingar det in ett mail. Gårdagen var datorn på hostelet konstant upptagen och dagen hade han spenderat på ett tåg till Budapest. Imorgon kommer han hit. Jag måste städa och piffa och hoppa glädjeskutt.

På torsdag ska vi gå på handboll med min pappa. Min pappa har aldrig gillat någon av mina pojkvänner. Åh så många gånger jag under min tonårstid hörde ett ord som lät som slyngel slinka ur min fars mungipa när den aktuella pojkvännen vände ryggen till. Min kära fader brukade även belöna mig med pengar när slynglarna försvann ur mitt liv. Ingen var ju värd mig. Hans underbara perfekta dotter, nästan för god för denna jord, brukade han säga ibland när han druckit allt för många groggar. Jag undanhöll mr X i fem år för min pappa och när dom väl sågs så var det ingen succéföreställning precis. Han kommer säkert inte att gilla J heller. Som tur är så pratar min far ungefär lika bra engelska som jag pratar ryska. Alltså inte alls med undantag för ett par småord. På allvar är han så usel att han alltid måste bjuda med mig på sina semestrar som tolk. Där har vi en fin grogrund för att min far i allafall inte kan skämma ut mig eller vara otrevlig. Säg till honom att jag är stum, säger pappa på telefon.

Fast egentligen tror jag att dom skulle kunna gilla varandra ganska mycket. Dom har i alla fall konst gemensamt. Pappa bjuder in oss att komma på ett av hans föredrag på onsdag. Men jag säger nej, alltså hur kul är det för J att höra farnmin prata om ett gäng konstnärer som levde för hundra år sedan på ett språk man kan kanske 20 ord på. Och så vet jag att jag skulle bli så där pinsamt stolt över min duktiga pappa så att hela hjärtat svämmade över och jag vet inte om jag kan låta J se det.

Och egentligen är jag väl så nervös för att jag vet att det är ett måste för mig att pappa tycker att han är bra.

?

Att jag blivit överjävligt trist och nykter och inte har nån koll på barer och klubbar och sånt nu för tiden har nog inte mina vänner missat. Mest medveten om det är väl jag själv. Men jag har tänkt att det är bra med en paus från det livet, att lusten att förfestadansadrickashotsefterfesta kommer tillbaka sen. Men alltså nu får det vara nog. Jag står inte ut med mig själv längre.

Detta var min helg:

Fredag kväll:Var först på gudtjänst och sen nattvandrade jag. Till reportage alltså.

Lördag: Satt och väntade på att en katt jag passade skulle behaga komma hem och bli matad, i sex timmar. Skrev på reportage. Åt ostbågar, glass och godis. Kollade på pinsam lördagstv.

Söndag: Dog av mitt antisociala liv och ringde, txtade och mailade alla jag känner för att dom skulle vilja fika med mig. INGEN hade tid. Fortsatte skriva på reportage. Handlade mat. Jobbade. Gjorde pizza med massa ost. Oroade mig för att J dött under gårdagens barrunda i Belgrad.

Detta måste officiellt vara den tråkigaste helgen i historien. Nästa helg då ska jag om inte dricka en liter gin, dansa mig supersvettig, somna på nattbussen och vara asbakis dagen efter i allafall dricka en halv flaska vin och umgås med människor jag tycker om. Att inte umgås med människor måste vara det tristaste som finns.

nej

Döden och sorgen diskriminerar inte. Det är väl det som gör att den skrämmer. Att vi aldrig kan veta säkert att det händer inte mig. Den enda försäkringen vi kan teckna är klyshigt nog att låta bli att älska, ingen kan vi älska då. Och det skulle banne mig vara den största sorgen.

Nä döden och sorgen diskriminerar inte men den är ibland ganska orättvis. Som när blixten oförklarligt slår ner på samma ställe upprepade gånger. Min lilla bror har fått nog nu säger han i sin mobil och hans röst kommer ur min mobil. Han har inte fyllt tjugofem än och hans lillebrors inre organ exploderade i en bilolycka för att raskt följas av hans pappas segdragna plågsamma död och nu har hans flickvän fått ett sent missfall. Hans smärta sticker hål på mig och jag hör att han inte klarar mer snart. Att det är bittert och gör ont. Och ack så många varför just jag?

Mamma berättade en gång en klyscha som hennes psykolog delat med sig av; människan klarar många dödsfall och mycket tragik men det samlas på hög och sen kanske familjens undelat dör och då bryter man ihop. Jag hör att hans undelat är nära, att hans hög blivit lite för hög.

Och vad jag vill hoppa på den där högen och platta till den och fördela den och bygga skyddsräcken och säkerhetsnät och skyffla över lite i min egen hög och dela lika som syskon gör.

november är redan här fast det bara är oktober

När beslut har fattats försvinner hela den där livskrampen jag gått och bärt på sista månaden. Trots att jag just nu jobbar ca 12h om dagen och har gigantiska uppgifter att lösa i skolan, trots det återvänder jag till alla mina vänner som jag vänt bort blicken från under livskrampen. Jag hinner plötsligt slänga in en maskin tvätt. Jag slängde även in min ost i frysen häromdagen. Jag hinner laga mat. Och känner mig helt plötsligt ganska nöjd. Ruvar på min essä om sorg. Genombrott i psykoanalysen av det egna jaget. Revolution. Lösningen på mig själv och mitt förhållningssätt till andra människor kanske finns. Jag känner mig plötsligt ganska nöjd.

Men så klart om man får önska. Förutom fred och 50.000 i månaden i 50 år från Triss så önskar jag mig sand i hårbotten och hans fingertoppar på min underarm. Om en vecka är han här. Finns för alltid my love?

För nu har jag tagit tio steg framåt väldigt fort. Kanske klarar du inte det. Att jag helt plötsligt vågar och vill utan eftertanke. Med rädsla javisst. Men insikten om du måste finnas här, annars går det inte, den är skarpare. Och du måste hålla din löften nu my love.

Bye bye skitchef numero uno

Efter det här och i måndags kväll då min chef kallade mig både idiot och inkompetent i samma mening fick jag äntligen nog på riktigt. Puttade det där jäkla arselt ur vagnen och sökte ett jobb som är nåt att ha, nåt att visa upp vid framtida arbetssökande. Ett jobb där någon kanske kommer att uppskatta mig och jag kommer att få utvecklas och känna mig kompetent och duktig.

Så klart det gick vägen. Jag är ju både kompetent och bra även om jag lyckas inbilla mig själv motsatsen rätt ofta. Nu kan jag titulera mig press- och informationsansvarig på deltid. På den andra delen av tiden ska jag vara en lat student ett litet slag till.

ädel i motgångens stund. aldrig!

Men prutt. Igår var jag halvbakis och dan och skrev ändå hurtigt ihop en lång reportageprojektplan till min handledare. Jag tänkte bland annat skriva ett reportage om svenskar som emigrerar och lite fint koppla samman detta med Amerikafararna. Vad ser jag i dagens DN om inte De är vår tids Karl-Oskar och Kristina. Även om jag inte alls tänkt att utforma det som i DN så går det ju inte. Ba men tja och hej fröken jag kunde inte tänka ut nåt själv så jag snodde en idé från gårdagens DN det gör la inge?

Och nu har jag ingen ny idé. Istället är jag trött och har servitrisaxlar.

nyfiken i en strut

48 h försvinner så lätt. Även om de stoppas spyproppfulla med innehåll. Pappa, bror och kusin var söta och inget att vara nervös för. Kärlekshjärtat klappar extra eftersom dom ser så mycket ut som J eller om det är tvärtom. Hur kan jag inte kapitulera inför det.

Sen är det dags att åka igen och jag blir hjärtetung som vanligt. Paniken när tunnelbanan till flygplatsen rullar in. Bara en puss till eller fem! I sista sekunden fumlar han med något i närheten av min jackficka. Jag ser honom stå kvar och han pekar på min jackficka och mimar surprise! Åh besvikelse, inte hittar jag något i mina fickor. Bara gamla tunnelbanebiljetter och 40 cent.

Nu vägrar han att avslöja vad det var som han nästan la i min ficka utan säger bara att han ska lägga det i min ficka nästa gång vi ses. Nyfikenheten sprutar såklart genom öronen på mig. Gissning nummer ett är ju kanske ett litet brev med sweetness utsmetat. Men med J kan jag aldrig veta. Det kan egentligen minst lika gärna varit en pocketsized tysk trädgårdstomte.

Min lilla bror bliva stor

Stora lillebror ringer. En trött skakig dag dagen efter att en öl blivit många. Stora lillebror tar inga omvägar om orden utan säger det bara du ska bli faster. Jag är på jobbet och tårarna rinner och vill aldrig sluta. Tror att det jag känner just då skulle kunna kallas för ren kärlek. Stora lillebror ska bli pappa. Det känns så oerhört.

En liten liten del av mig, tävlingsmänniskan, knyter näven i fickan och tänker att han vann skitungen. Hann först. Sedan han var 19 och jag 21 har han legat långt före mig i vuxenloppet. Den näst intill ointagliga ledning är nu för alltid ointaglig. Barn innebär att mållinjen skärs för alltid. Och visst ska det bli villa och kombi skrattar han.

En annan liten del av mig tänker att detta var ju alldeles utmärkt. Nu kan jag få vänta tills närmare 40 eller för alltid utan att mammas barnbarnslängtande uppsyn ska behöva irritera mig.

Men mest är jag så glad att det ska bli en liten skrutt. En Stora lillebror skrutt.

fotboll

Idag är en riktig fotbollsdag. Skippar plugga en stund för att kika Ljungskile-Falkenberg. Samtidigt spelar laget jag tränade förra året kvartsfinal i Sanktan. Borde varit där men måste plugga. Lite nervös för tjejerna. Hejar på Ljungskile. Om dom går upp ska jag dom bli mitt lag i Allsvenskan. Jag är en fejksupporter eller bara velig eller så representerar det bara alldeles utmärkt hur jag är. När jag var liten så hejade jag på IFK Göteborg för att det var det självklara valet. Sista åren har det varit mest GAIS i mitt hjärta men enbart för att jag älskar Roland Nilsson. Men icke älskar jag honom så helhjärtat att jag följer honom till Malmö FF. Nej jag ska bli helhjärtad Ljungskile supporter mest eftersom jag älskar Jörgen Wåhlemark, han är typ lika gammal som Rolle. Jag har svårt att hålla mig till ett lag. Det är mycket roligare att ha olika lag i olika sporter. IFK Vänersborg i bandy har jag varit trogen sen jag var nio. Djurgården hockey har jag haft årskort på de senaste tre åren men ve och fasa om Djurgården fotboll skulle vinna Allsvenskan. En logik som ingen förstår. Nej då måste jag ändå hålla på IFK för gamla tiders skull.

Sen är det ju EMkval idag med, då ska jag jobba men räknar med att Sverige vinner med minst 4-0.

familjen är värst

Han klarade av min familj med sådan bravur. Trots att jag satt med hjärtat i halsgropen och ständigt letade efter nya grepp att släta över allt dom sa. De älskade honom. Han, han tyckte åtminstone att de var normala. Så accepterande är han.

Nu är det min tur att få träffa delar av hans familj. Hans pappa, en av de åtta syskonen och en kusin äter middag med oss i Berlin på tisdag. Jag måste vara förtjusande. Så att dom anser att det är en relativt god idé och egentligen alldeles självklart att J i framtiden lämnar dom där borta på andra sidan jorden för att hänga med mig. Eftersom jag är alldeles alldeles underbar. Och förtjusande då.

Nämnde jag att jag är skitnervös. Och att träffa föräldrar är jämställt med giftemål i min värld.

små tankar från de senaste dygnet

Den nya svenska dramaserien Labyrint måste varit ett skämt.

Att Doris Lessing fick litterturpriset var väl kul även om jag inte är något jättefan. Dock är hon skitrolig och tuff. Roligast idag var människan som i Metro besvarade frågan

Har du läst någon bok av Doris Lessing?

med ett

Nej. Jag läser mest kurslitteratur. Ska jag läsa något skönlitterärt blir det gärna Marian Keyes.

Jag läser nästan allt och kan orimligtvis kallas för finkulturell eller finlitterär eller whatever. Men det finns två undantag mot min litterära acceptans. Människor som på allvar tycker att Marian Keyes och/eller Liza Marklund är bra författare. Det finns inga ursäkter, faktiskt!

När veckans debattämne gatuvåldet behandlas och det låter som om det vore skolans ansvar att uppfostra, se och förhindra så blir jag lite förbluffad. Det trodde jag var föräldrars ansvar. En rektor bräker om värdegrunder, ramar och gränser. En förälder instämmer i rektorns prat. Tro inte att jag inte inser eller är medveten om att det finns många föräldrar som brister något alldeles oerhört i sitt ansvar som föräldrar. Men det förändrar ju inte att det ÄR föräldrarnas ansvar. Skolan har ju självklart en viktig roll på många sätt. Men tycker man att förskolelärare och sedan lärare ska uppfostra ens barn då kanske man aldrig borde skaffat några barn.

Att TV4 Nyheterna visar en intervju med mamman till killen som skjöts till döds i Rödeby bara för att familjen gärna vill det är en usel ursäkt. Det är vidrigt och äckligt och allt där till att se en gråtande chockad person som inte ens kan titta in i kameran. Knappast att hon var kapabel att ta det beslutet.

Nu har jag gnällt klart och ska fira det med nystekta kantareller och tidningsläsande. TV tänker jag inte se på ett litet tag tror jag.

???

Vi går på restaurang och jag äter den första lagade maten på en vecka. Han får bjuda, jag äger 62 kronor. Det är slut med henne, sen i morses. Jag är sällskap och barnvakt. Två starköl till maten tar han och sen köper han folköl i butiken. Inte så farligt ändå resonerar jag om ett problem som inte går att resonera om. Han har varit på hälsokontroll och är frisk som en nötkärna deklarerar han. Ja förutom levervärdena då. Jag vill ringa henne och säga att hon är hans länk till allt som är bra. Men jag låter bli. Han är min pappa och jag står på hans sida. Även när han vinglar betänkligt. Jag måste nog det. Han somnar och jag åker hem. Tvåhundra kronor har han lagt i min plånbok. En muta I presume.

blablabla

Känslan drar i mig. Den energilösa Rastlösheten. Kan inte koncentrera mig. Vill inte koncentrera mig. Vill bara endast ovillkorligen spendera all min tid med att tänka på J, prata med J, umgås med J. Ja och framtidsångesten då. Länder och färger och mat snurrar i huvudet på mig. Beslut nej snälla jag undanbeder mig några sådana för resten av året.

Jag måste gå jättesnabbt för att hinna före mig själv. Skurar köket i fyra timmar, det hjälper lite. En stor ginflaska flinar lite mot mig. Töm mig det känns bättre då. Halvspringer genom skogen, går för snabbt för att njuta av vackra färger, måste hinna före mig själv. Råkar se löv som blåser runt runt i en cirkel. Precis som livet tänker jag, det går bara runtruntrunt i en jäkla cirkel, precis som alla mina klyschor. Sen måste jag springa resten av vägen hem för att lägga allt detta patetiska och kvävande långt där bakom. Det fungerar sådär.

Onsdagstrist

Istället för att plugga har jag samtalat med Bästisen på MSN i två timmar mest om snoppar. Det var kul när Bästisen påminde mig om att jag förr i tiden hade snoppfobi. På riktigt. Sen kom jag och Bästisen på att jag slutat vara en slampa för typ fem år sedan. Samma slutsats drog jag och P i helgen. Det var konstigt för jag kopplar ju liksom ihop slampalivstilen med mig själv. 2002, det var ju evigheter sedan. En annan tidsera. Då var jag en pryd slampa. Nu har jag övervunnit min snoppfobi och är inte en slampa. Ja se världen är då full av motsägelser.

För övrigt har jag en djup förälskelse i reportageböcker för tillfället och vill skriva en egen.

PS. Jag har mycket framtids- och beslutsångest, så till den grad att sängliggande är det enda som fungerar. Därför kan ni få avgöra. Ska jag 1. söka ett riktigt jobb och hoppas att det går vägen 2. låna pengar av någon snäll släkting och förfölja J till NZ och typ jobba på ett fik?

ilska

Någon gång har jag nog fällt en irriterad kommentar om mitt extrajobb på den här bloggen. Känslan har varit att det är en onormal arbetsplats med en onormal chef men ändå har många andra faktorer gjort att jag trivts. För att inte tala om hur förtvivlat beroende jag ofta varit av pengarna. Igår ringer min chef och skäller ut mig för en händelse som jag inte alls haft att göra med. Utan att ens be om en förklaring så ger han mig valet mellan att säga upp mig själv eller att inte få lön för mitt senaste skift då den påstådda händelsen inträffat. Han har dessutom redan satt in en annan person på mina närmsta skift. På en normal arbetsplats hade jag antagligen fått chansen att förklara mig. Sparken får man om man gjort något allvarligt eller förtjänar det, annars får man en tillsägelse, inget jävla idiotiskt olagligt fjantstraff att bli av med lönen. Jag blev helt matt och orkade inte säga emot. Sa bara att jag ville ha en dag på mig att tänka på saken. Sen grät jag faktiskt. Samma tårar som jag grät när jag var liten och inte kunde bestämma över mitt eget liv. Maktlösa tårar. Över att jag inte kan säga till honom massa fula barnsliga ord. Jag slutar ditt jävla äckel!!!! För mitt bankkonto ekar så plågsamt tomt. Så jag sväljer och låtsas som inget och säger inte upp mig. Istället knyter jag mina knubbiga händer bakom ryggen och smider onda falcon crestaktiga planer på hur jag ska rasera hans företag en sällsamt vacker dag.

men sen då?

Vi äter amerikanska pannkakor med bär som blir kletig färg över hela tallrikarna. Vi tre är tillsammans igen för en helg. Läser tidningar och pratar politik. Vart vi egentligen är på väg till. Drömmar och åldersnoja. Går på bio och äter godis till middag. Två av oss sluter upp kring den tredje försöker finnas överunderbredvid och allomslutande. Mjuka vadderade filmceller som tredje kan slänga sig mot utan att det gör ont. Ibland små tillrättavisande ord. Tillsammans lägger vi ett pussel och läser på om mediciner och sjukdom. Drömmer ett liv åt tredje som inte är över. Slätar över. Underförklarar. Överförklarar. Kortaste håret visar sårbaraste. Ibland vill jag hålla lock för öron och inte veta. Men tredjes verklighet blir min verklighet. Kan inte säga usch och fy och gjorde du verkligen det utan att förminska henne. Filmscener framför ögonen. Tredje i en film, inte verkligheten. Kan inte ha varit verkligheten. Lite lock för öron måste det vara, klarar inte den ocensurerade verkligheten. Sanningen. Inte tredje så. Tillkämpade det blir bra, klart det blir bra.

höst i mitt bröst hohojaja

Idag har på många sätt varit en fin dag. Vädret var flott. Jag tog en stärkande skogspromenad. Som den sunda och friska människa jag vill vara. Sen skrev jag ett reportage, som blev bra. Som den ambitösa människa jag vill vara. Sen satt jag i läsfåtöljen med fönstret på vid gavel och drack kaffe och läste tidningen noganogrannaranogrannast. Sen bröt jag plötsligt ihop av längtan efter J och bestämde mig att möta upp honom två dagar i Berlin på hans europatour om cirka så där 12 dagar. Sen msn:ade vi om våran treveckors semester i november/december och har fortfarande inte bestämt vart vi ska. Marocko? Egypten? Tunisien? J frågade om han fick bo hos mig i december och jag bröt ihop av lycka. Sen kom jag att tänka på att det kommer att bli dubbelt upp med knölig smärta när han åker till det där jäkla Nya Zeeland i sex jäkla månader när jag fått vänja mig vid att ha honom på en armlängds avstånd. Då bröt jag ihop lite igen. Inte av lycka. Men ändå en vacker dag idag.

Bollywood

Jag älskar museum och utställningar i alla dess former. I Stockholm finns det otroligt mycket att välja på. En sommar när jag var frivilligt arbetslös genomförde jag ett två veckors två museum om dagen race tillsammans med en än mer entusiastisk vän. Detta på den gamla goda tiden när det var gratis att gå på museum. Gratis som i gratis är gott. Nu för tiden försöker jag välja utställning med omsorg. Mest eftersom jag oftast inte har några pengar. Min foreverandever kärlek till Indien gjorde det omöjligt att motstå utställningen Bollywood på Östasiatiska. Det skulle jag ha gjort. Det var en så totalt usel och genomtrist utställning. Jag blev så sur att jag ville skriva en lista med 100 saker som jag hellre skulle göra för sextio kronor, typ torka mig i rumpan med dom och så.

I helgen satsar jag på Kulturhuset och Araki. Kulturhuset kan man lita på. Dessutom är det gratis. Gratis kultur. Som det ska vara. Kultur för alla som det säkert hette i någon slogan förut.

.....

Mr X har sin sjuhundrafemte livskris och min telefon ger mig brända fingrar. Den är fylld med galna eller kanske höga sms. Mellan tre och fem på natten är mitt nummer jourhavande medmänniska. Jag vet inte hur gränser ska dras, när jag ska säga stopp. Inte hur jag hjälper eller om det ens borde vara jag. Någonting viskar att det bara finns jag, ingen annan. Ingen annan är som jag, eller så finns det bara ingen annan. Skulden, den från när det var han som blåste liv i mig varje morgon, den måste fortfarande betalas av. För alltid? Sista året det var vi, det minns jag, hur hans mående hade sugit ur mig allt som var jag. Någonstans trodde jag där i Ls 90säng jag flyttade in i och tvingade henne att krama mig nätterna igenom när jag flyttade ut att det var bäst så, att han skulle bli bra. Utan mig. Att han blev sjuk av mig.

Åh om lösningar var så små och livet så okomplicerat. Jajamän bara lägg till eller dra bort en ingrediens så ordnar sig allt. Det gör ju inte det.

Jag vågar inte säga att jag är ganska lycklig nu. Han skulle ändå inte tro på det. Att mitt största bekymmer är att jag är ganska så komplett vrålpank men att jag då kan kika på mina fem nya par skor och le mitt sjuka shoppingleende. Visst känns det jobbigt att den jag är kär i ska åka till andra sidan jorden i ett jäkla halvår en gång till. Men samtidigt så är jag ju kär med stora bokstäver. Jag är inte där nere med honom i ensamma trollhålet. Efter 25 slutade jag att vara ren tonårsångest, poff. Det är så långt borta nu. Det måeendet och han. Men jag stannar kvar en liten stund till hos honom. Inte så länge. Kanske för alltid.

Tant Lila och maten

Som jag skrev i förra inlägget så hade jag svårt att äta när jag var liten. All oro och stress överförde jag till äckel för mat. Så fylld av oro att maten liksom inte fick plats i min lilla kropp. Aldrig att mitt fyrafemsexsjuåttanioårsjag skulle berättat om hur allt egentligen låg till hemma hos oss. Kanske borde någon ändå ha förstått att det var mycket som inte stod rätt till. Mattanterna var som sagt snälla och tvingade mig aldrig till att äta. Skolans rektor, hon med lila hår och lila kläder och lila naglar som även varit min mammas lärare, en dag tog hon med mig till sitt kontor. Hon spännde blicken i mig, undrar om inte till och med blicken var lila. Jag vet att du inte äter, från och med imorgon så äter du! Annars ringer jag till din mormor. Givetvis kände tant lila min mormor. Min mormor var någon att räkna med precis som tant lila. Jag jag var ju livrädd för mormor. Mest livrädd för att mormor skulle kunna räkna ut vad som hände hemma hos oss och kanske tvinga mig att bo hemma hos henne. Så jag började äta, bara lite grann och bara av det som jag var minst äcklad av. Mamma oroade sig aldrig. Hon åt inte heller, ville jag bara vara som henne? När jag var femton vägde mamma trettiosju kilo.

Idag hanterar jag det där med mat och känslor lite annorlunda. Sen J åkte igår morse har jag varit ledsen och hunnit äta ett paket chokladglass, en påse popcorn, ost, en jätteportion med potatismos och nu på morgonen många, alldeles för många, amerikanska pannkakor. Tomheten ska fyllas. Jag äter tills känslorna inte får plats istället för att känslorna inte lämnar plats för mat. Så undrar jag ibland varför jag inte är smal. Blir äcklad över mig själv istället för över mat. Kanske inte en förvandling att vara speciellt glad över.

Och tro nu inte att jag intellektuellt sett inte tycker att det är det mesigaste som finns att noja över kropp. Att jag inte tycker att både tjocka och smala är fina. Att vi duger som vi är. För det tycker jag, om alla andra. Jag själv är liksom alltid undantagen min egen logik.

Tillbaka där jag hör hemma

Visst är det sommar, Central park och uteserveringsmiddagar. Vi går fem stycken på bredd, sånt som är det värsta jag vet när det händer i Gamla stan. En vecka försvinner mellan fingrarna och så sitter vi i en sån där svartgul taxi tillbaka till flygplatsen igen. Väskorna är tyngre. Jag är trött efter en sån där festkväll som jag sällan tar mig längre. En sån som börjar med middag och drinkar och sen blir konsert och vidare till klubb där alla vill bjuda på kokain och slutar med ölhävartävling klockan halv fem på morgonen och ramla ur en taxi vid halv sju för att sedan gå upp en timma senare. Jag sover hela vägen till Arlanda.

Fem timmar efter att jag landat har jag packat om och satt mig på tåget till Göteborg. Bodil Malmsten hållar mig sällskap medan Sverige tar andan ur mig. Älskade fina Sverige. NY var en dröm och det här är på rikigt. J kommer till Göteborg med flyg. Och det är också på riktigt. Nu har han åkt från Stockholm. Allra mest det känns verkligt nu under täcket, försöker göra allt mjukt med kuddar. Du borde ut i höstsolen! skriker det svenska kristna söndagsnyttosamvetet. Men jag vill inte, skriker jag tillbaka barntrotsigt. Jag vill bara ligga här och bedövas av skräptv och bli hög på socker med jämna mellanrum. Kanske att någon kunde stryka mig över håret och säga att det blir bra. Kanske mattanten från min lilla skola där jag började i trean. Margareta. Dom var två, båda hette Margareta. En var smal och en var tjock. Dom var dom första som var snälla mot mig vad det gäller mat. Inget tvingande av att äta spenat eller kallops eller pasta eller något som jag inte åt. Som förstod att jag inte åt för att jag inte kunde, inte för att jag var en bortskämd skitunge. Jag åt bara pannkakor och köttfärssås.

På min önskelista

Om man skulle ta och flytta hem till Industristaden då med anledning av detta.

Facebook är ett gift

Facebook asså det är gift, på riktigt. Jag är säker på att jag skulle hunnit skriva klart alla krönikor, artiklar och textanalyser jag ligger efter med om det inte varit för Facebook. Eventuellt skulle jag även haft ett hem med renbäddad säng och nypolerade kranar. Kanske skulle jag sätta ett facebookfilter på min egen dator. Och MSN, om jag inte ägnade halva dagarna åt att utväxla pussmunnar och röda runda hjärtan med J, då skulle jag hunnit skriva en d-uppsats. Och blogger och bloggar, då hade jag kanske hunnit hälsa på min mamma sen i påskas och hon kunde sluta tjata.

Nu försvinner jag ett litet tag i alla fall. Älskade E kommer hit idag, sen far vi till New York. Med New York i sinnet åker jag raka vägen till Götlaborg för att möta J och introducera honom för min mor och det ljuva västkustslivet. Min längtan är stor men större är skräcken. Den man som stannar hos mig efter att ha träffat min mor är nog kär i mig på riktigt. Ska jag förvarna honom om att hon är galen? Jag har nog mest nämnt att hon är jobbig och att våran relation är komplicerad. Och en gång på fyllan berättade jag att hon har silikonbröst. Hoppas att han har glömt det.

Utsläppsrätter

Lyckades smita en stund från skola och jobb för att träffa hon den underbaraste från Indien som jag saknat i en månad. Hon skrattar och frågar vilken illegal verksamhet jag ägnar mig åt för att ha råd med alla resor. Sen pratar vi om hur många gånger jag egentligen flyger på ett år. Jag inser att när jag sätter mig på flyget till NY är det min tjugofjärde flygresa hittills i år. Fi fan. Jag får panik och slänger mig på datorn och tänker att jag måste handla utsläppsrätter för alla pengar som jag inte har. Eller typ sluta flyga.

Afasi

Alltså min hjärna klarar inte att plugga så mycket som jag gjort denna vecka. Nyss satt jag i tre minuter och letade efter ordet bokhylla medan hjärnan försökte lura mig att skriva brevlåda. Torbjörn som pluggar till lärare har Mein Kampf i brevlådan.

I spend a fortune to have my fortune told

En som följde linjerna i min handflata i somras menade bestämt att resten av mitt liv fanns där för honom att uttyda. Mitt liv kommer att innehålla tre barn, en allvarlig sjukdom, eget företag, rikedom och tvära kast mellan lycka och depressioner. Mannen som jag håller så kär är dock inte mannen i mitt liv. Det kommer snart att ta slut och DÅ kommer jag träffa den riktiga mannen i mitt liv. Jag drömmer även sanndrömmar mellan tre och fem på morgonen berättade han. Häromdagen vaknade jag kallsvettig vid fyra tiden, Zlatans mamma hade dött i min dröm och Zlatan skulle därför inte spela EM-kvalmatchen samma dag. Det var inte sant. Därför förkastar jag nu hela spådomen som oroade mig lite och väljer att tro att han är mannen i mitt liv. J alltså, inte Zlatan.

Att drömma om en annan dag

Jag kräver att någon berättar för mig vad man gör i New York. Alltså vart man fikar, vart man äter middag, vart det finns bra secondhandshopping, vart man kan dricka öl och se spelningar. Typ sånt som jag gillar att göra hemma fast i New York. Museum har jag redan planlagt men allt annat vill jag veta. Jag förbereder mig på att falla hårt. Jag och New York forever liksom.

En söndag utan magiskt tänkande

Billigt vin har en sur eftersmak. Jag smyger runt i regnläckande skor på Konsum för att handla grönsaker och frukt, vad som helst som ger kraft. Saknar saknar saknar. Prata msn han lova komma två veckor före planerat. Sväva rosa molnen. Inte ens kaffe fungerar som koncentrationsmedel. Måste måste skriva artikel. Skriver rubrik rubrik rubrik ingress...........................................................................................................................................
Det är ingen jättebra början. Hur gör dom som alltid har det i fingrarna? Eller i ryggmärgen
är det väl kanske. När kommer det?

Jag vill drunkna i vackra ord. Vill att någon ska uttrycka allt det där dom sitter fast någonstans långt bak, bara är känslor och inga ord. Jag vill läsa någon som kan uttrycka det vackra. Men jag famlar och hittar inte riktigt rätt. Tips efterlyses! Vilken är världens vackraste bok?

I gengäld bjuder jag på några boktips från min semester.

Borde läsas: Tandooriälgen av Zac O´Yeah, Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion

Okej läsning: Mannen som dog som en lax av Mikael Niemi, Chesil Beach av Ian Mc Ewan

Borde aldrig läsas: Hinsehäxan av Lillemor Östlin, Jessika Jungs saknad av Elisabeth Gilek

Okej tio minuter på Bokus sen blir det strafftänkande av typen, om du inte skriver klart får du gå barfota till jobbet.

Uppdatering: Beställer mängder med kurslitteratur. Lättar på ångesten över att jag ligger två veckor efter i skolan. Med en kursbok under armen kanske jag ser seriös ut. Nu känns det så bra att jag kanske kan unna mig själva att skriva dom där krönikorna och artiklarna i kväll istället.

En vecka rinner så lätt genom fingrarna

Jag är kär. Det tar över hela mig och snurrar till det jag borde ta tag i. Jag tänker hela tiden spretigt, sover dåligt. TomasLedinvaknar mitt i nätterna av saknaden. Tänker att så här har det aldrig känts, aldrig så här mycket. Men det är ju ljug, klart det varit så här förut med. Men han som jag känt så här för i ett annat liv har bleknat och blivit ett dammkorn. Minnen bleknar ni vet. Ologiskt så är jag mer kär, lite psykotiskt kär nu när jag känner att han inte varsamt trycker mig mot sitt bröst, snarare är det jag som vill in dit, vill tränga mig på eller igenom. Han gör lite motstånd. Underlägekänslan hos mig. Snälla J kom hit snart.

Hela semesterveckan har han frågat fina pappan min vad jag tänker på hela tiden. Åh jag tänker på hud, har jag inte sagt. Tankebortskjutande och prata om sånt som jag och fina pappan pratar om konst, litteratur, film och psykologi. Det är underligt att vi döljer vår gemensamma underklassighet med hjälp av medelklassalibit inför varandra. Varför gör vi så? Vi fnissar åt alla dom roliga medelåldersparen som är så typiska charterresenärer. Jag skäms över att jag skäms över att vara på charter. Tvingar pappa att röka fast han inte rökt sen han var 21 för att jag inte ska skämmas inför pappa över mitt kedjerökande. Tvingar pappa att åka med mig till Albanien för att charterkänslan kväver mig. De medelålders paren som äcklat tjyvkikar på oss, tror att pappa är min alldeles för gamla man. Männen avundsjuka, deras fruar har lös hud och dom bråkar hela tiden. Men varför säger du emot allting jag säger? Kvinnorna hatar mig under lugg, för att jag påminner dom om det där underliga faktumet att kvinnor tycks ha ett bästföredatum. Kyparna tänder ljus och väser romantic! När jag förklarar för kyparen på vår älsklingsrestaurang att min husband i själva verket är min pappa dör han nästan av skam. Jag skrattar så jag kiknar.

Två veckor efter att skolan börjat är det dags att ta tag i allt. För vardagen att återvända. Imorgon börjar jobbet igen. Jag har två krönikor, en politisk nyhetsartikel, en företagsgranskning, en persongranskning och säkert något mer att skriva klart imorgon innan jobbet på eftermiddagen. Nu dricker jag överblivet billigt vitt vin från kvällens fotbolltittarbravader med vänner och filurar lite.

Fotot är på mig och Bästisen. Inte för att vi är speciellt heta men för att jag blir glad av fotot. För att jag saknar henne fast jag nyss såg henne. För att anonymitet känns oviktigt just nu. För om någon jag redan känner skulle snubbla över denna bloggen skulle dom veta att det var jag med eller utan foto. Ni däremot blir lyckligt ovetande om vem av mig eller Bästisen som verkligen är jag men ni får en aning om hur jag ser ut, fiftyfifty men hundra procent skulle vi kunna säga. Intressant att vi tror oss veta saker utifrån utseende. Jag håller nog på ett skriva ett s.k fylleinlägg som började i Haparanda och för sin(eller kanske snarare min) egen skull nog borde sluta här. Nu. Så. Punkt.

Allt är så yrt

Jag är så outsägligt ledsen och trött. Aldrig hinner jag landa från Indien. Tallinn, Pärnu, Paide, Bästisbesök, sista terminen i skolan med sparkimagenstart kommer imellan. Bästis åker och det är gråt. När ses vi igen? Hela mitt liv handlar om när ses vi igen med olika människor? Eller så handlar det om när det börjar. Allt jag vill är att sova. Sova. Sluta röka, det vill jag med. Mina fingrar dom har blivit gula, precis som om jag vore gammal. Fast det kanske är det jag blivit. Gula nikotinfingrar. Men inte gammal nog att uppträda som en vuxen och ansvarsfull människa, hela helgen hade jag oskyddat sex och nu har jag panik. Jag packar sommarklänningar och såndär kräm som ska skydda mig mot hudcancer om jag inte redan har lungcancer. Jag ska till Montenegro och vila. Böcker jag måste läsa böcker en hel vecka. Vilka? Berätta för mig för jag kan inte göra några val just nu. Göra slut? Flytta? Sallad eller potatis?

sommarlov inte vara mer

Åh jag har en hel roman i fingrarna om helgen men det kommer nog inte ut riktigt än. Mitt hjärta mår relativt bra. Och på msn pratar vi detta nu om vilken frukost han skulle tillaga för att fixa min bakfylla.

Bästisen är här. Hon sover i min säng nu. Jag skolkar från skolan andra dagen för att leka med henne och för att jag är för bakfull för nyhetsartiklar och krönikor och textsamtal idag. Igår drack vi sju öl på fem olika barer och fylleåt dyrmat och skämde säkert ut oss lite bland uppklädda måndagsmatgäster. Och herreje det finns ingen som jag har så roligt med. Jag tror att jag lovade henne igår att jag ska flytta till Australien i januari.

Herre...

Om tre timmar måste jag vara på Arlanda. Jag ska flyga till J. Jag har inte duschat, inte packat, inget. Bara ätit muffins och druckit kaffe. Däremot har jag varit inne på Js Facebook. Där en av hans kompisar hade lagt in ett kort på honom. På honom och en för mig okänd kvinna. Js mun på henne och hans händer, dom händer som jag längtat så efter, på hennes lår. Det känns lite som att jag vill kräkas. Kroppspråk är lätt att läsa även på foton. Det är ingen vänskaplig kram och puss. Antagligen bara ett jävla fyllehångel, han ser full ut. Min egen tidigare liberala syn på otrohet, vad det nu är, vart gränsen nu går. Den går väl där mina känslor går där jag inte vill att han ska vara nära en annan kvinna. Alla gånger jag själv gjort fel slår tillbaka. Så självklart, så givet. Jag vill fortfarande kräkas. J är inte i Jland än, han kommer dit först några timmar innan mig. Hans mobil fungerar inte utomlands. Jag kan inte ringa och fråga what the fuck? Jag kan strunta i att åka dit, pga av ett enda foto och ingen förklaring. Och jag kan åka dit.

Han som har sagt så mycket. Lovat så mycket. Ord som jag inte vågat ta åt mig. Inte vågat hoppas. Inte vågat ge hela hjärtat. Och är det inte precis på grund av sånt här jag inte vågar. Det där med att det finns inget som sårar mer i hela världen än att tycka om.

Nu finns väl ingen återvändo. The big talk måste ske. Vi måste definiera. Känner han inte som mig på riktigt. Är det bara ord som allt för lätt slinker ur fingrar och munnar som pussar på andra, utan att betyda det de ska betyda?

Verkligheten bitchslappar tillbaka

Kanslorna pendlar snabbt. Ena sekunden sitter jag dar och skriver om lycka. Nasta sekund ar jag pa gatan och allt kring mig ar kaos och javla helvete vad jag kommer att sakna detta. Trycker undan gratattack. Kanslan i magen av oro ar tillbaka. Sa manga anledningar att oroa sig. Laser schemat for nasta och sista terminen. Brutalt ar jag tillbaka i V-E-R-K-L-I-G-H-E-T-E-N. Det dar dom kallar livet, det riktiga livet. Hor mammas rost nagonstans langt bort men lilla haren du maste lara dig att livet inte ar kul hela tiden, for det mesta ar det trakigt. Jag som ar en for alltid obstinat tonaring och vrider mig och skriker men varfor varfor maste det vara trakigt nar det gar att ha kul hela tiden?

Striden mellan den ena delen av mig som vill ha ett fast jobb och varfor inte bli nagons fru och skaffa en massa ungar och kopa ett hus, helst ganska snart. Och den dar andra delen den som vill vidare, den delen som just nu forsoker bestamma om det ar Berlin eller Peking eller Vancouver eller Tel Aviv som ar min nasta plan. Januari kommer snart och da maste jag ha en plan. En plan det maste man ha. Racker vanner och man och kanslan av att jag faktiskt har ett liv pa en plats. Kanske bor anda en annan storre lycka nagon annanstans?

Och mannen han gor ocksa att jag far oro i magen. Over telefonen nar jag inte fram. Han ar inte riktigt dar och jag pratar det snabbaste jag kan for att tacka over halet som intimiteten som inte finns dar skapar. Under tre veckor har vi inte kunnat horas ens over mail mer an en gang. Pa paradisoar finns inget internet. Tre veckor sa snabbt kan det ga att komma ur takt. Och han har glomt exakt vilken dag jag kommer. Herregud sant glommer man inte! Och han kan inte komma till flygplatsen. Elva veckor av langtan och fantasier krymper ihop och tappar luften som en tivoliballong. Han ar utarbetad jag hor det. Han behover komma bort och har planerat en skutthoppflyktig resa for oss. Jag vill inte. Jag vill bara vara pa hans arm och att vi ska viska om vad som hant sen sist natterna igenom. Laga mat och ata glass. Inte aka massa bussar och bo pa vandrarhem. Besvikelsen att jag aldrig lar mig att ingen, inte ens han, kan lasa mina tankar. Och sa kanner jag mig lite sjuk i huvudet och inte sa lite inkapabel att ha relationer med andra manniskor. Istallet for att saga vad jag kanner och tycker som en normal manniska kanske skulle forsoka sig pa sa hamnas jag. Pa det enda sattet jag kan. Pa ett fult satt. Genom att prata om den solbranda simmaren som jag delar rum och dubbelsang med. Only friends of course. Och jag ler at hur hans rost krymper nar tvivlet planterats i honom. Eller sa tankte han bara vad i helvete haller hon pa med? Och fragan ar kanske pa sin plats. Mindgames. Sa jakla sextonarsaktigt. For jag har inte ens tankt en enda syndig tanke om den solbranda simmaren. Jag forsoker backa och blasa upp tivoliballongen igen.

Hem

Den har sommaren har varit som ingen annan. Darfor maste jag behalla den mest for mig sjalv. Jag som jamt bar hjartat vidoppet pa skjortarmen maste lara mig att lata vissa saker vara mina, bara mina. Den har sommaren maste fa vara lite hemlig och nara hjartat. Sparas till i november nar de enda mantran min hjarna bjuder ar trakigt gratt, trakigt gratt, varfor bor jag har, varfor bor jag har.

I natt gar planet hem. Ja faktiskt hem. Jag ar glad att aka och jag ar ledsen att aka. Men nat bra har hant. Jag kanner att jag har ett liv jag tycker om att aka hem till och att jag kanske antligen har kommit dit dar jag inte langre tror att lyckan bor pa annan plats. Lite grann har den borjat rota sig lite i mig med.

Det var da

Nar tiden lite star stilla da hinner man tanka. Man hinner komma ihag andra somrar och en barndom.

Sol och krabbfiske och nakenbad och relativ lycka i den dar lilla kroppen. Skracken nar en lillebror tappades bort vid havet och var borta i nastan en hel timma. Han var tva ar och det var mitt fel och jag oroade mig over om jag kanske inte skulle fa nagra kanelgifflar eller mariekex den dagen pa stranden. Kanelgifflar, sa smakade somrarna da.

Min styvfar slog mig hart over kinden nar jag ramlade i vattnet med kladerna pa. Jag skulle bara se hur langt ut pa bryggan jag kunde balansera pa mina halar. Pa husvagnssemester med fem barn. Kanske orkar man inte ha kontroll da.

Mamma som vande pa sig efter aggklockan. Trettio minuter fram, trettio minuter bak. Om och om och om. Ingen blir sa brun som min mamma. Detta var innan hudcancerradsla. Nar solarium garna skulle finnas hemma, om man hade rad. Pa den tiden kunde man fortfarande roka nar man hade barn i magen. Det var inte sa farligt. Det var mycket som inte var sa farligt da.

Jag gomde mig under trad och letade skugga. Laste bocker som lag i travar langs mina vaggar. Och mamma som suckade och tyckte att jag var ett jakla konstigt barn. Som bara ville lasa och lara mig saker och inte vara i solen.

Var familj i Frankrike. Mamma och man nr 2 och lillebroderna, dom alldeles bruna. Sag ut som en familj. Jag alldeles vit med roda elefantfotter efter att ha lurats ut ur skuggan pa en trampbat.

Inga pappasommarminnen, inga.

Oandlig var dom da. Nu ar den har nastan slut. Eller sa borjar den i Sverige pa allvar nar jag kommer hem. Vi sager sa.

Karleken den karleken

Jag aker ifran paronatarsasong och applen och notter som torkas pa tak. Aker fran svalka. Aker buss i 18 timmar och tag i 40 timmar. Mot det pa bilden.

Pa vagen mellanlandar jag i huvudstaden. Dar ringer jag till J. Hans rost. Bara rosten far mig att grata som ett barn. Snorigt och hogt och sakert en aning hjartskarande for den som hor pa. Och jag vet inte vad som hande med av sten ar jag kommen, av sten ska jag ater vara. Och forbli emellan. Jag berattar om saknadhalsduken, om fjarilskarleksmagen och om att jag vet nu. Att det ar han. Bara han. Och jag hor hans leende over en ekande telefonlinje. Och idag har jag fatt de vackraste emailet i mitt liv. Han vet med. Karleksfjarilsmagen lever. Nu ska jag sola mig vackrare sen ska jag och J aka till andra oar och vara ensamma och tycka om och bara vara.

Plastprotest

Ibland finns det saker som forundrar mig mer an krig och harda ord. En san sak ar Foppatofflan. Den sjukt fula plasttofflan i olika neonfarger och annat grasligt. Forra sommaren satt jag och solade i ett villaomrade i Umea nar jag sag massa plastfotter ga forbi. Men vad ar det dar???? fragade jag min van. Hon fnos och sa nagot om att det var den senaste trenden bland trotta smabarnsmorsor. Jag fnos tillbaka och sa att det var en trend dom kunde behalla dar uppe i norrland. Sakta har jag acklad sett den sprida sig efter det.

Nu ar jag i Indien och varenda jakel fran israeler till irlandare till spanjorer till danskar promenerar omkring med den dar fula toffeln. Jag haller mig till fula indiska flipflops jag.

Over en kopp the

Vi checkar in pa ett nytt hotell. Ett som inte har skrackfilmsstora spindlar. Mannen som forestar det ler hjartligt och stjal mitt hjarta utan nagon annan anledning an leendet. Han laser en tidning. Pekar pa nat viktigt. Sen ligger jag pa en sang och stickar, en halsduk av langtan. Hon med tankarna sjunger. Mannen kommer och knackar pa. Sager att varje dag skriver han nagot. Vill att vi ska lasa.

Jag tanker, en blogg mannen. Ditt perspektiv fran en bergstopp. Fran ingenstans men med sa bra utsikt. Men han vet inte vad en blogg ar juh och papper och penna och hans ord pa lan till mig en liten stund. Det ar finare sa.

Mitt hjarta det dansar

Hon den finaste av alla fina. Hon som bestamde att vi var gjorde for varandra. Som plockade upp mig ur tonarstristessen. Hon som larde mig att blasa rokringar, rulla joints och gora falskleg. Som bar mitt tonarshjarta hogt over sitt huvud medan hon vaste stolthet for helvete nar jag inte kunde sjalv. Hon som larde mig laga mat. Bastaste som alltid lat mig bo hos henne nar jag inte orkade bo hemma. Som knot mina skor nar jag opererat min rygg. Finaste som jag bott med i tre olika lagenheter. Den basta som jag rest over jorden under ett ar med. Som visade mig att allt ar mojligt, att vi var kapabla. Hon som holl min hand pa min brors begravning och visste vart hon skulle ta mig efterat nar jag inte ville vara med familjen. Vackraste som kan lasa mina tankar, fa mig att tjutskratta och ibland grata. Vars klokskap jag respekterar mer an alla andras.

Nar hon berattade att hon skulle flytta till andra sidan jorden. Tystnad. Men jag da??? Den vackraste munnen som log snett, ditt problem alskade van har alltid varit att du inte behover nagon annan, du lever i illusionen att du behover mig men du vet att du bara gor det du vill, alltid. Jag hade redan borjat plugga och valt nagot annat an det vi hade skapat sjalva. Efter 26 manaders saknad kommer hon hem en svang. Hon kommer att sta pa Stockholm C och ha pa sig en klanning och Stockholms snyggaste skor. Jag kommer att vara nervos och vilja krama sonder henne. Kanske kommer jag fundera pa om jag blivit trist. Blivit frukost och promenader och forelasningar och tankar och ingen aning om vart man shoppar efter knark medan hon forblivit glamour och lite for mycket av allt. Hennes glans som jag alltid solade mig i, bara for henne. Jag blek. Da kommer jag att fa leva lite.

Free Tibet

I hela Himalayaregionen finns dom. Sa nara hem, sa outsagligt langt bort. Sma bosattningar, sma byar, hundratals prickar. Nunnor, munkar, vaderbitna ansikten, traditionella klanningar, rundkindade barn, ogonen som vet, leenden som vet. Dom har lyckan anda och jag undrar sa. Sa. Dom tror pa fredlighet och karleksbudskap och dom trampas pa. Andrakindenvandare belonas icke i varan varld. Att tvingas bort for att fa vara sig sjalv. Har vi hort det forr? Overlever andrakindenvandare? One day, sager dom och ler. Da aker vi tillbaka.

Jag tanker pa palestinska flyktinglager och pa det hopp jag sag hos dom. Pa att kasta sten tillbaka inte heller hjalper. Inte nar nagon ar storre och starkare och vill ha nagot. Land. Och jag tanker att vi aldrig javla lar oss. Att vi bara vill ha. Alla vill ha. Att den har varlden ibland slar mig hart i magen. Hjalper det verkligen att skrika, klampa, skriva, vifta med armar, klosa, tjata, vilja in under skinn? Det blir ju bara ett eko i ett tomt rum. For det finns Darfur o Palestina o svalt o HIV o kvinnmisshandel o A-Z fortryck o kottatande o religosa brak o indianer o miljoforstoring o miljokatastrofer o missbruk o kommersialism o hemloshet o Burma o oljekrig o censur.

Och vi gor inget. Vi kollar pa var gigamegagigantiska plasma Tv, helst inte pa nyheterna for det ar ju obehagligt. Ater oss chipstjocka och rapar. Handlar bort tomhet och angest. Soker efter nagon jakla lycka. Och jag jag vill bara spy. Pa mig sjalv med. Jag gor det enklaste, skanker pengar. En droppe i ett pissigt hav.

Battre sent an aldrig

Hon har taggarna utat och surar. Vill inte mota min blick och motarbetar mig i all hemlighet. Ler i mjugg nar min kropp vander ut och in pa sig sjalv av illamaende om och om, hanskrattar nar en man med snabba hander hoppar av taget med min kamera och dagbok och annat som jag hallit kart. Det ar hennes straff for att jag avvisat henne, sokt lyckan pa andra stallen. For att jag inte kunde ta emot de glimrande guldkorn av kunskap hon envist forsokte racka mig med standigt framstrackta hander for si sa dar tre fyra ar sedan. De jag inte ens sag nar hon i slutet slangde guldkornen hart hart ratt i ansiktet och jag viftade med arga hander som om dom vore malariamygg.

Sen kommer hon mitt i natten pa en buss och ser pa mig med sina allvetande ogon och stryker mig over kinden som en mor gor pa sitt barn. Hon viskar i mitt ora att allt ar bra, allt kommer att bli bra. Jag valde ratt nar jag akte hit. Hon och jag. Mother India.

Overkast

En annan gang for ganska manga ar sen var tva flickor i samma land som jag ar i nu. En av dom tvingade dagar, natter, dagar och mer natter forbi med tararna hela tiden nara. Han som hon alskade hade bestamt sig for att inte alska mer. Att alla hinder var for stora, dom kunde inte komma forbi dom, klattra over eller simma under. Bestamde han och hon grat och sa till den andra flickan att han har fel. Jag vet att vi ar sa skapta for varandra som tva manniskor nu kan vara. Den andra flickan saknade ocksa nagon och kopte overkast och trodde att med en egen lagenhet ihop sa blir nog allt bra. Den forsta flickan fick ratt, dom var skapta for varandra. Hon flyttade dit och fick en forbannat stor diamant och lever forbannat lyckliga. Den andra flickan fick fel. Ett overkast fungerar inte som spackel i nagra sprickor inte ens en stund. Hon flyttade med overkastet till annan adress. Nu sitter hon har igen och saknar men en alldeles annan man. Och undrar om han vill dela ett overkast en dag. Och skickar paranoida email. Och nu maste hon ringa och slata over.

Dumma pojke

Med rosa axlar aker jag bak pa hans motorcykel. Farten piskar ansiktet och stupen till hoger far mitt hjarta att sitta i halsen samtidigt som jag skriker av gladje, det ar livsfarligt. Det ar blommor och gronska och tigrar i skogen och elefanter pa vagar och fjarilar precis overallt. Jag dricker the istallet for kaffe, for kaffe ar inget gott har. Vi pratar om allt och tar promenader och pratar om allt igen. Aker pa en ny utflykt och jag skriker av skrackgladje igen. Jag tanker vilken fin van. Sen hander det oundvikliga pojke och flicka inte kunna vara vanner scenariot. Pojke vill ligga med flicka fast flicka har berattat allt. Flicka har berattat att hon ar kar i nagon, att denna gangen ska det bli annorlunda, hon ska gora annorlunda, hon ska inte sara, hon ska inte ligga med andra. Pojke vadjande, men tror du verkligen att du kommer att klara dig utan sex i tio veckor. Ja!!! svarar flicka. Men spelar det nagon roll, sex utan kanslor? Lilla van det spelar roll, det spelar jattemycket roll, tro mig jag har provat fler ganger an du kan rakna till.

Nu inte vara vanner mer, tydligen inte vart att vara van utan ligga. Ingen motorcykel att aka bak pa, inga promenader. Nu haller jag mig till flickor som vanner, det blir enklast sa. Mycket enklare sa.

Lycklig

Det ar svart det har med lycka. Jag inser plotsligt att jag varit lycklig valdigt lange, hemma med. Andra ganger jag akt ivag har jag varit olycklig pa sa manga satt. Da har resandet fungerat som mitt undantagstillstand, da jag varit lycklig genom att skapa ett alternativt liv utan krav och ingen som kanner mig och ingen som vet nagot. For forsta gangen var jag lite ledsen over att aka. Kande att det fanns en liten chans att jag skulle langta hem. Att jag har ett liv att sakna.

Och det har jag. Men jag kan nog aldrig bli lyckligare an vad jag blir av friheten och solen och dopp i Ganges och yogalektioner och mintochcitronjuice frukost lunch middag och massa olasta bocker och massa planer som ar mina och bara mina att uppfylla eller ej och farsk mango.

Men jag kan nog inte bli olyckligare an av att ha feber och magkramper och J langtan alldeles ensam. Det dar med lycka har en del att gora med att dela lyckan anda.

En feberdrom

Hettan och fukten och det gar inte att dra ett enda ordentligt andetag. Kanns syrefattigt. Jag funderar over vad jag gor har. Letar efter nagot jag tappat bort sista jag var har? Eller soker nagot jag aldrig fann sist?

Svettig ror jag mig mellan tempel, vackra byggnader, museum och vattenstop som oaser. Osynliggor mig for alla blickar. Hjarnan blir varm, febrig.

Fortfarande vet jag inte riktigt vad jag gor har. Men det blir bra.

Sommarlov!

Efter tre timmars sömn och med kräks i tanken tvingar jag mig själv till skolan för att genomlida opponeringen efter att ha funderat på att simulera sjukdom. Bästa grannen lyckönskar och jag gråter lite och säger att jag skäms, det är så pinsamt att den inte blev riktigt klar, att det blev så dåligt, att jag är så missnöjd. Men ni var ju bara fem av tolv som lämnade in säger hon, var stolt över det! Jag opponerar först. Går ganska bra, jag har inte så mycket att anmärka på och tror att jag får med det övergripande. Sen rast, sen min uppsats. Mun som rör på sig och rör på sig, examinatorn ser bister ut, de andra i klassen ser bistra ut. Dom HATAR uppsatsen. Mest kritik får jag för att det är för svårt, ostrukturat, kräver för mycket av läsaren och just inte känns helt klar. Jag försöker försvara mig bra. Efter två timmars mangling får jag tala i enrum med examinatorn. Jag tänker det jag tänkt hela veckan U U U.... Examinatorn ler och tackar för mycket mycket intressant läsning och säger att resultet är extremt fascinerande, tanken är klar och att i tankekonstruktionen ligger ett solklart VG men..... det är tydligt att jag inte hunnit riktigt klart och att det finns stora brister i strukturen av uppsatsen och viss koppling mellan metod och undersökning. Så tyvärr kan han inte ge mig mer än G. Jag blir strålande glad. Tack tack tack. Ett VG, tre G och ett U blir klassens resultat. Vi dricker vin i solen och vi har något att fira ihop. Vi blir fulla och kramas och tycker om varandra på ett nytt sätt. Som om vi varit med om något alldeles speciellt ihop.

Ikväll ska jag grilla med alla fina och dricka iskalla öl i världens varmaste junisverige. Sen tar jag min färdigpackade väska och flyger till världens varmaste juniindien. Ses där.

Nervös. Rädd. Kritikkänslig.

Mina grannar verkar ha ett väldigt aktivt sexliv. Väldigt. Jag är inte alls avundsjuk. Inte alls. Höjer bara musiken. Ignorerar stressnackspärren och rädslan inför morgondagens uppsatsopponering. Förtränger tårarna som brände när jag läste de andra fyra uppsatserna som alla var ljusår bättre än min. Ilskan jag idag känner mot alla i min familj. Jag menar bara att trots allt kanske lite sexande vara bra mot all denna stress och ilska. Världen vore en finare och snällare plats om alla fick ligga lite mer. Det tror jag.

Men det är inte rätt igenom uselt. Jag har idag även gråtit en lyckotår, gosat med Bebis, sett en kinesisk film med andra kulturkoftorwannabes, ätit middag utomhus, till 99,9% fått min lägenhetuthyrd över sommaren, insett att jag inte behöver jobba en enda gång förrän september. Just saying att egentligen borde jag vara glad. Men istället har jag högt blodtryck och är ingesexbitter.

Längta och trängta

Flykten från eller längtan till? Jag och resandet. Flykten från tristessen, vädret, korrektheten, Systembolaget, ångesten, mig själv, tankar. Längtan till sol, kickar, tårögdstark mat, gemenskap, ensamhet, styrkakänsla, frihetkänsla, naturen.

Idag var solen stor. Brända armar och somna i det varma. Rosévin på hotelltak med fina vännen. Utsikt över staden som är så fin finare finast i sin sommarglans. Känner släktskap med den staden som bara lever riktigt i sommarglans Och känner inget behov av flykten från, bara längtan till.

Hejdårå

På bussen tillbaka till staden med tornen har jag solen på armen och handen i handen. Bastuhotellet var perfekt. Utanför bussfönstret ser jag samma gröna ängar och samma bruna trähus om och om igen. Till höger sitter han som har handen som håller min. Vi ler och tittar rakt in i ögon. Ler precis som man ler när man delar en hemlighet som ingen annan förstår. Fast det är ingen hemlighet att vi tycker om.

Sista kvällen innan det blir tre månader till kanske mer utan. Vi dricker öl med Tysken och Engelsmannen. Engelsmannen tycker att det är lustigt att jag är svensk men låter skotsk. Jag blir glad när han säger så. Vi dricker många öl. J känner många. Många flickor som tittar på honom med solögon och glittertänder. Dom är sötare och smalare och yngre än mig, jag vet att det är så. Taggen river och sliter itu. Hämnas ingenting genom att viska med Tysken. Går till flera barer. Till sist kareokebaren, alltid kareokebaren. Jag kan inte sjunga, så är det bara, tondöv muttrade en musiklärare en gång. En sån som skulle bli en hit på youtube som extremt rolig idolreject om jag skulle få för mig att jag ville bli popstjärna. Så jag sjunger inte kareoke, så är det bara. Förutom tydligen när jag druckit shots. Wonderwall.

There are many things that I would
Like to say to you
I don´t know how

Because maybe
You´re gonna be the one who saves me?

J sjunger ABBA. Mera öl och vi tappar bort varandra. Jag är yr och ensam på en kullerstensgata när arga tårar kommer. Inga nycklar, ingen telefon, han borta, borta jättelänge. Jag hör hans steg till slut, jag vänder inte på huvudet. Stoltheten. Han tappade bort mig. Hans fel inte mitt tyker jag. Babe why are you crying? Cause I lost you and you lost me and never loose me again. Mera tårar och han förstår inte. Inte jag heller.

Sista dagen äter vi uteserveringslunch, tar en lång promenad. Baksmälla och tårar i halsen och ett hjärta i skohöjd. Fingertoppar över solvarm axel. Sista timmen innan taxin till flygplatsen kommer bara kramas hårt hårt. Jag begraver mig i hans bröst och kan inte andas. Vill stoppa tiden, inte åka till Indien, bara vara precis där precis så.

Vassili Sergejev tittar allvarsamt på mig från sin taxilegitimation. Han är inte lik verklighetens Vassili Sergejev som inte tittar på mig alls. Han låter mig sitta där i baksätet och gråta medans han höjer volymen på sin absolutelove skiva. I mitt huvud ekar en enda textrad om och om och om igen, en hjärna på radrepeat. Andas...... Jag kan inte andas.